Svårt att tycka illa om Gus Van Sants drömska sentida arty-farty stil, gillar den mycket mer än hans stela trista Hollywood tugg (Psycho, Finding Forrester (!)), även om han tar sig rätt jobbiga friheter från och till (är det vad som krävs om man ska vara indie i USA?), som att envisas med att anställa Christopher Doyle som fotograf … hans artisteri hade kanske funkat på Kulturama men inte i en vuxen film som Paranoid Park, paradoxalt nog så är det just fotot som här omskrivits. Men så är det ju också så att Doyle är alla kritikers lilla älskling, själv skiter han nog i det som han verkar skita i allt. Såg en dokumentär om honom för ett tag sedan och det mest positiva man kan säga om honom är att han är från Australien … vänta ett tag, det är ju knappt positivt. Bilderna från själva skateparken hade kunnat bli så sköna och bra om inte Doyle förstört dem helt och hållet eller om Van Sant inte förhållit sig på ett så respektfullt sätt till honom. Det samma gäller Wong Kar Wai. Varför fortsätter han att samarbeta med Doyle om och om igen? Räcker inte talangen till eller? Måste experimentlustan tillfredsställas varje gång? Han har även fotat Stakka Bohas senaste Downloading Nancy, fast enligt förhandsryktena så är det inte fotot som sabbat den filmen …
saxat ur svd:s recension av filmen Once:
I den stunden inser man att filmens lågbudgetestetik ger exakt samma falska men övertygande känsla av autenticitet som en ensam trubadur med gitarr.
Är det verkligen så enkelt att bli recensent? Har ni förresten inte sett filmen i fråga ännu så gör det.