Jag tog mig äntligen tid och tittade på Todd Haynes Dylansaga I’m Not There häromdagen. Jag har varit lite rädd för att närma mig filmen efter allt jag hört och läst om den. En del av mig väntade sig en total travesti med de sex olika karaktärerna som gestaltar musiklegenden. En del av mig trodde att den skulle vara alldeles för smart och Dylanintern och att det skulle krävas massor av inläsning för att förstå. Ingen del av mig hade rätt.
Till en början sitter jag på helspänn och mitt sinne bokför allusionerna som kastas över mig. Men någonstans halvvägs in i filmen släpper jag taget och kapitulerar helt inför hur genialiskt det är utfört. Jag kan inte påstå att jag är någon Dylanexpert och jag uppfattar säkert inte ens hälften av alla referenser. Men det handlar inte om det. Det handlar inte om åt vilket håll (förutom det mest uppenbara) Haynes har sneglat för att hämta inspiration. Jag tycker den absolut bästa liknelsen är en scrapbook som någon sammanställt över en stor del av Dylans karriär. En scrapbook med sångtexter, dikter, bilder, recensioner, relationer och så vidare. Vi bläddrar fram och tillbaka och stannar då och då upp och vilar ögonen lite längre på vissa sidor. Det vi tar med oss är inget tydligt porträtt av en av vår tids största musiker, låtskrivare och poeter, utan snarare ytterligare några bitar i pusslet (eller brickor i spelet?). Eller ett helt nytt pussel för den delen. För hur ser Dylan egentligen ut? Hur gestaltas han i publikens kollektiva minne? Hur ser han ut i den enskilda individens tankar? Har han ens ett ansikte? Det går inte att svara på, men Haynes närmar sig Dylan på ett unikt sätt och det tilltalar mig personligen på ett otroligt träffande sätt. Det jag bär med mig av Dylan är mer känslor än tydliga minnen så hur huvudpersonerna gestaltar honom i filmen är på många sätt inte det centrala.
Vissa bilder och händelser trycks ner i halsen på dig, vissa blixtrar fragmentariskt förbi. Vissa scener är karbonkopior på originalen, vissa är nytolkningar och vissa är illustrationer av händelser vi aldrig tidigare har sett. Tillsammans med det fantastiska soundtracket lyfts allting upp på en mer svårbeskrivlig nivå och så fort en scen har passerat lägger den sig till rätta i mitt minne mer som en känsla än en klar och tydlig bild. Låtarna som driver på handlingen spretar kronologiskt lika mycket som narrativet men lägger oftast en förklarande grund till bildspråket och för berättelsen framåt, eller bakåt. Att även blanda Dylans största klassiker med bootlegs och covers bidrar till att skapa det töcken som lindar sig runt sanningen och fiktionen och får de att tätt vävas samman.
Todd Haynes har gett mannen som avskyr att bli definierad sex fysiska ansikten utan att något kliver fram som den verkliga Dylans sanna jag. Det gör att I’m Not There skapar och lämnar efter sig ett flertal helt nya och underbara Dylanminnen, vilket måste anses vara unikt då Dylan själv inte är upphovsmannen.
