På dokumentärfronten är det ett antal filmer som slagit mig med häpnad de senaste åren, bl a Dig, American Cannibal och King of Kong. Den sist nämnda såg jag så sent som igår efter att från och till läst små korta hyllningstexter om den i diverse tidningar. Efter att ha sett den kan man inte göra annat än att stämma in i vad som tidigare sagts: King of Kong är ett jädrans härligt spektakel som borde ingå i alla cineasters mentala samling (en samling som bara blir större och större med åren …)
Filmen följer världsmästaren i Donkey Kong, sedan 20 år tillbaka, Billy Mitchell och dennes efterträdare och utmanare: 2-barns farsan Steve Wiebe som i jakten på rekordet sätter hela sitt liv på spel. Kan det bli bättre? Som dokumentär, icke. Billy Mitchell är helt underbar som mästaren som dragit sig tillbaka och lever gott på sitt rykte och egenproducerade barbequeoljor, han är hela stadens hjälte och en sann amerikan som värnar om sitt land. Steve Wiebe däremot är underdogen som inte lyckats med någonting i hela sitt liv, han undervisar kemi och när drömmar om att någon gång visa vad han går för. Vännerna tycker mest synd om honom och hans fru likaså. Men samtidigt så älskar alla honom, inklusive mig själv. Man vill bara att han ska krossa Billy och trycka ner hans jävla kycklingolja i strupen på honom. Som man hejar alltså!!!
Allt stämmer i King of Kong. Se den idag. Imorgon är det försent. Man blir till och med sugen på att aktionera hem ett gammalt arkaddonkeykong på e-bay, undrar vad det kostar? Maila gärna och du ha något på lager, du kan få en date med mig och mina röda tofflor och min gröna baseballkeps (den utan skärm och propeller på knoppen). Jag kommer även att bära sändare och mikrofon. Alla mina samtal spelas nämligen hädanefter in, så otroligt trött på allt förtal mitt jag utsatts för på sistone. Har du sagt något om mig kanske? Maila ursäkter till flinttheworm@gmail.com
dagens djur: dammsugare