Before the Devil Knows You’re Dead.
Jag fortsätter att beta av de nya filmerna som jag har missat med Philip Seymour Hoffman, och igår kom jag ikapp igen. Sist ut var alltså ovannämnda film. Ett väldigt genomarbetat thrillerdrama som är invecklat utan att bli komplicerat. Det kan på många sätt liknas vid att nedräkningen till en explosion börjar samtidigt som filmen. Sen så ser vi inte själva bomben under resten av filmen utan hör bara ett tickande. Det bryter igenom olika starkt under olika scener och den gnagande vetskapen om att det faktiskt kommer att smälla tillslut skapar en väldigt obekväm stämning. Annars är det skådespeleriet som är filmens stora behållning. Storyn har vi sett 100 gånger förut och vi vet att skiten kommer att träffa fläkten, det är bara en fråga om när. Det som skapar mest njutning är Hoffmans fantastiskt osympatiska roll som Andy. Han har spelat många olika skruvade karaktärer under sin karriär, men jag tror nog att detta är den mest kompromisslösa hittills. Det är svårt att toppa ondskan som hans karaktär Owen Davian bär på i M:I III, men här får vi en dos av den sedvanliga sleezen också (som numer är PSHs trademark) vilket skänker Andy ännu en dimension. Det här är helt Hoffmans film och den stillsamma uppgörelsen mellan honom och fadern (spelad av den fantastiska Albert Finney) efter begravningen är en modern klassiker och dessutom en fröjd för det estetiska ögat.
Överlag fungerar filmen på väldigt många plan men den tappar en hel del poäng p g a ett förutsägbart narrativ, en överspelad Ethan Hawke och ett filmberättande som grundar sig på tama temporala hopp. Den numer 84-åriga Sidney Lumet visar oss ganska mycket udd, men den hade kunnat vara väldigt mycket vassare.
