Karatefilmen återuppstår

Två nya fightingfilmer på tapeten: Never back down (Jeff Wadlow) och Redbelt (David Mamet). Mamet är väl den med karriären egentligen, med listettor som Glengarry Glen Ross, Wag the Dog och Ronin i bagaget har han gått hem hos både kulturtanter och recensionstöntar (jag är en av dem). Nu försöker han nå kampsportsfanatikerna, om den gruppen är stor eller liten återstår att se. Redbelt är tyvärr lite för filosofisk och gubbig för att nå någon större publik dessutom lider den av taskig könssättning där männen ska vara sjyssta, men hårda och kvinnorna sura, tråkiga eller bara imponerade av alla löjliga orientaliska resonemang (sparkar). Mametfreaksen backar troligtvis för temat och kidsen kommer att gå se Never back down istället.

Never back down är en variant på Karate Kid. Storyn är nästan exakt densamma: tvålfager grabb flyttar till ny stad där han blir kär, börjar fightas och mognar. Om man, som jag, är lite torsk på tidigare filmer inom genren (Karate Kid, No Retreat, No Surrender, Kickboxer) så blir man antagligen charmad av denna ”ungdomsfilm” som tyvärr lider aningens av att huvudkaraktären är så jävla aggresiv, på ett ointelligent djuraktigt sätt. Dessutom känns premissen långsökt och snodd från vuxenvarianten Fight Club. Vi serveras alltså en historia om arrangerade undergroundslagsmål i skolmiljö. Skit samma Never back down är en märklig återgång till en filmtyp iaf jag trodde var utrotad, sedan mååånga år tillbaka och det känns oförsvarligt skönt att ännu en gång få se roundkick efter roundkick krossa söta, skönhetsopererade, käkben i slow motion. En njutning för både själ och hjärta!

En reaktion på “Karatefilmen återuppstår”

  1. Nu har jag sett båda och håller i stort med.
    Red Belt var jättekonstig på alla sätt. Och inte på ett bra sätt.
    Never back down var ju rätt charmig i sin dumhet. Efter 5 minuter kunde jag tagit gift på vad som skulle hända i filmen.
    Men det funkade ändå.

Kommentarer inaktiverade.