Driving through the borderline

I förrgår for jag till Örebro för att se Margot at the wedding. När jag närmade mig staden blev jag sjukligt nervös eftersom mina bilskills inte är de bästa. Dessutom hade jag en GPS-navigator som skulle ta mig till en gasmack, men eftersom denna navigator inte kunde se skillnad på en rondell och en korsning bröt jag förmodligen tillräckligt många trafikregler för att bli dömd till döden, om jag hade bott i U.S.A. vill säga.

Till slut kom jag in till Örebro och väl ihopkurad framför silverduken fylldes jag av välbehag, efter att jag tvingats genomlida ett antal förskräckliga reklamfilmer. Speciellt Denivits som var totalt smaklös och som dessutom visades fler gånger än en.

Margot at the wedding var en mycket vacker film, Noah Baumbach hade tydligen använt sig av gamla linser för att få fram de där Rohmer-färgerna som mina ögon älskar så mycket.

Dagen efter min Örebro-trip, alltså igår, trillade Kicking and screaming (av samma regissör) ned i min postlåda och jag slet upp skivan för att stoppa in den i DVD-spelaren. 95 minuter senare satt jag med ett brett flin på läpparna eftersom Noah återigen hade skapat en jordnära och bra film. Trots att frånvaron av mänsklig avföring och kroppsvätskor var mycket påtaglig.

Detta var alltså mitt debutinlägg på denna blogg, och jag antar att den kanske borde innehålla någon slags presentation av mig själv, men den skjuter jag upp till en annan gång.

Förresten, för att ni inte ska tro att jag skriver denna blogg av rent narcissistiska skäl så lovar jag härmed att jag ska hålla mig så långt borta från mitt privatliv som möjligt.

Stephan.

London calling… The Clash mellan Sverige och England

Tänkte inleda min första blogg med en mindre presentation av mig själv.

I januari 2003 så reste jag till London för att bo en kortare period. Nu, 5 år senare, så är jag fortfarande kvar.
Mitt liv cirkulerar runt film på alla deras plan; produktion, efterarbete och exhibition. Jag har sedan 2004 arbetat på små, självständiga biografer här i London, som biografassistent (biljett- och popcornsäljare), biografchef och maskinist.
Min passion för film väcktes när jag var 7 år och filmade min första produktion. Numera har jag startat ett eget produktionsbolag här i England, Happy Endings Productions Ltd, och jag har producerat två kortfilmer och en dokumentär sedan jag flyttade från Sverige.

Skillnaden för mig att göra film i Sverige och i England känns otroligt stor. I Sverige filmade jag bara med video och mini-dv, medan jag sökte mig till 16mm och Super 8 film här i London. Valutan spelade en betydande roll. Pundet kändes som monopolpengar till skillnad från kronan, som man känner till värdet på sedan barndommen. Att spendera över 20.000SEK på en film skulle jag aldrig ha tillåtit mig själv att göra, medan 2000GBP känns helt acceptabelt att investera i en produktion. Det här bakvända tankesättet gjorde att jag tog steget in i film industrin.
Men det här var förstås innan mobiltelefonens videokamera uppfanns.

Någon dag kommer jag nog att förtydliga min känslor om mobil-filmer, men det får bli i en annan blogg.

Emie

Rättelse

ok, tillbaka igen efter 20 minuter och inser att mitt förra inlägg var … förhastat. En del utav att se på bra film är ju nämligen också att se på dålig film. Ibland är det senare att föredra, ibland det tidigare. Så är det bara.

Glömde bort att rekommendera Charlie Bartlett med Robert Downey jr i en av rollerna. Lågmäld tonårsdrama med en budget lååångt ifrån Iron Man. Han är bra den där Downey alltså, bra.

Gränsen är dragen

Någonstans måste man dra gränsen. Vilken gräns beror givetvis på vilken kategori av livet man ämnar. Jag talar om filmdelen av mitt liv.

Under de senaste åren och dagarna har mitt filmtittande eskalerat, så till den milda grad att film och liv blivit liv och film och vice versa. Tills att jag natten till idag drömde om att jag närvarade Alexander Skarsgårds bröllop och gav honom en golfapplåd, varpå han konfronterar mig med ett: Varför klappar du inte på riktigt? Jag svarar att ljudet av riktigt klappande gör ont i mina öron.

Där någonstans hade man kunnat dra gränsen, men även vid den amerikanska versionen av The Eye eller den bottenlöst dåliga Love Guru. Gränsen hade verkligen suttit fint där och jag hade inte skämts för den. Men jag väljer att dra den vid Shutter, som även denna är en remake av en asiatisk spökfilm. Vilken soppa, vilket haveri. Vilket hat jag känner gentemot denna värdelösa ansträngning. Jag orkar inte ens formulera varför.

Det är dags att banta ner sig lite, välja bort, sondera terrängen och inte längre se allt …