Top Ten: Feel bad.

Alla älskar listor.

Därför ska jag skriva några, trots att jag kommer tycka att det är besvärligt.
Denna lista är absolut inte huggen i sten, snarare slickad på en igenimmad fönsterruta. Denna princip gäller såklart alla framtida listor också.

För er som inte förstår innebörden av termen ”feel bad-film” så kan jag belysa er om att det är motsatsen till den så ofta hyllade genren ”feel good”. Och dess själva mening är att få folk att må så dåligt som möjligt.

Här följer listan.

10: Viskningar och Rop av Ingmar Bergman.
Jag kommer inte ihåg så mycket av denna film, förutom att jag mådde skit efter att ha sett den. Vilket såklart bara är positivt.

9: Den Röda Öknen av Michelangelo Antonioni.
Antonionis mästerverk från 1964 innehåller få tällfällen där man ska skratta. Och trots att slutet ändå inger visst hopp så ser det skrämmande mörkt ut.

8: Cykeltjuven av Vittorio De Sica.
Man kan tro att det var neorealisterna som kom på konceptet ”feel bad”. Men det kommer jag att motbevisa inom en kort stund. Trots att jag inte kan erinra mig hur filmen slutar så är den obevekligen väldigt svart.

7: Funny Games av Michael Haneke.
Vissa regissörer har nästintill enbart gjort bra och mörka filmer. Haneke är en av dem. När man ser Funny Games mår man så dåligt så att man nästan vill kräkas, och när man sedan får en anledning att må bra, så tar Haneke den ifrån oss och ger oss på köpet ett sjujäkla dåligt samvete. Genialt!

6: Barnet av bröderna Dardenne.
Sparsmakad socialrealism signerad två av kinematografins mästare. Visserligen så skulle jag kunna välja Rosetta istället, men eftersom jag skrev Barnet först så blev det den.

5: Det sista skrattet av F.W. Murnau.
Den enda stumfilmen på listan. Tråkigt nog förstörde ”pengarna” filmen och gav oss ett happy ending. Men om man bortser från den lilla tråkigheten så är detta en äkta stumfilmsklassiker.

4: Varför löper Herr R. amok? av Rainer Werner Fassbinder.
Svart och dystert, precis som sig bör. Fassbinder var inte känd för att göra glada filmer. Men Herr R. överträffa allt annat han gjort. Här finns många minnesvärda scener, alla allt för hemska för att tänka tillbaka på, men eftersom det är så fruktansvärt bra som kan man inte hålla sig borta. Kurt Raab gör också sin bästa rollprestation i denna rulle.

3. Mouchette av Robert Bresson.
En liten flicka mot världen, dömd att misslyckas. I färgerna svart och vitt skildrar Bresson olycka och desperation precis som den ser ut i verkligheten. Många av Bressons verk skulle kunna vara med på denna lista, men Mouchettes slut fick mig att välja denna perfektion.

2. Den sjunde kontinenten av Michael Haneke.
Bara Haneke fick privilegiet att vara med på listan fler än en gång. Denna gång är det inte lika psykologiskt nervsprängandes. Historien är enklare, vi vet hur det kommer att sluta. Men så enormt ont det gör att bevittna vägen dit.

1. Salò, eller Sodoms 120 dagar av Pier Paolo Pasolini.
Pasolinis sista film sitter i toppen på grund av att den spelar på en sträng mer än de övriga. Denna sträng kan vi kalla den ”fysiska strängen”, vilket innebär att visa upp så motbjudande scener som möjligt. Våldtäkter, blod, förnedring, inälvor, sperma och urin får gärna förekomma i sådana scener. Men det krävs knappast mycket tankeverksamhet för att hitta på de mest sjuka sakerna och sedan filma dem, det har Takashi Miike redan gjort i den våldsförhärligande filmen Ichi the killer.
Det som krävs när man filmar sådana scener är objektivitet, för ingen frisk människa gillar våld om det är realistiskt skildrat.
Salò är en pina, men en underbar sådan.

Där var listan. Som sagt så är den inte helt fast. Jag har förmodligen redan ångrat mig, men jag låter den varasom den är ändå. Se den mer som tio sjukt bra filmer som alla borde se (då kanske världen skulle se lite bättre ut).
Jag tvekade länge om Aki Kaurismäki skulle få vara med på listan. Det fick han inte, för de flesta av hans verk är också mycket komiska, trots all finsk misär. Men om jag skulle välja en så blir det Flickan från tändsticksfabriken.
Dokumentärfilmer undvek jag av någon anledning med flit. Men det finns såklart även filmer därifrån som skulle passa här, bl.a. Winter Soldier, Hearts and minds och Natt och dimma samt White light/Black Rain.

Som ni redan vet, eller borde veta, så är hoppet redan ute. För att få det bekräftat så kan ni se de listade filmerna. Underhållningen och lärdomen får ni på köpet.

Stephan