Varför ska jag se klart Tropic Thunder?
Säg mig, varför ska jag titta färdigt på detta? Jag tror jag behöver närmare fem bra anledningar.
Jag vet inte hur många slag jag slagit för Jonathan Levines The Wackness, men tydligen så var det inte tillräckligt många för här kommer ett till. The Wackness is the shit, the muthafuckin’ shit! Till och med bättre än Levines förra film, den suveräna teenslashern All the Boys Love Mandy Lane (sorgligt underskattad). Kul med en regissör som ännu ej funnit sin riktning men som ändå lyckas till fullo vid varje försök. Recensioner här och här, men inte här.
Jag känner mig snärjd. Inte nog med att ngn smutsar ner Internet med mitt namn. Ja, ngn utger sig för att vara mig och skriver utstuderat idiotiska inlägg på diverse bloggar. Vad denne person inte vet är att jag katalogiserar alla inkommande IP nr i en liten (433 sidor) bok under min vattensäng för att en dag radera dem. Ingen är anonym på Internet, The Internet. Ingen kommer undan mina knubbiga händer och INGEN parodierar mitt intellekt utan att först fråga mig.
Utöver detta så har jag ännu en gång begått misstaget att sätta mig in i för många serier på en gång. Jag engagerar mig just nu i Dexter S3, Sons of Anarchy, Mad Men S2, True Blood, Californication S2 och det börjar bli svårt att hålla koll på avsnitten. Men det är väl kanske ett lyxproblem. Ska man utse en vinnare hitills så får det nog bli Mad Men. Som Spanarna på Hill Street utan poliser …
Dagens helt klart bästa filmnyhet. Kan verkligen bli hur dåligt eller hur bra som helst. Gillade aldrig Welcome to the Dollhouse, men Happiness är en av mina absoluta favoritfilmer.
(Och ja, jag är tillbaka på den här bloggen. Papparollen börjar foga sig och jag börjar förstå hur det här livet ska se ut nu. Filmtittande inkluderat.)
”De levande döda, ”Zombies” har tagit över världen. Några få överlevande från katastrofen, en grupp av militärer och vetenskaps män har överlevt i en missilbunker. Där försöker dom hitta ett botemedel för att kontrollera de levande döda, och få de döda att förbli döda, och sluta resa sig ur jorden för att söka nya offer att ätas.”
Detta är den något taffligt skrivna baksidestexten på min sönderspelade vhs-kopia av ”Day of the dead”, en av de bästa zombiefilmer som har gjorts. Och den första zombiefilm jag såg som ung skräckfantast. Jag kommer mycket väl ihåg vem jag såg den med och hur rädd jag var när jag skulle sova. Detta var någonting mer än en filmupplevelse för mig, som jag inte riktigt kan sätta fingret på.
George A. Romeros mästerverk som ofta fallit i skuggan av ”Night of the Living dead” och ”Dawn of the dead”. Också två stilbildande mästerverk men inte fullt så ingående mörka som den tredje filmen i ”Dead-triologin” (som senare kom att utökas med ”Land of the dead”).
Just mörkret i ”Day of the dead” är så underbart svart. I ”Night of the living dead” verkar det som om människan har kontroll över situationen i form utav hillbillys som går sida vid sida med millitär och polis och skjuter av vad man tror är de sista levande döda. I ”Dawn of the dead” har situationen blivit värre och samhället börjar rasa samman. Men det är inte förrän i den tredje och sista filmen som hoppet för människan släcks och de levande döda nu befolkar planeten.
En liten härdad grupp människor har dock lyckats dra ut på det oundvikliga. Skitiga och psykiskt nedbrutna har de tagit sin tillflykt till en millitärbas under jord. Där försöker de uthärda situationen medan inre slitningar bryter sönder det sista mänskliga som de har kvar.
Skådespelarna, miljön och effekterna är av absoluta världsklass och som blod på moset fruktansvärt bra zombiemusik singnerat John Harrison. Som skräckälskare och zombiefantast kan jag inte nog understryka hur viktig denna film är för genren.
Jag köpte min vhs-kopia av filmen långt efter det att jag sett den för första gången, på en vind i Norrtälje där två hårdrockare i mjukisbrallor hade öppnat en tillfällig skiv/filmbutik uppe på något som verkade vara en vind. Där satt de och spelade supernintendo med några fjortisar som inte hade något bättre för sig. Men jag och min kompis sket fullständigt i brudar på den här tiden. Vi hade kommit för att inhandla splatterfilm. Helst olaglig sådan. Helst med ”snuff” i. Vi var unga och naiva och trodde att det cirkulerade sådana filmer bland hårdrockare som bodde på vindar. Vi hittade inga snuff-filmer, men ett gäng zombiefilmer och några kannibalfilmer fick vi med oss, som vi sedan slet ut i gamla dammiga vhs-spelare under otaliga kvällar hemma hos polare vars föräldrar hade rest bort eller hade gått och lagt sig. Många utav de där filmerna vi såg på den tiden har inte åldrats med värdighet. Man kan faktiskt säga att många utav dom är skitdåliga. Men ”Day of the dead” sparkar fortfarande många nya skräckfilmer på pungen. Om nu skräckfilmer har någon pung. Jag får återkomma om detta i ett senare inlägg.
Det var i alla fall en stor upplevelse för mig första gången jag såg ”Day of the dead” (och nästkommande 20 gånger också) och jag försäkrar att det kommer att bli en lika stor upplevelse för dig, om du precis som jag får kåtslag när sju, åtta zombies sliter någon stackars levande i stycken och smaskar i sig dennes inälvor.
/på återseende