Tempo: Festivalrapport nr. 1

Denna filmfestival började på sämsta tänkbara sätt. För mig i alla fall. Dag 1 var jag sjukt sjuk och hade bara energi att se en av filmerna som visades. Dag 2 började ännu sämre, när jag (på grund av SL) missade den film jag sett mest fram emot denna festival, Frederick Wisemans La Danse. Efter att jag inte såg denna film stängde jag in mig i min lägenhet för att planera min hämndaktion mot SL’s sprillans nya VD. Men när jag inte kom på något grymt nog begav jag mig in mot stan för att göra det man ska göra när det är filmfestival, se på film. Nedan följer mina funderingar kring de tre filmerna jag hitintills hunnit se.

Taqwacore, eller den muslimska punkrörelsen, är vad denna film handlar om. Det är oklart hur denna rörelse startades, om det var författaren Michael Mohammad Knights roman, eller om musikerna redan existerade. Filmen är något luddig vad gäller detta, men trots att filmens undertitel lyder ”The Birth of Islam Punk” är det inte särskilt väsentligt så låt oss gå vidare. Med Mohammad Knight i spetsen samlas några av dessa muslimska punkband och ger sig ut på en U.S.A.-turné.

Det är en trivsam och inte provocerande film. Vi får följa dessa bandmedlemmar när de uppträder, dricker, snackar och brottas. Inte ens när deras spelningar blir inställda hänger de läpp, utan fortsätter att i munter ton peka finger åt auktoriteterna. Men mot filmens mitt utvecklas den till något helt annat, då Mohammad Knight ska besöka den pakistanska moské där han skolades under sina sena tonår. Denna del känns något malplacerad och onödig, med tanke på att mycket annat förblir osagt. Till exempel saknas en historisk kontext kring muslimska musiktraditioner, och det hade varit intressant att få en förklaring till varför en trettio år gammal musikstil fortfarande kan chockera. Men (bio)publiken bjuds i alla fall på en härlig final där ett av banden kör en spelning på ett hustak i Lahore som avslutas med att publiken och musikerna skriker ”Fuck Bush”. Filmen fångar utan tvekan punken, på både gott och ont.

Dag 2 lyckades jag alltså att se två filmer. Den första, Den Nya Tiden, handlar om en handfull olika människor som på olika sätt håller huvudet över vattenytan för att inte dränkas i ett Sverige som (enligt regissören) utvecklats till ett kallt, ogästvänligt och stressigt land. Vi får bl.a. följa ett par som bosatt sig långt ute i obygden i ett hus de byggt själva, där de utan utan el eller rinnande vatten lever med sina två småbarn. Andra minnesvärda karaktärer är Kolmårdens främsta EU-kritiker som filosoferar när han kör traktor och sätter upp skyltar med politiska slagord vid motorvägen.

Detta är dock en väldigt ofokuserad film. Regissören förklarade efter visningen att den först skulle handla om tid, men kom sen mer och mer att handla om personerna han porträtterar, vilket resulterar i något som liknar ett misslyckat avsnitt av Outsiders, där bara hälften av personerna kan betitla sig som outsiders, resten är vanligt (eller var det verklighetens?) folk med vanliga (i.e. verkliga) problem, såsom mögel i sommarstugan. Det är lite synd att man inte struntade helt i tidsaspekten, klippte bort introt och gav filmen en annan titel. För jag tror inte att denna film säger särskilt mycket om ett ”nytt” Sverige. Men den säger en hel del om ”Sverige” i allmänhet.

Film nummer två denna dag handlar om det mytomspunna bandet Philemon Arthur and the Dung. Undertiteln på denna film lyder ”Jakten på orkestern utan ansikte”, vilket också kan vara lite missledande. Den skulle lika gärna kunna heta ”En presentation av en orkester utan ansikte”, eftersom det inte är en riktig jakt det handlar om. Jag hade till och med glömt bort att det skulle jagas tills slutet av filmen då jag påmindes av ett avrundande halvfånigt skämt.

Denna film består av fakta, historier och anektodet, presenterade så konventionellt som det bara går, med en mix av talking heads, arkivbilder, och inklippsbilder på den skånska naturen. Visserligen är den väldigt mysig, men när det finns roliga teorier kring vilka som ligger bakom bandet så hade filmen förtjänat på lite mer lekfullhet.

Publicerat av