Denna filmfestival började pÃ¥ sämsta tänkbara sätt. För mig i alla fall. Dag 1 var jag sjukt sjuk och hade bara energi att se en av filmerna som visades. Dag 2 började ännu sämre, när jag (pÃ¥ grund av SL) missade den film jag sett mest fram emot denna festival, Frederick Wisemans La Danse. Efter att jag inte sÃ¥g denna film stängde jag in mig i min lägenhet för att planera min hämndaktion mot SL’s sprillans nya VD. Men när jag inte kom pÃ¥ nÃ¥got grymt nog begav jag mig in mot stan för att göra det man ska göra när det är filmfestival, se pÃ¥ film. Nedan följer mina funderingar kring de tre filmerna jag hitintills hunnit se.
Taqwacore, eller den muslimska punkrörelsen, är vad denna film handlar om. Det är oklart hur denna rörelse startades, om det var författaren Michael Mohammad Knights roman, eller om musikerna redan existerade. Filmen är nÃ¥got luddig vad gäller detta, men trots att filmens undertitel lyder ”The Birth of Islam Punk” är det inte särskilt väsentligt sÃ¥ lÃ¥t oss gÃ¥ vidare. Med Mohammad Knight i spetsen samlas nÃ¥gra av dessa muslimska punkband och ger sig ut pÃ¥ en U.S.A.-turné.
Det är en trivsam och inte provocerande film. Vi fÃ¥r följa dessa bandmedlemmar när de uppträder, dricker, snackar och brottas. Inte ens när deras spelningar blir inställda hänger de läpp, utan fortsätter att i munter ton peka finger Ã¥t auktoriteterna. Men mot filmens mitt utvecklas den till nÃ¥got helt annat, dÃ¥ Mohammad Knight ska besöka den pakistanska moské där han skolades under sina sena tonÃ¥r. Denna del känns nÃ¥got malplacerad och onödig, med tanke pÃ¥ att mycket annat förblir osagt. Till exempel saknas en historisk kontext kring muslimska musiktraditioner, och det hade varit intressant att fÃ¥ en förklaring till varför en trettio Ã¥r gammal musikstil fortfarande kan chockera. Men (bio)publiken bjuds i alla fall pÃ¥ en härlig final där ett av banden kör en spelning pÃ¥ ett hustak i Lahore som avslutas med att publiken och musikerna skriker ”Fuck Bush”. Filmen fÃ¥ngar utan tvekan punken, pÃ¥ bÃ¥de gott och ont.
Dag 2 lyckades jag alltså att se två filmer. Den första, Den Nya Tiden, handlar om en handfull olika människor som på olika sätt håller huvudet över vattenytan för att inte dränkas i ett Sverige som (enligt regissören) utvecklats till ett kallt, ogästvänligt och stressigt land. Vi får bl.a. följa ett par som bosatt sig långt ute i obygden i ett hus de byggt själva, där de utan utan el eller rinnande vatten lever med sina två småbarn. Andra minnesvärda karaktärer är Kolmårdens främsta EU-kritiker som filosoferar när han kör traktor och sätter upp skyltar med politiska slagord vid motorvägen.
Detta är dock en väldigt ofokuserad film. Regissören förklarade efter visningen att den först skulle handla om tid, men kom sen mer och mer att handla om personerna han porträtterar, vilket resulterar i nÃ¥got som liknar ett misslyckat avsnitt av Outsiders, där bara hälften av personerna kan betitla sig som outsiders, resten är vanligt (eller var det verklighetens?) folk med vanliga (i.e. verkliga) problem, sÃ¥som mögel i sommarstugan. Det är lite synd att man inte struntade helt i tidsaspekten, klippte bort introt och gav filmen en annan titel. För jag tror inte att denna film säger särskilt mycket om ett ”nytt” Sverige. Men den säger en hel del om ”Sverige” i allmänhet.
Film nummer tvÃ¥ denna dag handlar om det mytomspunna bandet Philemon Arthur and the Dung. Undertiteln pÃ¥ denna film lyder ”Jakten pÃ¥ orkestern utan ansikte”, vilket ocksÃ¥ kan vara lite missledande. Den skulle lika gärna kunna heta ”En presentation av en orkester utan ansikte”, eftersom det inte är en riktig jakt det handlar om. Jag hade till och med glömt bort att det skulle jagas tills slutet av filmen dÃ¥ jag pÃ¥mindes av ett avrundande halvfÃ¥nigt skämt.
Denna film består av fakta, historier och anektodet, presenterade så konventionellt som det bara går, med en mix av talking heads, arkivbilder, och inklippsbilder på den skånska naturen. Visserligen är den väldigt mysig, men när det finns roliga teorier kring vilka som ligger bakom bandet så hade filmen förtjänat på lite mer lekfullhet.
