Etikett: tempofestival

Tempo: Festivalrapport nr. 4

Dag nummer 5, eller festivalens sista dag, såg jag två längre dokumentärer. Den första, Eyes Wide Open (inte samma film som visades på Stockholm Filmfestival i höstas) tog temperaturen på Sydamerika. I jakten på alternativ till en koldioxidutspottande kapitalism är det åt sydväst vi ska se. Filmen ger en väldigt övergripande överblick på vad som hänt sedan flera länder i Sydamerika fått (demokratiskt valda) socialistiska presidenter.

Problemet med denna film är att den, trots sitt innehÃ¥ll, inte är revolutionär till formen. Den revolutionära filmen med bl.a. Eisenstein, Vertov och Godard (pÃ¥ 70-talet) hade ett starkt fäste i Sydamerika med det som kallades ”third cinema”. Men av det finns inga spÃ¥r i Eyes Wide Open. Istället presenteras innehÃ¥llet i denna film som i nästan alla andra dokumentärfilmer. Det kan visserligen förklaras, och försvaras med att publiken skulle varit betydligt mindre om formen varit lika revolutionär som innehÃ¥llet. Men pÃ¥ film gÃ¥r det inte att sära pÃ¥ form och innehÃ¥ll, vilket gör att vi kanske borde ifrÃ¥gasätta Gonzalo Arijóns egentliga politik?

Film nummer tvÃ¥ denna dag var filmen som utsetts till ”publikfavorit”. Hur kunde hon (utan frÃ¥getecken) är titeln pÃ¥ en hiskelig sörja om den kvinna som dolde sin HIV-smitta för sin man och deras tvÃ¥ barn. NÃ¥got förnedrande kallades hon HIV-kvinnan i Sveriges kvällstidningar. Jag finner det svÃ¥rt att kritisera denna film utan att kritisera personen den handlar om. Men lÃ¥t mig göra ett försök.

För det första är jag inte helt säker på varför man gjorde denna film. Det måste varit väldigt smärtsamt för alla inblandande och dessutom är den väldigt utlämnade (vilket ni säkert redan förstått), men dock utan att berätta om något större än Lillemors liv. Det känns som denna film hade varit ett utmärkt tillfälle för att berätta om hysterin kring HIV och aids, eftersom det var den som skrämde Lillemor till att hålla tyst om smittan. Men förutom en ynka textskylt illumineras det inte något om detta.

Utanför biosalongen hade man satt upp en artikel om Lillemor från Aftonbladet, vilket kändes rätt på något sätt. Sensationalismen är lika närvarande på duken i salongen som på väggen utanför, och vi hittar det också i filmens titel. En titel, som likt filmen, hoppar mellan skuld och förlåtelse utan att komma vidare, eftersom man inte frågar sig varför detta kunde hända. Detta är en lite smörig (det är Louise Hoffstens hummande som utgör filmmusiken) men också mycket svart film. Till och med de humoristiska inslagen (som förmodligen inte var menade som komiska) är nattsvarta. Det bästa exemplet är scenen där Lillemor på väg till fängelset åker vilse och måste ringa till fängelset för en vägbeskrivning.

Tempo: Festivalrapport nr. 3

Dag fyra började med ett seminarium under namnet ”Makten över Bilden”. Det var ett mycket intressant och givande seminarium, men dessvärre talades det förhÃ¥llandevis lite om just film, vilket gör att jag själv inte känner ha nÃ¥got att tillföra i den diskussionen. Däremot är jag villig att diskutera film frÃ¥n Afrika, och eftersom filmen jag sÃ¥g efter seminariet kom frÃ¥n Nigeria passar det väl sig utmärkt. For the Best and for the Onion handlar om världens mest osympatiska lökodlare. Han skriker pÃ¥ sin fru om hon inte är klar med maten, han skriker pÃ¥ sina anställda om de inte placerar lökarna rätt, och han skriker till och med pÃ¥ han som ska köpa all lök när de är mogna.

Vår lökodlare har dock en anledning till att vara lite vresig. Hans dotter har nämligen förlovat sig och alla väntar på att giftermålet ska äga rum, vilket bara är möjligt om lökskörden blir fruktsam. Annars har familjen inte råd att gifta bort deras dotter, och de tvingas skjuta upp giftermålet till nästa lökskörd. Jag måste erkänna att jag störde mig en hel del på lökodlaren, och eftersom han är med i nästan hela filmen blev den lite tradig att titta på. Men däremellan fanns det guldklimpar som den sjungande vattnaren, och det är alltid intressant att se ett jordbruk som fungerar på ett annorlunda sätt än det vi är vana vid här. Och dessutom var den smakfullt utförd under influenser av cinéma-vérité.

Vi rör oss frÃ¥n Nigeria mot Tyskland Ã¥r 90 nio noll. Nej sÃ¥ roligt ska jag inte fÃ¥ ha. Ã…ret är närmare bestämt 1989 och muren har precis rivits när punkbandet Einstürzende Neubauten blir det första bandet frÃ¥n väst att spela i öst. Uli M Schueppels Off Ways är filmen vi talar om. Och ihopklippt med det VHS-material han tog under spelningen (och speciellt vägen dit) blandar han nyfilmade intervjuer med nÃ¥gra östberlinare som för första gÃ¥ngen sÃ¥g bandet de bara hade hört pÃ¥ taskiga, piratkopierade kassettband. Detta lÃ¥ter väl som en bra film, eller hur? Men…

Dessvärre utvecklas denna film till en film om Berlin som stad. Och hur den östra delen har förändrats sedan spelningen ägde rum. Vi fÃ¥r se hur nÃ¥gra ur publiken vandrar runt i Berlin, med kameran ständigt bakom axeln sÃ¥ man inte ser deras ansikten, och tänker tillbaka pÃ¥ gamla tider samtidigt som de dÃ¥ och dÃ¥ beskriver hur det sÃ¥g ut förr. Typ, ”Här fanns det ett lägenhetshus, men nu är det ett Burger King. Och under visningen hade jag svÃ¥rt att inte tänka pÃ¥ att mÃ¥nga andra städer har utvecklats mycket de senaste 20 Ã¥ren. Jag förstÃ¥r dock att Schueppel inte ville göra en dokumentär om själva bandet, men jag hade gärna sett att bandet (eller deras musik rättare sagt) introducerades lite tidigare. Det är mina tvÃ¥ invändningar mot denna annars vackra film, som dock blir aningen repetitiv.

Tempo: Festivalrapport nr. 2

Under dag tre fick jag upp flÃ¥set. Dessvärre visade sig den första filmen jag sÃ¥g denna dag vara den sämsta film jag sett pÃ¥ länge. Det är inte historierevisionism vi snackar om, men att göra en dokumentärfilm om vit fattigdom i dagens Sydafrika utan att ens blicka tillbaka pÃ¥ landets historia är väldigt missvisande. Jag hade förmodligen inte haft nÃ¥gra problem med att se pÃ¥ vita sydafrikaner som gÃ¥r runt och skriker att allt är ”reversed racism”, efter att de blivit arbetslösa för att lagen BEE (Black Economic Empowerment) gett arbete till landets ursprungsbefolkning om det inte saknats intervjuer pÃ¥ föresprÃ¥kare för lagen, men det gör det. Vilket gör White Poverty – In the New South Africa ensidig, trÃ¥kig och nästintill outhärdlig.

Film nummer tvÃ¥ pÃ¥ schemat var en film jag av nÃ¥gon anledning missat, Ebbe – The Movie, och efter det sÃ¥g jag The Most Dangerous Man in America. BÃ¥da dessa filmer visar att politik kan vara sexigt. Att Amerikansk politik är sexig visste vi redan, men att Svensk politik var det har vi inte sett förut. Till skillnad frÃ¥n mÃ¥nga andra filmer pÃ¥ denna festival är bÃ¥da dessa filmer även estetiskt tilltalande. Jag känner att jag inte behöver skriva om Ebbe, dels för att det redan skrivits mycket om den och för att den ligger lite fel i tiden. Vi bör lÃ¥ta den svalna lite, innan vi börjar diskutera den igen.

Men The Most Dangerous Man in America bör skrivas om. Filmen handlar om Daniel Ellsberg. Mannen som var med vid de första napalmbombningarna under andra världskriget och som efter att ha arbetat under Johnson och Nixon vände regeringen ryggen och läckte hemlighetsstämplade dokument om U.S.A’s inblandning i Vietnam-kriget till pressen, vilket förutom att göda diskussionen om landets inblandning i kriget även resulterade i en debatt om press- och yttrandefrihet, eftersom Nixon gjorde allt i sin makt för att stoppa pressarna och sätta Ellsberg bakom galler.

Trots mängden fakta, bristen på syre i den nästintill helfulla salongen och brist på näring satt jag som på nålar under visningen av denna film. Filmen är proppfylld av arkivmaterial, men man använder sig även av rekonstruktioner av händelser som ibland är filmade och ibland animerade. Det är inte konstigt att Ellsberg blivit en slags folkhjälte för det amerikanska vänstern. Han var en familjeman som kämpade för det han stod för, oavsett om han svek presidenten eller inte. Dessutom var han otroligt lik Ben Gazarra i unga år, och kom senare i livet att se ut som Leonard Cohen, som i sin tur var väldigt lik Dustin Hoffman när han var ung. Stjärnikonografin breder ut sig.

The Most Dangerous Man in America är hur som helst en mycket bra dokumentär, som genom en livshistoria även fångar en tidsanda och allt därtill. Och visst värms ett kallt hjärta när man i slutet av filmen ser nytaget material på en 80-årig Ellsberg när han förs in i en polisbil efter att ha protesterat mot ockupationen av Irak.

Tempo: Festivalrapport nr. 1

Denna filmfestival började pÃ¥ sämsta tänkbara sätt. För mig i alla fall. Dag 1 var jag sjukt sjuk och hade bara energi att se en av filmerna som visades. Dag 2 började ännu sämre, när jag (pÃ¥ grund av SL) missade den film jag sett mest fram emot denna festival, Frederick Wisemans La Danse. Efter att jag inte sÃ¥g denna film stängde jag in mig i min lägenhet för att planera min hämndaktion mot SL’s sprillans nya VD. Men när jag inte kom pÃ¥ nÃ¥got grymt nog begav jag mig in mot stan för att göra det man ska göra när det är filmfestival, se pÃ¥ film. Nedan följer mina funderingar kring de tre filmerna jag hitintills hunnit se.

Taqwacore, eller den muslimska punkrörelsen, är vad denna film handlar om. Det är oklart hur denna rörelse startades, om det var författaren Michael Mohammad Knights roman, eller om musikerna redan existerade. Filmen är nÃ¥got luddig vad gäller detta, men trots att filmens undertitel lyder ”The Birth of Islam Punk” är det inte särskilt väsentligt sÃ¥ lÃ¥t oss gÃ¥ vidare. Med Mohammad Knight i spetsen samlas nÃ¥gra av dessa muslimska punkband och ger sig ut pÃ¥ en U.S.A.-turné.

Det är en trivsam och inte provocerande film. Vi fÃ¥r följa dessa bandmedlemmar när de uppträder, dricker, snackar och brottas. Inte ens när deras spelningar blir inställda hänger de läpp, utan fortsätter att i munter ton peka finger Ã¥t auktoriteterna. Men mot filmens mitt utvecklas den till nÃ¥got helt annat, dÃ¥ Mohammad Knight ska besöka den pakistanska moské där han skolades under sina sena tonÃ¥r. Denna del känns nÃ¥got malplacerad och onödig, med tanke pÃ¥ att mycket annat förblir osagt. Till exempel saknas en historisk kontext kring muslimska musiktraditioner, och det hade varit intressant att fÃ¥ en förklaring till varför en trettio Ã¥r gammal musikstil fortfarande kan chockera. Men (bio)publiken bjuds i alla fall pÃ¥ en härlig final där ett av banden kör en spelning pÃ¥ ett hustak i Lahore som avslutas med att publiken och musikerna skriker ”Fuck Bush”. Filmen fÃ¥ngar utan tvekan punken, pÃ¥ bÃ¥de gott och ont.

Dag 2 lyckades jag alltså att se två filmer. Den första, Den Nya Tiden, handlar om en handfull olika människor som på olika sätt håller huvudet över vattenytan för att inte dränkas i ett Sverige som (enligt regissören) utvecklats till ett kallt, ogästvänligt och stressigt land. Vi får bl.a. följa ett par som bosatt sig långt ute i obygden i ett hus de byggt själva, där de utan utan el eller rinnande vatten lever med sina två småbarn. Andra minnesvärda karaktärer är Kolmårdens främsta EU-kritiker som filosoferar när han kör traktor och sätter upp skyltar med politiska slagord vid motorvägen.

Detta är dock en väldigt ofokuserad film. Regissören förklarade efter visningen att den först skulle handla om tid, men kom sen mer och mer att handla om personerna han porträtterar, vilket resulterar i nÃ¥got som liknar ett misslyckat avsnitt av Outsiders, där bara hälften av personerna kan betitla sig som outsiders, resten är vanligt (eller var det verklighetens?) folk med vanliga (i.e. verkliga) problem, sÃ¥som mögel i sommarstugan. Det är lite synd att man inte struntade helt i tidsaspekten, klippte bort introt och gav filmen en annan titel. För jag tror inte att denna film säger särskilt mycket om ett ”nytt” Sverige. Men den säger en hel del om ”Sverige” i allmänhet.

Film nummer tvÃ¥ denna dag handlar om det mytomspunna bandet Philemon Arthur and the Dung. Undertiteln pÃ¥ denna film lyder ”Jakten pÃ¥ orkestern utan ansikte”, vilket ocksÃ¥ kan vara lite missledande. Den skulle lika gärna kunna heta ”En presentation av en orkester utan ansikte”, eftersom det inte är en riktig jakt det handlar om. Jag hade till och med glömt bort att det skulle jagas tills slutet av filmen dÃ¥ jag pÃ¥mindes av ett avrundande halvfÃ¥nigt skämt.

Denna film består av fakta, historier och anektodet, presenterade så konventionellt som det bara går, med en mix av talking heads, arkivbilder, och inklippsbilder på den skånska naturen. Visserligen är den väldigt mysig, men när det finns roliga teorier kring vilka som ligger bakom bandet så hade filmen förtjänat på lite mer lekfullhet.