Dag nummer 5, eller festivalens sista dag, såg jag två längre dokumentärer. Den första, Eyes Wide Open (inte samma film som visades på Stockholm Filmfestival i höstas) tog temperaturen på Sydamerika. I jakten på alternativ till en koldioxidutspottande kapitalism är det åt sydväst vi ska se. Filmen ger en väldigt övergripande överblick på vad som hänt sedan flera länder i Sydamerika fått (demokratiskt valda) socialistiska presidenter.
Problemet med denna film är att den, trots sitt innehåll, inte är revolutionär till formen. Den revolutionära filmen med bl.a. Eisenstein, Vertov och Godard (på 70-talet) hade ett starkt fäste i Sydamerika med det som kallades ”third cinema”. Men av det finns inga spår i Eyes Wide Open. Istället presenteras innehållet i denna film som i nästan alla andra dokumentärfilmer. Det kan visserligen förklaras, och försvaras med att publiken skulle varit betydligt mindre om formen varit lika revolutionär som innehållet. Men på film går det inte att sära på form och innehåll, vilket gör att vi kanske borde ifrågasätta Gonzalo Arijóns egentliga politik?
Film nummer två denna dag var filmen som utsetts till ”publikfavorit”. Hur kunde hon (utan frågetecken) är titeln på en hiskelig sörja om den kvinna som dolde sin HIV-smitta för sin man och deras två barn. Något förnedrande kallades hon HIV-kvinnan i Sveriges kvällstidningar. Jag finner det svårt att kritisera denna film utan att kritisera personen den handlar om. Men låt mig göra ett försök.
För det första är jag inte helt säker på varför man gjorde denna film. Det måste varit väldigt smärtsamt för alla inblandande och dessutom är den väldigt utlämnade (vilket ni säkert redan förstått), men dock utan att berätta om något större än Lillemors liv. Det känns som denna film hade varit ett utmärkt tillfälle för att berätta om hysterin kring HIV och aids, eftersom det var den som skrämde Lillemor till att hålla tyst om smittan. Men förutom en ynka textskylt illumineras det inte något om detta.
Utanför biosalongen hade man satt upp en artikel om Lillemor från Aftonbladet, vilket kändes rätt på något sätt. Sensationalismen är lika närvarande på duken i salongen som på väggen utanför, och vi hittar det också i filmens titel. En titel, som likt filmen, hoppar mellan skuld och förlåtelse utan att komma vidare, eftersom man inte frågar sig varför detta kunde hända. Detta är en lite smörig (det är Louise Hoffstens hummande som utgör filmmusiken) men också mycket svart film. Till och med de humoristiska inslagen (som förmodligen inte var menade som komiska) är nattsvarta. Det bästa exemplet är scenen där Lillemor på väg till fängelset åker vilse och måste ringa till fängelset för en vägbeskrivning.