Tempo: Festivalrapport nr. 2

Under dag tre fick jag upp flÃ¥set. Dessvärre visade sig den första filmen jag sÃ¥g denna dag vara den sämsta film jag sett pÃ¥ länge. Det är inte historierevisionism vi snackar om, men att göra en dokumentärfilm om vit fattigdom i dagens Sydafrika utan att ens blicka tillbaka pÃ¥ landets historia är väldigt missvisande. Jag hade förmodligen inte haft nÃ¥gra problem med att se pÃ¥ vita sydafrikaner som gÃ¥r runt och skriker att allt är ”reversed racism”, efter att de blivit arbetslösa för att lagen BEE (Black Economic Empowerment) gett arbete till landets ursprungsbefolkning om det inte saknats intervjuer pÃ¥ föresprÃ¥kare för lagen, men det gör det. Vilket gör White Poverty – In the New South Africa ensidig, trÃ¥kig och nästintill outhärdlig.

Film nummer tvÃ¥ pÃ¥ schemat var en film jag av nÃ¥gon anledning missat, Ebbe – The Movie, och efter det sÃ¥g jag The Most Dangerous Man in America. BÃ¥da dessa filmer visar att politik kan vara sexigt. Att Amerikansk politik är sexig visste vi redan, men att Svensk politik var det har vi inte sett förut. Till skillnad frÃ¥n mÃ¥nga andra filmer pÃ¥ denna festival är bÃ¥da dessa filmer även estetiskt tilltalande. Jag känner att jag inte behöver skriva om Ebbe, dels för att det redan skrivits mycket om den och för att den ligger lite fel i tiden. Vi bör lÃ¥ta den svalna lite, innan vi börjar diskutera den igen.

Men The Most Dangerous Man in America bör skrivas om. Filmen handlar om Daniel Ellsberg. Mannen som var med vid de första napalmbombningarna under andra världskriget och som efter att ha arbetat under Johnson och Nixon vände regeringen ryggen och läckte hemlighetsstämplade dokument om U.S.A’s inblandning i Vietnam-kriget till pressen, vilket förutom att göda diskussionen om landets inblandning i kriget även resulterade i en debatt om press- och yttrandefrihet, eftersom Nixon gjorde allt i sin makt för att stoppa pressarna och sätta Ellsberg bakom galler.

Trots mängden fakta, bristen på syre i den nästintill helfulla salongen och brist på näring satt jag som på nålar under visningen av denna film. Filmen är proppfylld av arkivmaterial, men man använder sig även av rekonstruktioner av händelser som ibland är filmade och ibland animerade. Det är inte konstigt att Ellsberg blivit en slags folkhjälte för det amerikanska vänstern. Han var en familjeman som kämpade för det han stod för, oavsett om han svek presidenten eller inte. Dessutom var han otroligt lik Ben Gazarra i unga år, och kom senare i livet att se ut som Leonard Cohen, som i sin tur var väldigt lik Dustin Hoffman när han var ung. Stjärnikonografin breder ut sig.

The Most Dangerous Man in America är hur som helst en mycket bra dokumentär, som genom en livshistoria även fångar en tidsanda och allt därtill. Och visst värms ett kallt hjärta när man i slutet av filmen ser nytaget material på en 80-årig Ellsberg när han förs in i en polisbil efter att ha protesterat mot ockupationen av Irak.