Dag fyra började med ett seminarium under namnet ”Makten över Bilden”. Det var ett mycket intressant och givande seminarium, men dessvärre talades det förhÃ¥llandevis lite om just film, vilket gör att jag själv inte känner ha nÃ¥got att tillföra i den diskussionen. Däremot är jag villig att diskutera film frÃ¥n Afrika, och eftersom filmen jag sÃ¥g efter seminariet kom frÃ¥n Nigeria passar det väl sig utmärkt. For the Best and for the Onion handlar om världens mest osympatiska lökodlare. Han skriker pÃ¥ sin fru om hon inte är klar med maten, han skriker pÃ¥ sina anställda om de inte placerar lökarna rätt, och han skriker till och med pÃ¥ han som ska köpa all lök när de är mogna.
Vår lökodlare har dock en anledning till att vara lite vresig. Hans dotter har nämligen förlovat sig och alla väntar på att giftermålet ska äga rum, vilket bara är möjligt om lökskörden blir fruktsam. Annars har familjen inte råd att gifta bort deras dotter, och de tvingas skjuta upp giftermålet till nästa lökskörd. Jag måste erkänna att jag störde mig en hel del på lökodlaren, och eftersom han är med i nästan hela filmen blev den lite tradig att titta på. Men däremellan fanns det guldklimpar som den sjungande vattnaren, och det är alltid intressant att se ett jordbruk som fungerar på ett annorlunda sätt än det vi är vana vid här. Och dessutom var den smakfullt utförd under influenser av cinéma-vérité.
Vi rör oss frÃ¥n Nigeria mot Tyskland Ã¥r 90 nio noll. Nej sÃ¥ roligt ska jag inte fÃ¥ ha. Ã…ret är närmare bestämt 1989 och muren har precis rivits när punkbandet Einstürzende Neubauten blir det första bandet frÃ¥n väst att spela i öst. Uli M Schueppels Off Ways är filmen vi talar om. Och ihopklippt med det VHS-material han tog under spelningen (och speciellt vägen dit) blandar han nyfilmade intervjuer med nÃ¥gra östberlinare som för första gÃ¥ngen sÃ¥g bandet de bara hade hört pÃ¥ taskiga, piratkopierade kassettband. Detta lÃ¥ter väl som en bra film, eller hur? Men…
Dessvärre utvecklas denna film till en film om Berlin som stad. Och hur den östra delen har förändrats sedan spelningen ägde rum. Vi fÃ¥r se hur nÃ¥gra ur publiken vandrar runt i Berlin, med kameran ständigt bakom axeln sÃ¥ man inte ser deras ansikten, och tänker tillbaka pÃ¥ gamla tider samtidigt som de dÃ¥ och dÃ¥ beskriver hur det sÃ¥g ut förr. Typ, ”Här fanns det ett lägenhetshus, men nu är det ett Burger King. Och under visningen hade jag svÃ¥rt att inte tänka pÃ¥ att mÃ¥nga andra städer har utvecklats mycket de senaste 20 Ã¥ren. Jag förstÃ¥r dock att Schueppel inte ville göra en dokumentär om själva bandet, men jag hade gärna sett att bandet (eller deras musik rättare sagt) introducerades lite tidigare. Det är mina tvÃ¥ invändningar mot denna annars vackra film, som dock blir aningen repetitiv.