Recensionskrönikan 21 maj

Greta Gerwig, Rhys Ifans och Ben Stiller i Greenberg. Foto: SF

Greta Gerwig, Rhys Ifans och Ben Stiller i Greenberg. Foto: SF Film

”Greenberg” med en neurotisk Ben Stiller och dokumentären ”Hur kunde hon” är veckans biopremiärer.

Greenberg

Dagens Nyheter
”… (Noah) Baumbach är suverän på det nedtonade vansinnet, dialogen är sensationell, ofta sanslöst rolig, spelet är prickfritt och ljudet används ovanligt skickligt för att flytta in i huvudet på karaktärerna. Hantverket är så överlägset det mesta i genren att filmen är en ren njutning medan den pågår.
Men det är kvaliteten, inte dramat, som får håren att resa sig på armarna. När allt är över oroar jag mig mer för Rogers vän (den underbare Rhys Ifans) och den sjukliga schäferhunden än för Roger och Florence. Och det var kanske inte meningen”, anser Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Baumbach styrka är han vågar utmana våra invanda uppfattningar om skådespelare genom att placera dem i nya och oväntade roller, låta en glamourgirl som Nicole Kidman spela osympatisk bitch som i förra filmen eller som i nya filmen Greenberg låta komikern Ben Stiller spela ett överkänsligt nervvrak […] Det är välspelat, finstämt, och på alla sätt vällovligt – visst finns här även en och annan lustig replik – men är ändå ack så tunt. För tunt helt enkelt”, tycker Jeanette Gentele. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Roger Greenberg är en koncentration av alla neurotiska figurer Ben Stiller spelat […] Det finns mycket ilska och ångest i ”Greenberg”. Jag tycker mycket om Noah Baumbachs ’The squid and the whale’, något mindre om ’Margot and the wedding’ [sic] och ’Greenberg’ fortsätter ner i det deprimerande träsket av frustrerade förhållanden. Skådespelarna är mycket bra, och det blir aldrig ointressant. Greenberg är elak och sarkastisk, hans kontaktlöshet är plågsam och Baumbach hittar en del humor i eländet. Terapi för självplågare”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
“Greenberg är en väldigt enkel film (vilket inte betyder samma sak som simpel eller enkelspårig). Han mår helt enkelt inte bra, och han låter det gå ut över sina vänner, vilket är det vi ser på duken. Och visst gör det lite extra ont när det är charmtroll som Gerwig och Rhys Ifans som får ta smällarna”, recenserar Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp.

 

Hur kunde hon

Dagens Nyheter
”Ingela Lekfalks porträtt av Lillemor är uppbyggt på långa tagningar och eftertanke. Anders Bohman och Stefan Larsson har fotat en mycket enslig, klinisk men vacker film. Skeendet är sprängstoff och borde dra i gång en orkandebatt. Förblir det tyst om Lillemor och hennes öde är det ett tecken på att hon som hivpositiv fortfarande är en paria”, skriver Jane Magnusson Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Det är så mycket annat som aldrig blir sagt, så många andra frågor än den om hur hon kunde som aldrig blir ställda […] Vad var det som hände mellan man och hustru under den tid som går mellan det att hennes sjukdom avslöjades och det att han polisanmälde henne? Man kan ju gissa, men varför ska man behöva göra det? Ex-mannen har avböjt medverkan, meddelas det i eftertexterna, men det innebär ju inte att man helt måste förbigå saken. I sitt avböjande hänvisar han till tidigare uttalanden i media, och då kan man ju referera och diskutera dessa. Istället glider filmen besvärat undan hela den process som de facto resulterar i en lång fängelsevistelse och en förlorad vårdnadstvist. Det är ju här dramat finns”, anser Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Å ena sidan ett människoöde som berör. Å andra sidan en film som undviker allt för många viktiga frågor. Och det finns nästan inget mer irriterande än personporträtt som är ofullständiga […] Mycket saknas tyvärr i filmen. Åtskilliga år i Lillemors liv, före äktenskapet. Vad hon arbetar med. Varför maken polisanmälde, han kunde ju bara skilt sig. Och med tanke på att hon uppmanades att hålla tyst om HIV-smittan i fängelset: Gjorde hon det? Och hur var fängelsetiden?”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Den enda anledningen till varför man bör se denna film är den oförglömliga scenen där Lillemor måste få en vägbeskrivning till det fängelse hon ska avtjäna sitt straff i. En sådan bild av en förbrytare får man inte se i vilken film som helst”, värderar Stephan Ramstedt filmen. Omdöme: Tummen ner.

Tempo: Festivalrapport nr. 4

Dag nummer 5, eller festivalens sista dag, såg jag två längre dokumentärer. Den första, Eyes Wide Open (inte samma film som visades på Stockholm Filmfestival i höstas) tog temperaturen på Sydamerika. I jakten på alternativ till en koldioxidutspottande kapitalism är det åt sydväst vi ska se. Filmen ger en väldigt övergripande överblick på vad som hänt sedan flera länder i Sydamerika fått (demokratiskt valda) socialistiska presidenter.

Problemet med denna film är att den, trots sitt innehåll, inte är revolutionär till formen. Den revolutionära filmen med bl.a. Eisenstein, Vertov och Godard (på 70-talet) hade ett starkt fäste i Sydamerika med det som kallades ”third cinema”. Men av det finns inga spår i Eyes Wide Open. Istället presenteras innehållet i denna film som i nästan alla andra dokumentärfilmer. Det kan visserligen förklaras, och försvaras med att publiken skulle varit betydligt mindre om formen varit lika revolutionär som innehållet. Men på film går det inte att sära på form och innehåll, vilket gör att vi kanske borde ifrågasätta Gonzalo Arijóns egentliga politik?

Film nummer två denna dag var filmen som utsetts till ”publikfavorit”. Hur kunde hon (utan frågetecken) är titeln på en hiskelig sörja om den kvinna som dolde sin HIV-smitta för sin man och deras två barn. Något förnedrande kallades hon HIV-kvinnan i Sveriges kvällstidningar. Jag finner det svårt att kritisera denna film utan att kritisera personen den handlar om. Men låt mig göra ett försök.

För det första är jag inte helt säker på varför man gjorde denna film. Det måste varit väldigt smärtsamt för alla inblandande och dessutom är den väldigt utlämnade (vilket ni säkert redan förstått), men dock utan att berätta om något större än Lillemors liv. Det känns som denna film hade varit ett utmärkt tillfälle för att berätta om hysterin kring HIV och aids, eftersom det var den som skrämde Lillemor till att hålla tyst om smittan. Men förutom en ynka textskylt illumineras det inte något om detta.

Utanför biosalongen hade man satt upp en artikel om Lillemor från Aftonbladet, vilket kändes rätt på något sätt. Sensationalismen är lika närvarande på duken i salongen som på väggen utanför, och vi hittar det också i filmens titel. En titel, som likt filmen, hoppar mellan skuld och förlåtelse utan att komma vidare, eftersom man inte frågar sig varför detta kunde hända. Detta är en lite smörig (det är Louise Hoffstens hummande som utgör filmmusiken) men också mycket svart film. Till och med de humoristiska inslagen (som förmodligen inte var menade som komiska) är nattsvarta. Det bästa exemplet är scenen där Lillemor på väg till fängelset åker vilse och måste ringa till fängelset för en vägbeskrivning.