veckans biopremiärer – FILM.NU Bloggarkivet

Recensionskrönikan 11 juni

The A-Tema. Foto: Fox

A-Team. Foto: 20th Century Fox

Många är vi som minns tv-serien ”The A-Team”, färre är vi som saknar den. Hur kritikerna ställer sig till filmen med samma titel kan du läsa i veckans recensionskrönika. Vi tar också en titt på recensionerna av ”Nanny McPhee och den magiska skrällen” och ”Streetdance 3d”.

A-Team

Dagens Nyheter
”I filmen ’The A-team’ finns två helt oslagbara actionscener. Den ena innehåller en flygande pansarvagn. Den andra ett gäng fraktcontainrar. Scenerna är oerhört uppfinningsrika och jag sitter och gapar av förtjusning […] ’The A-team’ lyckas vara trogen sin förlaga men om detta är en förtjänst är svårt att säga – serien var ju inte så bra”, funderar Jane Magnusson. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”… teamet ska återupprätta sin heder, kämpa för rättvisan och hämnas under akrobatiska Action man-stunts, helst i olika typer av flygmaskiner, medan de levererar skojiga oneliners […] Det är jättemycket action för pengarna …”, tycker Karoline Eriksson. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
Filmen ”… utspelas i en effektfylld serietidningsvärld, där det är viktigare att komma fort fram än att förklara […] Till sist smäller och blixtrar det så mycket att det kan vara svårt att se vad som händer. Man blir mer bedövad än berörd”, upplevde Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”Att såga en film är som ’A-Team’ känns lika förutsägbart som julafton. Så vi gör processen kort och konstaterar direkt att ’A-Team’ är kass,” skriver Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

Streetdance 3d

Dagens Nyheter
”Dialogen och skådespeleriet håller lika låg klass som i de amerikanska förebilderna […] Behållningen är, inte helt oväntat, dansscenerna som effektivt utnyttjar 3d-tekniken. Fotot är också intressant. Aldrig förr har London sett så amerikanskt ut. Här finns inga regniga, grå gator. Allt badar i ett gyllenbrunt Jerry Bruckheimer-ljus”, tycker och ser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Halva filmen harvar runt i konflikterna som uppstår där […] Resten vigs åt dansscenerna, som är snygga men inte överväldigande […] Charlotte Rampling i rollen som balettskolans rektor är en oväntad lisa i en i övrigt tunn och skränig film, där eftertänksamma ögonblick dränks i övertydliga emolåtar, och där både dialog och karaktärer är direktimporterade från valfri standardsåpa”, skriver Karin Svensson. Omdöme: 2/6.

Aftonbladet
”’Streetdance 3D’ må vara brittisk och gjord i 3D – men den följer i exakt samma fotspår som åtskilliga amerikanska dansfilmer har gått i tidigare. Det är förutsägbart, genant och rent gräsligt dåligt agerat. Men dansscenerna är svåra att värja sig mot – och botgör för åtminstone en del av alla pinsamheter”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5.

Nanny McPhee och den magiska skrällen

Dagens Nyheter
”Någonstans anas en ambition att göra något bra för barn. I virrvarret av lösa trådar får man dock aldrig en chans att bli verkligt engagerad […] Men visst: Sätt brittiska skådespelare i en godmodig historia förlagd till vacker landsbygd, och de kan nästan inte göra bort sig. Hade deras replikföring fått bidra till atmosfären, som nu försmäktar i den klanglösa dubbningen, hade det nog varit frestande att höja betyget”, funderar Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Det är inne med uppfostran. Nannyprogram sänds i otaliga tv-kanaler, ständigt nya böcker ges ut, experter uttalar sig i samtliga medier och Unga Klara planerar en serie på temat till hösten. Och så får nu den andra filmen om den häxliknande Nanny McPhee premiär. Som fenomen är den högintressant, som estetiskt uttryck vedervärdig […] Är man intresserad av barnuppfostringsfrågor ska man gå och se Nanny McPhee i studiesyfte – men ta för guds skull inte med några barn!”, uppmanar Malena Janson. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Första filmen (2005) blev en stor framgång runt hela världen. Det är lätt att förstå varför. Det var en gammaldags filmsaga, med humor och lite lagom sockrig moral […] De som gillade första filmen, blir knappast besvikna”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5.

Recensionskrönikan 4 juni

Kommissarie Späck. Foto: SF Film.

”Kommissarie Späck” både hyllas och sågas i veckans recensionskrönika. Lasse Hallströms ”Dear John” håller sig med nöd och näppe på plussidan.

Kommissarie Späck

Dagens Nyheter
”’Kommissarie Späck’ är betydligt roligare än liknande buskis. Som snutparodi slår den även ’Kopps’ eftersom Fredde Granberg har detaljstuderat amerikansk slapstick som ’Top secret!’ och ’Den nakna pistolen’. Under sin första halvtimme lyckas ’Späck’ inkludera nästan lika många skämt per minut som förebilderna […] Det är frestande att ge ’Späck’ ett högre betyg eftersom den satsar på brutala garv och undviker den juldagspremiärsmysiga familje feeling som sänker så många svenska komedier. Tyvärr tappar filmen tempot under sin andra halva”, anser Fredrik Strage. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Tjockskämten och sexskämten dominerar en story som tycks skriven av och för nyfjuniga 13-åringar […] Späck är en ganska eländig rulle, speciellt när man ger avkall på svenskheten till förmån för amerikanska förebilder, kvartssekelgamla sådana, som man dessutom behärskar lagom bra. Jävla onödigt”, tycker Jan Lumholdt. Omdöme: 2/6

Aftonbladet
”Bland de bättre stunderna finns en drift med tyska skådespelare och dålig dubbning, samt ett förvirrat möte mellan Späck och hans dotter på en krog. Att använda Gullan Bornemarks ’Sudda sudda sudda bort din sura min’ som en sorts psykiatriskt ledmotiv är också fyndigt. Men det är för lite. Det känns som om de korta Späck-parodierna på Guldbaggegalorna för ett par år sedan hade fler skratt per minut. I stället för en parodi på svensk film blir ’Kommissarie Späck’ ännu en seg svensk film. Det är inget att skratta åt”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Den stundtals förekommande billiga humornivån kompenseras med briljant, komiska scener som lockar fram asgarv. Som när boven skjuts à la slutscenen i ’Scarface’ med hundra skott i slow motion, reser sig upp och blir skjuten med hundra skott till. Eller när Irene Snusk i snygg Matrix-stil fångar upp kakor och kaffe som flyger genom luften […] Betyget blir med beröm godkänt för Fredde och gänget”, anser Christina Gaki. Omdöme: Tummen upp.

Dear John

Dagens Nyheter
”Hallströms gåva till Amerika är inte kvinnoporträtten utan hans otvunget gestaltade känsliga pojkar och män. Berättelsen om John, hans bakgrund, hans pappa och hans kärlek, är gripande. Om man bara någorlunda hade anpassat manuset till Johns kroppsliga och själsliga begränsningar, om man hade valt hans perspektiv och inte tillåtit publiken att förstå mer än han förstår när han förstår det, så hade det varit betydligt svårare att hålla tillbaka tårarna. Någorlunda räcker det för en snyftare”, skriver Kerstin Gezelius. Omdöme: 2/5

Svenska Dagbladet
”Det är välproducerat, välspelat och välfotograferat men föga omtumlande. Snyggt men aldrig sexigt – trots att kärlek, längtan och åtrå är det nav som handlingen utspelas kring […] För tillfället arbetar Hallström med The danish girl, en film om den första personen som bytte kön, med Nicole Kidman i huvudrollen. Han har även långt gångna planer på en berättelse om de Beauvoir och Sartre och deras öppna förhållande. Jag hoppas innerligt att det tas ut större svängar i de produktionerna”, skriver Malena Janson. Omdöme: 3/6

Aftonbladet
”Det är en väldigt amerikansk historia […] I USA har Hallström ibland fått kritik för att sentimentalisera sina historier. Här inbillar jag mig att de dragen redan fanns i förlagan, Nicholas Sparks roman. Han brukar skriva riktiga snyftare. Här är det snarare Hallströms styrkor – personregin och det följsamma bildarbetet, kemiskt befriat från konstiga kameravinklar eller häftiga klipp – som räddar och ibland lyfter en rätt banal historia”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 3/5

Film.nu
“Dear John är årets kanske hittills bästa kärleksfilm. Det den saknar i originalitet kompenserar den med lysande skådespelarprestationer. Med Nicholas Sparks litterära förlaga som grund är ett misslyckande ouppnåeligt, även om en del intressant från boken utelämnats i filmen […] Rollbesättningen är i det närmaste perfekt, alla är som skapta för sina roller […] ’Dear John’ står egentligen inte ut från massan, vilket Lasse Hallströms filmer aldrig gjort (även om ’Chocolat’ var en fullträff), men är likväl klart sevärd. Är du lika svag för passionerad kärlek och amerikansk patriotism post-9/11 som jag kommer du ha svårt att hålla tillbaka tårarna”, tror Oscar Krooni. Omdöme: Tummen upp.

Recensionskrönikan 28 maj

Sex and the city 2. Foto: Sandrew Metronome

Kritikerna är eniga när det gäller ”Sex and the city 2” – filmen förtjänar att sågas längs med fotknölarna. Vi tar även en titt på veckans andra premiär, ”Youth in revolt”, i recensionskrönikan.

Sex and City 2

Dagens Nyheter
”… Ett megaminus med SATC2 är att den andats billighet och vulgaritet. Produktplaceringen av Pringles med arabiskt text blir en sorts sammanfattning av ambitionsnivån. Och sexskämten tycks vara köpta på Galne Gunnar. En konststycke med tanke på att tjejernas samlade klädkonto överstiger Tchads BNP […] Men när den dramaturgiska och intellektuella nivån ligger på minus noll kan ingen Birkinväska i världen rädda eländet”, konstaterar Helena Lindblad. Omdöme: 1/5.

Svenska Dagbladet
”Men den toxiska kombination av idétorka, smaklöshet och total begåvningsbrist som här uppvisas bedövar dina sinnen och efterlämnar elaka frätskador i hjärnan. Man vacklar ut i verkligheten, fånigt tacksam över att den onda drömmen till slut tog slut”, upplevde Jan Söderqvist. Omdöme: 1/6.

Aftonbladet
”Sex and the city 2 är inte ett totalt haveri i alla avseenden. De exotiska inspelningsplatserna i Marocko är en estetiskt tilltalande kuliss, och det finns ett par roliga och tänkvärda scener […] Och att förlägga handlingen till Mellanöstern för att kunna skapa vågad humor kring kvinnlig sexualitet … Ja – är inte det att sparka in vidöppna dörrar så vet jag inte vad som skulle kunna vara det”, anser Karolina Fjellborg. Omdöme: 2/5

Film.nu
”Filmen känns spretig och en aning ostrukturerad då den touchar lätt på många ämnen. Men framförallt är den fylld av ”exotiska” äventyr som säkert var grymt roligt att spela in men som bara är ett överdådigt och intetsägande frosseri i lyx och ’exotism’ för oss åskådare […] Sex and the City 2 är varken bättre än ett genomsnittligt avsnitt av tv-serien eller mer explorativ. Den är dyrare och bra mycket längre, men allt som sägs har redan blivit sagt förut […] Hoppas denna framgångsrika franchise får sitt slut här, för ingen vill väl se en 80-årig Samantha ragga upp 25-åriga skötare på ålderdomshemmet i Aruba, eller?”, frågar sig Oscar Krooni. Omdöme: Tummen ned.

Youth in revolt

Dagens Nyheter
”Youth in revolt, är söt, skojig och välspelad. Men regissören Miguel Arteta, som tidigare har skildrat emotionellt hämmade män i komedin ’Chuck & Buck’, berättar historien på ett sätt som är mer flamsigt än engagerande. I grund och botten är det bara lånekortet på biblioteket som skiljer Nick Twisp från de hundratals killar som försökt bli av med oskulden i amerikanska komedier sedan sjuttiotalet. ’Youth in revolt’ blir aldrig mer än en intellektuellt poserande ’American pie’ skriver Fredrik Strage. Omdöme: 3/5.

Aftonbladet
”Det börjar med en onanerande yngling och ’Youth in revolt’ är på många sätt en väldigt typisk amerikansk ungdomsfilm. Men den har en lite egen skruvad ton, och ett tag skapar det en mer intressant film. Så småningom går det för långt och överstyr och då blir allt sämre”, anser Jens Peterson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
Inte ens den så vanligt underbara Steve Buscemi blommar i rollen som Nicks pappa, han är arg och endimensionell. Filmen har även problem med sin kvinnosyn. […] Nu är inte allting dåligt med ’Youth in revolt’, mis-en-scènen är behaglig och det finns vissa poänger här och där. Problemet är att jag vill tycka om ’Youth in revolt’ men gör det inte. Har du missat ’Superbad’ så rekommenderar jag den istället”, skriver Christina Louma. Omdöme: Tummen ned.

Recensionskrönikan 21 maj

Greta Gerwig, Rhys Ifans och Ben Stiller i Greenberg. Foto: SF

Greta Gerwig, Rhys Ifans och Ben Stiller i Greenberg. Foto: SF Film

”Greenberg” med en neurotisk Ben Stiller och dokumentären ”Hur kunde hon” är veckans biopremiärer.

Greenberg

Dagens Nyheter
”… (Noah) Baumbach är suverän på det nedtonade vansinnet, dialogen är sensationell, ofta sanslöst rolig, spelet är prickfritt och ljudet används ovanligt skickligt för att flytta in i huvudet på karaktärerna. Hantverket är så överlägset det mesta i genren att filmen är en ren njutning medan den pågår.
Men det är kvaliteten, inte dramat, som får håren att resa sig på armarna. När allt är över oroar jag mig mer för Rogers vän (den underbare Rhys Ifans) och den sjukliga schäferhunden än för Roger och Florence. Och det var kanske inte meningen”, anser Kerstin Gezelius. Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Baumbach styrka är han vågar utmana våra invanda uppfattningar om skådespelare genom att placera dem i nya och oväntade roller, låta en glamourgirl som Nicole Kidman spela osympatisk bitch som i förra filmen eller som i nya filmen Greenberg låta komikern Ben Stiller spela ett överkänsligt nervvrak […] Det är välspelat, finstämt, och på alla sätt vällovligt – visst finns här även en och annan lustig replik – men är ändå ack så tunt. För tunt helt enkelt”, tycker Jeanette Gentele. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Roger Greenberg är en koncentration av alla neurotiska figurer Ben Stiller spelat […] Det finns mycket ilska och ångest i ”Greenberg”. Jag tycker mycket om Noah Baumbachs ’The squid and the whale’, något mindre om ’Margot and the wedding’ [sic] och ’Greenberg’ fortsätter ner i det deprimerande träsket av frustrerade förhållanden. Skådespelarna är mycket bra, och det blir aldrig ointressant. Greenberg är elak och sarkastisk, hans kontaktlöshet är plågsam och Baumbach hittar en del humor i eländet. Terapi för självplågare”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
“Greenberg är en väldigt enkel film (vilket inte betyder samma sak som simpel eller enkelspårig). Han mår helt enkelt inte bra, och han låter det gå ut över sina vänner, vilket är det vi ser på duken. Och visst gör det lite extra ont när det är charmtroll som Gerwig och Rhys Ifans som får ta smällarna”, recenserar Stephan Ramstedt. Omdöme: Tummen upp.

Hur kunde hon

Dagens Nyheter
”Ingela Lekfalks porträtt av Lillemor är uppbyggt på långa tagningar och eftertanke. Anders Bohman och Stefan Larsson har fotat en mycket enslig, klinisk men vacker film. Skeendet är sprängstoff och borde dra i gång en orkandebatt. Förblir det tyst om Lillemor och hennes öde är det ett tecken på att hon som hivpositiv fortfarande är en paria”, skriver Jane Magnusson Omdöme: 4/5.

Svenska Dagbladet
”Det är så mycket annat som aldrig blir sagt, så många andra frågor än den om hur hon kunde som aldrig blir ställda […] Vad var det som hände mellan man och hustru under den tid som går mellan det att hennes sjukdom avslöjades och det att han polisanmälde henne? Man kan ju gissa, men varför ska man behöva göra det? Ex-mannen har avböjt medverkan, meddelas det i eftertexterna, men det innebär ju inte att man helt måste förbigå saken. I sitt avböjande hänvisar han till tidigare uttalanden i media, och då kan man ju referera och diskutera dessa. Istället glider filmen besvärat undan hela den process som de facto resulterar i en lång fängelsevistelse och en förlorad vårdnadstvist. Det är ju här dramat finns”, anser Jan Söderqvist. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Å ena sidan ett människoöde som berör. Å andra sidan en film som undviker allt för många viktiga frågor. Och det finns nästan inget mer irriterande än personporträtt som är ofullständiga […] Mycket saknas tyvärr i filmen. Åtskilliga år i Lillemors liv, före äktenskapet. Vad hon arbetar med. Varför maken polisanmälde, han kunde ju bara skilt sig. Och med tanke på att hon uppmanades att hålla tyst om HIV-smittan i fängelset: Gjorde hon det? Och hur var fängelsetiden?”, tycker Jan-Olov Andersson. Omdöme: 2/5.

Film.nu
”Den enda anledningen till varför man bör se denna film är den oförglömliga scenen där Lillemor måste få en vägbeskrivning till det fängelse hon ska avtjäna sitt straff i. En sådan bild av en förbrytare får man inte se i vilken film som helst”, värderar Stephan Ramstedt filmen. Omdöme: Tummen ner.

Recensionskrönikan 14 maj

Cate Blanchett och Russell Crowe i Robin Hood. Foto: UIP

Hjälten från Sherwoodskogen gör comeback i veckans krönika. Russel Crowe är ”Robin Hood”. Vi tar även en titt på ”Familjen Jones” och ”En ganska snäll man”.

Robin Hood

Dagens Nyheter
”Det är onekligen både originellt och vågat att göra en film med titeln ’Robin Hood’ – och som i ungefär tre minuter, av sammanlagt 140, handlar om just Robin Hood. Ni vet, Sherwood, sheriffen, trikåer, bakhåll och skatteåterbäringen … Scenografin är filmens bästa detalj. Och så Max von Sydow, 80 år, som sir Walter Loxley … Man blir genomlycklig av att både se och höra honom”, tycker Johan Croneman. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”Robin Hood är ingen Gladiator, därtill är den alldeles för munter. Medan Maximus var hämnaren som skenade mot sin egen undergång är Robin Longstride en listig opportunist som längtar efter ett bättre liv men som också instinktivt vill göra gott … I jämförelse med nästan vilken annan actionfilm från 2000-talet som helst är den dessutom ovanligt snäll i våldsskildringarna. Scott bjuder helt enkelt på ett stycke gammaldags, välspelad matinéunderhållning, och det är ganska härligt”, anser Karin Svensson. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
Muskulöst filmberättande, effektiv och spännande action med plats för drama. Ett par matskedar humor. Bitvis en krigsfilm, och den som väntar sig fredlösa som bor i skogen och gör räder mot överheten blir kanske snopen … Musiken vävs snyggt in i helheten … En gammal matinehjälte har fått nytt blod. Det är mycket uppfriskande”, skriver Jens Peterson. Omdöme: 4/5.

Film.nu
”Robin Hood 2010 håller inte. Trots ett par skarpa skurkporträtt (Oscar Isaak som Prins John är inte helt fel), snygga bilder och en Cate Blanchett med skinn på näsan så missar man tavlan med råge. Kanske borde Ridley ha överlåtit denna till brorsan Tony”, funderar Magnus Blomdahl. Omdöme: Tummen ned.

Familjen Jones

Dagens Nyheter
’Familjen Jones’ har ett fantastiskt upplägg. En underhållningsfilm som säger mer på 90 minuter än en massa djupsinniga, framåtblickande tidskriftsartiklar om konsumtionssamhällets framtid och de nya reklamstrategierna när det gäller att skapa nya prylbehov hos oss konsumenter … ’Familjen Jones’ må ha sitt största existensberättigande som diskussionsunderlag, men den är bra underhållning också – ett gott stycke i alla fall … Men jag blir ändå riktigt upplivad av att en film som är tvättäkta konsumtionskritisk – och inte låtsas som att det på riktigt går att shoppa bort sin ångest – över huvud taget blir till”, anser Helena Lindblad. Omdöme: 3/5.

Svenska Dagbladet
”Familjen Jones är inte alls någon familj, utan fyra drillade marknadsföringsproffs, ett levande annonsuppslag som demonstrerar nya och dyra produkter för hela grannskapet och skapar ett sug efter omedelbar, glamourös förnyelse. Och samtidigt som grannarna kämpar med akut konsumtionsstress, kämpar fejkfamiljen Jones med att hålla såväl masken som de egna känslorna i kort koppel. Innerst inne är dessa livsstilsmannekänger också människor … Regidebutanten Derrick Borte mjuknar en aning mot slutet och tappar en del av skärpan. Men angenämt länge levererar filmen en intelligent balanserad, sötsurt sorgsen sedesskildring från de stora köpfesternas tid. Den resonerar kring gränserna för översäljande, samtidigt som den vältrar sig i produktplaceringar som i det här sammanhanget ironiskt nog är helt oklanderliga”, skriver Jan Söderqvist. Omdöme: 4/6.

Aftonbladet
”Filmen vill vara en tankeställare, och är välgjord med David Duchovny och Demi Mooresom det attraktiva paret. Gary Cole och Glenne Headly spelar grannarna som förgäves försöker uppnå samma coolhet och självsäkerhet … Börjar bra som en cynisk satir över tron på att shoppa sig lycklig. Filmen har svårare när den försöker hitta ett hjärta innanför produktplaceringen”, tycker Jens Peterson. Omdöme: 3/5.

Film.nu
”När den briljanta idén var kläckt var det tydligen slut på kreativiteten för så mycket mer händer inte. Bara några lama försök till sidohistorier som har ambitionen att tillföra ytterligare djup, men bara stannar på ytan och faktiskt mest känns som utfyllnad”, skriver Christina Gaki. Omdöme: Tummen ned.

En ganska snäll man

Dagens Nyheter
”Hans Petter Moland regisserar med humor. Skarsgård och de andra skådespelarna är intressanta, och det finns en hel del slipad, rolig dialog. Men det hjälper inte: det pubertala i hela tilltaget slår igenom och det slutar som Aki Kaurismäki i pilsnerfilmtappning. Det blir flabbigt och grabbigt, och i flinandet åt kvinnorna i sexscenerna, som ska vara skoj, röjs en ganska osympatisk manlighet”, skriver Mårten Blomkvist. Omdöme: 2/5.

Svenska Dagbladet
”De uppmärksammade sexscenerna i `En ganska snäll man´ är dock ren lyteskomik. Det är som ett larvigt sexskämt: Första gången kul, andra gången plumpt. Tredje gången borde man enligt det envisa upprepandets humorlogik skratta igen”, tycker Hynek Pallas. Omdöme: 3/6.

Aftonbladet
”Det är lite som en Kaurismäki-film, fast gjord med betydligt mer lättsamt handlag. Moland hittar alltid rätt ton i blandningen av sunkig vardagsrealism och skruvad komedi. Suverän hjälp har han av Skarsgård. Hans komiska tajming och lakoniska uppträdande gör att hans Ulrik, med alla sina brister, blir en mycket älskvärd slarver”, anser Jan-Olov Andersson. Omdöme: 4/5.