Typiskt. Man släpar sig upp efter några timmars sömn för att se Jean-Luc Godards nya film FILM SOCIALISME, bara för att brännas upp i solskenet i kön in till visningen och så blir visningen dessutom full innan man blivit insläppt. Hade älskat att se hans nya film, eftersom jag bara härom veckan såg hans NUMÉRO DEUX från 1975 i London. Det var visst den enda kända 35mm kopian av Numéro deux – med engelska undertexter – som visades och därför helt underbar att beskåda, med skador som tillkommit under de senaste 35 åren som bidrog till bioupplevelsen. Numéro deux förtjänar egentligen ett helt eget inlägg för det är en underbar film – med eller utan skador på visningskopian.
Eftersom jag missade filmen imorse, så kan jag passa på att skriva lite extra om mina senaste dagar. Jag har försökt göra allt jag inte gjort tidigare på Cannes. Igårkväll spenderades till exempel på en lyxyacht och jag startade söndagen med ett besök till Cannes kyrka för att komma iväg från festivalen en stund och låta själen vila ett slag. Ett ovärderligt tips av en erfaren festivalbesökare.
Nu borde jag kolla programmet för dagen och göra upp en plan. Det händer så mycket hela tiden att man knappt vågar tänka på vad man går miste om medan man sitter här och skriver. The UK Film Centre här på Cannes hade bland annat för någon dag sen ett seminarium om samproduktioner mellan Storbritannien och Skandinavien, vilket var som skräddarsytt för mig eftersom jag (som ni alla säkert redan vet) är baserad i London.
Ikväll har Sverige fest på skandinaviska terrassen, men norskarna har kontrat med en grillfest dagen till ära. Ska försöka hinna med båda.
