När jag sÃ¥g dokumentären om John Cazale som visats här och där pÃ¥ SVT de senaste veckorna kom jag att tänka pÃ¥ att dokumentärer som dessa nästan alltid framställer personerna de handlar om som världens bästa människor. Filmen ”Jean-Michel Basquiat: The Radiant Child” är exakt likadan. Fast kanske inte lika hyllande. Cazale-dokumentären fick mig nästan att mÃ¥ illa. Basquiat, för den stackare som inte känner till honom, var en konstnär som var verksam pÃ¥ 80-talet, vars konst brukar kallas neoexpressionistisk, naiv och primitiv, och som dog rockdöden 1988. Filmen om Basquiat är inget särskilt. Den ser ut och lÃ¥ter som alla andra dokumentärfilmer, det är bara det att den ser ut och lÃ¥ter lite bättre eftersom man fÃ¥r titta pÃ¥ Basquiats verk samtidigt som man lyssnar pÃ¥ musik frÃ¥n 70/80-talets New York.
Film nummer tvÃ¥ utspelade sig precis som den förra i New York, där Jesse Eisenberg som judisk ung man med aspirationer pÃ¥ att bli rabbi blir indragen i en knarksmugglingshärva. Precis som bröderna Cohens ”A Serious Man” gottar sig denna film i judiskhet. ”Judepornografi” eller kanske ”judeexploitation” är nu en erkänd genre jämte tortypornografi blaxploitation. Jesse Eisenberg spelar sin vanliga karaktär som bÃ¥de säger tack och förlÃ¥t när han blir kysst. ”Holy Rollers” är baserad pÃ¥ verkliga händelser. Daniel Kasman skrev en vacker text om amerikanska ”indiefilmer”, och uttrycker allt som var mindre intressant med denna film.
Alltså. Min första dag på Filmfestivalen hade kunnat vara intressantare. Morgondagen kommer förmodligen se ljusare ut med en halvstörd trippelbill signerad Godard, Katz och Ji-Woon.
