SFF 2010. Festivalrapport 1: New York

När jag såg dokumentären om John Cazale som visats här och där på SVT de senaste veckorna kom jag att tänka på att dokumentärer som dessa nästan alltid framställer personerna de handlar om som världens bästa människor. Filmen ”Jean-Michel Basquiat: The Radiant Child” är exakt likadan. Fast kanske inte lika hyllande. Cazale-dokumentären fick mig nästan att må illa. Basquiat, för den stackare som inte känner till honom, var en konstnär som var verksam på 80-talet, vars konst brukar kallas neoexpressionistisk, naiv och primitiv, och som dog rockdöden 1988. Filmen om Basquiat är inget särskilt. Den ser ut och låter som alla andra dokumentärfilmer, det är bara det att den ser ut och låter lite bättre eftersom man får titta på Basquiats verk samtidigt som man lyssnar på musik från 70/80-talets New York.

Film nummer två utspelade sig precis som den förra i New York, där Jesse Eisenberg som judisk ung man med aspirationer på att bli rabbi blir indragen i en knarksmugglingshärva. Precis som bröderna Cohens ”A Serious Man” gottar sig denna film i judiskhet. ”Judepornografi” eller kanske ”judeexploitation” är nu en erkänd genre jämte tortypornografi blaxploitation. Jesse Eisenberg spelar sin vanliga karaktär som både säger tack och förlåt när han blir kysst. ”Holy Rollers” är baserad på verkliga händelser. Daniel Kasman skrev en vacker text om amerikanska ”indiefilmer”, och uttrycker allt som var mindre intressant med denna film.

Alltså. Min första dag på Filmfestivalen hade kunnat vara intressantare. Morgondagen kommer förmodligen se ljusare ut med en halvstörd trippelbill signerad Godard, Katz och Ji-Woon.

Preludium till Stockholm Filmfestival 2010

Årets festival inleds med objektet för medelålders kvinnliga cinefilers åtrå Xavier Dolans senaste hafsverk ”Heartbeats”. Utbudet bjuder dock även på en hel del att se fram emot. Om det finns någon som läser mig noggrant så kommer det säkerligen inte som en överraskelse när jag säger att Godards ”Film Socialisme” är det jag trånar mest över. Men festivalen bjuder även på Casey Afflecks intressanta och sevärda ”I’m Still Here”, Michael Winterbottoms genreövning ”The Killer Inside Me” och Laurent Cantets dokumentär om Godard och Truffaut.

Många stora namn finns såklart i programet. Kitano, Katz, Leigh, Araki, Sang-Soo och Loach är regissörer vars nya verk jag ser fram emot att se. Men det finns en hel del stora filmer som visats på årets festivaler men som inte kommer till SFF.Varför Git Scheynus inte tycker det är värt att visa Reichardts ”Meek’s Cutoff”, Aronovskys ”Black Swan”, Assayas ”Carlos”, Rivettes ”Around a Small Mountain”, Chomets ”The Illusionist”, Weerasethakuls ”Uncle Boonme Who Can Recall his Past Lives”, Kiarostamis ”Certified Copy”, Gallos ”Promises Written in Water”, Miikes ”13 Asssins”, Ruiz ”Mysteries of Lisbon” eller de Olivieras ”The Strange Case of Jessica” (listan kan göras lång) är oklart. Utbudet på festivalen är alltid svårt att förutse, eftersom festivalens mål är att visa olika sorters film från hela världen, och inte den sorts film som utvecklar konstarten på något sätt. Resultatet är att man kan se en helt ointressant från Marocko, men inte Alain Resnais ”Wild Grass”, vilket både har fördelar och nackdelar.

På Film.nu har jag och Oscar Krooni gått på festivalens pressvisningar. Och under festivalen kommer jag att precis som vanligt att skriva festivalrapport på min blogg. Så håll gärna utkik här på sidan efter intressanta texter om festivalens filmer.