Årets festival inleds med objektet för medelålders kvinnliga cinefilers åtrå Xavier Dolans senaste hafsverk ”Heartbeats”. Utbudet bjuder dock även på en hel del att se fram emot. Om det finns någon som läser mig noggrant så kommer det säkerligen inte som en överraskelse när jag säger att Godards ”Film Socialisme” är det jag trånar mest över. Men festivalen bjuder även på Casey Afflecks intressanta och sevärda ”I’m Still Here”, Michael Winterbottoms genreövning ”The Killer Inside Me” och Laurent Cantets dokumentär om Godard och Truffaut.
Många stora namn finns såklart i programet. Kitano, Katz, Leigh, Araki, Sang-Soo och Loach är regissörer vars nya verk jag ser fram emot att se. Men det finns en hel del stora filmer som visats på årets festivaler men som inte kommer till SFF.Varför Git Scheynus inte tycker det är värt att visa Reichardts ”Meek’s Cutoff”, Aronovskys ”Black Swan”, Assayas ”Carlos”, Rivettes ”Around a Small Mountain”, Chomets ”The Illusionist”, Weerasethakuls ”Uncle Boonme Who Can Recall his Past Lives”, Kiarostamis ”Certified Copy”, Gallos ”Promises Written in Water”, Miikes ”13 Asssins”, Ruiz ”Mysteries of Lisbon” eller de Olivieras ”The Strange Case of Jessica” (listan kan göras lång) är oklart. Utbudet på festivalen är alltid svårt att förutse, eftersom festivalens mål är att visa olika sorters film från hela världen, och inte den sorts film som utvecklar konstarten på något sätt. Resultatet är att man kan se en helt ointressant från Marocko, men inte Alain Resnais ”Wild Grass”, vilket både har fördelar och nackdelar.
På Film.nu har jag och Oscar Krooni gått på festivalens pressvisningar. Och under festivalen kommer jag att precis som vanligt att skriva festivalrapport på min blogg. Så håll gärna utkik här på sidan efter intressanta texter om festivalens filmer.