Afrika gråter. Inte för hennes egen skull, utan för Europas. Hellre förtryckt än förtryckare. Godard avslutar ”Film Socialisme” med en text, ”NO COMMENT”. Samma ord använder en person som är anklagad för ett brott. Godards brott är enligt Roger Ebert att han fortsätter att utveckla sitt filmskapande. Debatten ser ut såhär: Filmer som ”Film Socialisme” bör inte göras. Publiken vill se ”riktiga” filmer. När en välkänd regissör gör en film som ”Film Socialisme” måste vi se den. När en okänd regissör gör en film som ”Film Socialisme” behöver vi inte se den.
Ilska ⇒ rädsla ⇒ oförståelse. Det är svårt att ”förstå” ”Film Socialisme” Därför blir Roger Ebert arg och rädd när han inte ”förstår” ”Film Socialisme”, och tycker därför att sådan film inte bör göras. Så mycket för yttrandefrihet. Nog om Ebert. Han är inte värd att spendera tid på. Låt oss istället spendera tid på det som är svårt att förstå. Som Godards senaste film.
Det första man lägger märke till i ”Film Socialisme” är subsen. De är inte kompletta och täcker bara vissa nyckelord i filmens alla repliker. Men vi ska inte läsa en film, vi ska titta på den och vi ska lyssna på den. Skillnaden är enorm. Många kritiker har dragit paralleller mellan filmen och internet. Godards montage och hans användande av repliker, texter, bilder och ljud fungerar också lite som internet. Men filmens ”länkar” är oftast trasiga, man kommer till ”sidan kan inte visas”, men aldrig till en sida fylld av trojanska hästar. Man lämnas alltså med ofullständiga meningar, som man får försöka klistra ihop själv.
Många har skrivit att ”Film Socialisme” är en tråkig film. Trots det finns det tre väldigt roliga scener, Alain Badious föreläsning, gudstjänsten på baren och den rätt uppenbara referensen till Jerry Lewis ”The Errand Boy”. Dialogen är något av det bästa Godard någonsin skrivit, eller snarare hopsamlat, eftersom han citerar och parafraserar andra mer än han någonsin gjort i denna film.
En judisk man säger ”Heil Hitler!”, en svart kvinna säger ”Yes Sir!”. En annan kvinna säger ”Today the bastards are sincere”. En annan säger ”If you make fun of Balzac I will kill you” innan hon säger ”I do not have my heart in my mouth”. Inte heller jag har mitt hjärta i min mun, och vissa saker är svåra att uttrycka. Det jag skrivit här är varken nytt, kontroversiellt eller provocerande. Om ni hånar Godard kommer jag inte att mörda er, men ge filmen en chans. Med vilket jag inte menar att ni ska sitta igenom den. Det är inte så man bör titta på film.
”Film Socialisme” erbjuder fler frågor än svar. Men en fråga är minst lika viktig som ett svar, och om man är öppen och villig att arbeta med filmen (”it takes strength and courage in order to think”) så får man en kinematografisk upplevelse utan liknelse.