SFF 2010. Last Days

Okej. Stockholm Filmfestival 2010 är i skrivande stund nästan över. Jag har haft det trevligt trots att jag klagat massvis under själva festivalen. Antingen har filmerna varit tråkiga eller likadana, eller så har jag planerat dåligt. Har dock bara missat två filmer jag verkligen ville se, ”Kaboom” samt ”Rubber”. Innan vi hoppar till någon slags utvärdering så vill jag bara kommentera det jag sett de senaste dagarna.

”The Trip”. Coogans och Brydons imitationer av Woody Allen och Michael Caine är utan tvekan det roligaste jag sett under festivalen. Och visst, en film om imitation där två skådespelare/komiker imiterar dem själva. Det är som att Winterbottom försökt arbeta med så lite som möjligt.

”The Town”. Inget i jämförelse med Peter Yates ”The Friends of Eddie Coyle” med Robert Mitchum i rollen som kriminell Bostonbo.

”Gone With the Pope”. Sleazig som fan. Filmer med one-liners i stil med ”You’re either in, or in the way.” slår sällan fel. Men knappast ett mästerverk i dess genre, trots en väldigt rolig plot.

”Howl”. James Franco låter väldigt mycket som Allen Ginsberg, men filmen (och speciellt inte de datoranimerade scenerna som ska illustrera dikten) känns inte riktigt så Ginsberg. Varför specialskriven musik istället för jazz?

”Red Nights”. Filmad på Red och bilderna är helt otroliga. Dessvärre är filmen en konstig blandning av förra årets bästa film ”The Limits of Control” och ”Saw 5”. Men h.s.h en av få filmer på festivalen med ett foto där man tänkt till och vågat göra saker med åkningar, utsnitt och speciellt färger.

Då var det alltså dags att utvärdera festivalen. ”Winters Bone” som vann Bronshästen var ett fegt val. Det är inget fel på filmen, men den följer festivalens Sundance-inspirerade mallar precist och är alltför lik ”Frozen River” (som vann Hästen för två år sedan) för att man ska kunna stå bakom ett sådant beslut. Aaron Katz gjorde enligt mig den bästa filmen inom tävlingssektionen (”Cold Weather”), men att en film som både är allvarlig och rolig samtidigt som seriös och oseriös skulle vinna pris kommer nog inte att hända. Nästa år ska jag försöka se så lite som möjligt, för just nu är jag rätt trött på den film som visas på denna festival. Nedan följer min topp 5, utan motiveringar.

1. ”Film Socialisme”
2. ”HaHaHa”
3. ”Cold Weather”
4. ”Another Year”
5. ”Outrage”

SFF 2010. Festivalrapport 5: omöjlig historia

Afrika gråter. Inte för hennes egen skull, utan för Europas. Hellre förtryckt än förtryckare. Godard avslutar ”Film Socialisme” med en text, ”NO COMMENT”. Samma ord använder en person som är anklagad för ett brott. Godards brott är enligt Roger Ebert att han fortsätter att utveckla sitt filmskapande. Debatten ser ut såhär: Filmer som ”Film Socialisme” bör inte göras. Publiken vill se ”riktiga” filmer. När en välkänd regissör gör en film som ”Film Socialisme” måste vi se den. När en okänd regissör gör en film som ”Film Socialisme” behöver vi inte se den.

Ilska ⇒ rädsla ⇒ oförståelse. Det är svårt att ”förstå” ”Film Socialisme” Därför blir Roger Ebert arg och rädd när han inte ”förstår” ”Film Socialisme”, och tycker därför att sådan film inte bör göras. Så mycket för yttrandefrihet. Nog om Ebert. Han är inte värd att spendera tid på. Låt oss istället spendera tid på det som är svårt att förstå. Som Godards senaste film.

Det första man lägger märke till i ”Film Socialisme” är subsen. De är inte kompletta och täcker bara vissa nyckelord i filmens alla repliker. Men vi ska inte läsa en film, vi ska titta på den och vi ska lyssna på den. Skillnaden är enorm. Många kritiker har dragit paralleller mellan filmen och internet. Godards montage och hans användande av repliker, texter, bilder och ljud fungerar också lite som internet. Men filmens ”länkar” är oftast trasiga, man kommer till ”sidan kan inte visas”, men aldrig till en sida fylld av trojanska hästar. Man lämnas alltså med ofullständiga meningar, som man får försöka klistra ihop själv.

Många har skrivit att ”Film Socialisme” är en tråkig film. Trots det finns det tre väldigt roliga scener, Alain Badious föreläsning, gudstjänsten på baren och den rätt uppenbara referensen till Jerry Lewis ”The Errand Boy”. Dialogen är något av det bästa Godard någonsin skrivit, eller snarare hopsamlat, eftersom han citerar och parafraserar andra mer än han någonsin gjort i denna film.

En judisk man säger ”Heil Hitler!”, en svart kvinna säger ”Yes Sir!”. En annan kvinna säger ”Today the bastards are sincere”. En annan säger ”If you make fun of Balzac I will kill you” innan hon säger ”I do not have my heart in my mouth”. Inte heller jag har mitt hjärta i min mun, och vissa saker är svåra att uttrycka. Det jag skrivit här är varken nytt, kontroversiellt eller provocerande. Om ni hånar Godard kommer jag inte att mörda er, men ge filmen en chans. Med vilket jag inte menar att ni ska sitta igenom den. Det är inte så man bör titta på film.

”Film Socialisme” erbjuder fler frågor än svar. Men en fråga är minst lika viktig som ett svar, och om man är öppen och villig att arbeta med filmen (”it takes strength and courage in order to think”) så får man en kinematografisk upplevelse utan liknelse.