SFF 2010. Last Days

Okej. Stockholm Filmfestival 2010 är i skrivande stund nästan över. Jag har haft det trevligt trots att jag klagat massvis under själva festivalen. Antingen har filmerna varit tråkiga eller likadana, eller så har jag planerat dåligt. Har dock bara missat två filmer jag verkligen ville se, ”Kaboom” samt ”Rubber”. Innan vi hoppar till någon slags utvärdering så vill jag bara kommentera det jag sett de senaste dagarna.

”The Trip”. Coogans och Brydons imitationer av Woody Allen och Michael Caine är utan tvekan det roligaste jag sett under festivalen. Och visst, en film om imitation där två skådespelare/komiker imiterar dem själva. Det är som att Winterbottom försökt arbeta med så lite som möjligt.

”The Town”. Inget i jämförelse med Peter Yates ”The Friends of Eddie Coyle” med Robert Mitchum i rollen som kriminell Bostonbo.

”Gone With the Pope”. Sleazig som fan. Filmer med one-liners i stil med ”You’re either in, or in the way.” slår sällan fel. Men knappast ett mästerverk i dess genre, trots en väldigt rolig plot.

”Howl”. James Franco låter väldigt mycket som Allen Ginsberg, men filmen (och speciellt inte de datoranimerade scenerna som ska illustrera dikten) känns inte riktigt så Ginsberg. Varför specialskriven musik istället för jazz?

”Red Nights”. Filmad på Red och bilderna är helt otroliga. Dessvärre är filmen en konstig blandning av förra årets bästa film ”The Limits of Control” och ”Saw 5”. Men h.s.h en av få filmer på festivalen med ett foto där man tänkt till och vågat göra saker med åkningar, utsnitt och speciellt färger.

Då var det alltså dags att utvärdera festivalen. ”Winters Bone” som vann Bronshästen var ett fegt val. Det är inget fel på filmen, men den följer festivalens Sundance-inspirerade mallar precist och är alltför lik ”Frozen River” (som vann Hästen för två år sedan) för att man ska kunna stå bakom ett sådant beslut. Aaron Katz gjorde enligt mig den bästa filmen inom tävlingssektionen (”Cold Weather”), men att en film som både är allvarlig och rolig samtidigt som seriös och oseriös skulle vinna pris kommer nog inte att hända. Nästa år ska jag försöka se så lite som möjligt, för just nu är jag rätt trött på den film som visas på denna festival. Nedan följer min topp 5, utan motiveringar.

1. ”Film Socialisme”
2. ”HaHaHa”
3. ”Cold Weather”
4. ”Another Year”
5. ”Outrage”

SFF 2010. Festivalrapport 5: omöjlig historia

Afrika gråter. Inte för hennes egen skull, utan för Europas. Hellre förtryckt än förtryckare. Godard avslutar ”Film Socialisme” med en text, ”NO COMMENT”. Samma ord använder en person som är anklagad för ett brott. Godards brott är enligt Roger Ebert att han fortsätter att utveckla sitt filmskapande. Debatten ser ut såhär: Filmer som ”Film Socialisme” bör inte göras. Publiken vill se ”riktiga” filmer. När en välkänd regissör gör en film som ”Film Socialisme” måste vi se den. När en okänd regissör gör en film som ”Film Socialisme” behöver vi inte se den.

Ilska ⇒ rädsla ⇒ oförståelse. Det är svårt att ”förstå” ”Film Socialisme” Därför blir Roger Ebert arg och rädd när han inte ”förstår” ”Film Socialisme”, och tycker därför att sådan film inte bör göras. Så mycket för yttrandefrihet. Nog om Ebert. Han är inte värd att spendera tid på. Låt oss istället spendera tid på det som är svårt att förstå. Som Godards senaste film.

Det första man lägger märke till i ”Film Socialisme” är subsen. De är inte kompletta och täcker bara vissa nyckelord i filmens alla repliker. Men vi ska inte läsa en film, vi ska titta på den och vi ska lyssna på den. Skillnaden är enorm. Många kritiker har dragit paralleller mellan filmen och internet. Godards montage och hans användande av repliker, texter, bilder och ljud fungerar också lite som internet. Men filmens ”länkar” är oftast trasiga, man kommer till ”sidan kan inte visas”, men aldrig till en sida fylld av trojanska hästar. Man lämnas alltså med ofullständiga meningar, som man får försöka klistra ihop själv.

Många har skrivit att ”Film Socialisme” är en tråkig film. Trots det finns det tre väldigt roliga scener, Alain Badious föreläsning, gudstjänsten på baren och den rätt uppenbara referensen till Jerry Lewis ”The Errand Boy”. Dialogen är något av det bästa Godard någonsin skrivit, eller snarare hopsamlat, eftersom han citerar och parafraserar andra mer än han någonsin gjort i denna film.

En judisk man säger ”Heil Hitler!”, en svart kvinna säger ”Yes Sir!”. En annan kvinna säger ”Today the bastards are sincere”. En annan säger ”If you make fun of Balzac I will kill you” innan hon säger ”I do not have my heart in my mouth”. Inte heller jag har mitt hjärta i min mun, och vissa saker är svåra att uttrycka. Det jag skrivit här är varken nytt, kontroversiellt eller provocerande. Om ni hånar Godard kommer jag inte att mörda er, men ge filmen en chans. Med vilket jag inte menar att ni ska sitta igenom den. Det är inte så man bör titta på film.

”Film Socialisme” erbjuder fler frågor än svar. Men en fråga är minst lika viktig som ett svar, och om man är öppen och villig att arbeta med filmen (”it takes strength and courage in order to think”) så får man en kinematografisk upplevelse utan liknelse.

SFF 2010. Festivalrapport 2: The good, the bad and the wonderful

Min andra dag på festivalen började med Jean-Luc Godards episka ”Film Socialisme”. Tills jag har sett filmen en gång till vill jag inte skriva alltför mycket om den. Det är en både rik och mycket tung film. Europa befinner sig i en kris, en högervåg med främlingsfientliga tendenser sveper över hela kontinenten, och Godard är en av få filmskapare som verkar se detta. I ”Film Socialisme” undersöker han några delar av Europas historia. Båten där stora delar av filmen utspelar sig lägger an vid vissa viktiga platser, Barcelona, Egypten, Odessa, Grekland, Neapel och Palestina.

Godard är som vanligt kritisk mot det mesta. Den gamla debatten om huruvida Godard är antisemit har blåst upp igen i och med denna film. Och visst, det är provocerande när Godard anklagar de judar som var med och byggde upp Hollywood (Mayer, Selznick) för att de inte gjorde något för att stoppa förintelsen, eller när han har en judisk karaktär som heter Goldberg och en annan som pekar på sina guldtänder och flinar. Men Godard har under hela sin karriär refererat till andra världskrigets förintelse utan att ställa sig på Hitlers sida, så det är troligare att han har svårt att kontrollera sin antizionism.

Jag återkommer om denna film när jag sett den en gång till. Nu går vi vidare till Aaron Katz underbara lilla detektivkomedi ”Cold Weather”. Filmen börjar som de flesta s.k. mumblecorefilmer; en person anländer till ett ställe. Denna gång är det Doug, en Sherlock Holmes-fanatiker, som flyttar hem till syster. Till en början ser det ut som en helt vanlig film om relationer, men när duons nyfunna vän springer in i deras lägenhet och är orolig för att han inte kan hitta Dougs ex tätnar mystiken och filmen förvandlas till en detektivfilm med samma lekfullet som Keatons ”Sherlock Jr.” eller Truffauts ”Stulna Kyssar”. Men Katz låter aldrig mystiken kring exets försvinnande komma i vägen för det relationsdrama som utspelar sig mellan trion(s inspektioner, förföljningar och stake-outs), vilket gör ”Cold Weather” till en av de roligaste och mest gripande filmerna på denna festival.

Filmen nummer tre var Kim Ji-Woons infantila gorefest ”I Saw the Devil”, en klassisk hämdhistoria där en säkerhetspolis förlorar sin fru när en galen psykopat våldtar och styckar upp henne. Säkerhetspolisen (Byung-Hun Lee) jagar därefter psykopaten (Min-Sik Choi) och drar ut på jakten och smärtan den orsakar psykopaten så mycket som möjligt. Ji-Woon ställer sig bakom den sadistiske hämnaren när han drar ut på filmen till smått outhärdliga 144 minuter. Allt för att den blodtörstiga publiken ska få se så mycket lemlästning som möjligt. Ji-Woons bilder är mindre utvecklade än bröderna Lumières och de moralfilosofiska frågeställningarna som Chan-Wook Park ställer i sina hämdfilmer är Ji-Woon långt ifrån att ens artikulera. Håll er borta!

Om Cinematekets Oktoberprogram

Tiden går och håret grånar. September är slut och Oktober har sin början, vilket såklart innebär en massa film på Cinemateket. Likt förra månaden visas alltför många filmer som undertecknad inte sett för att jag ska kunna skriva mer ingående om programmet. Därför följer en liten lista på några filmer bara en idiot skulle missa.

Week-end.
Ett av Jean-Luc Godards många mästerverk. Jean Yanne och Mireille Darc åker ut på en utflykt i den franska landsbygden men möts av absurda galenskaper skapade av vårt kära kapitalistiska samhälle. Vi kan bl.a. se en brinnande Emily Brontë, världens bästa bilkö och Jean-Pierre Léaud som sjunger i en telefonkiosk. Visas den 27 kl. 16:00 och den 30 kl. 18:00.

Fruktans lön.
Ingen film har någonsin fått mina så annars starka nerver att bryta samman på samma sätt som Henri-Georges Clouzot gör i Fruktans lön. Yves Montand med sällskap ska transportera nitroglycerin på en krokig grusväg. Visas den 2 kl. 18:00 och den 24 kl. 14:00.

Hyresgästen.
Polanski är uppenbart besatt av rum. Vi kan se hur rummet utgör en viktig del i många av hans filmer. Från Kniven i vattnet via Repulsion och Cul-de sac till Rosemarys baby och slutligen även i Hyresgästen, är rummet av stor vikt. I den sistnämnda filmen är rummet nästan filmens huvudroll. Polanski visar här inte bara hur utsökt han kan vara som regissör, men även som skådespelare. Visas den 20 kl. 16:00 och den 28 kl. 18:00.

Aska och diamanter.
Polanskis vän Andrzej Wajda har inte fått lika stor uppmärksamhet som den nyligen arresterade. Men under sextiotalet höll han en minst lika god klass och gjorde ett flertal mycket intressanta filmer. Aska och diamanter är en av dem, och kanske den jag tycker bäst om. En nyrestaurerad kopia visas den 13 kl. 18:00.

Apan.
Om Ruben Östlund är Plattforms stora namn så är Jesper Ganslandt Fasads stora namn. Trots att jag tycker att Östlund gör bättre filmer så tycker jag att Ganslandt är mycket intressantare. Detta beror helt och enbart på att Östlund gärna pratar sönder sina filmer, och gör det knappt värt att se dem, medan Ganslandt är mer hemlighetsfull vilket jag i vissa fall föredrar. Förhandsvisas och inleds av regissören den 18 kl. 18:00.

The unholy three.
Tod Browning kan ses som en föregångare till regissörer som Samuel Fuller eller Sam Peckinpah. Deras filmer har en hård och tuff yta, men ett innehåll som får pseudointellektuella clowner som Cameron Crowe att bli gröna i ansiktet av avund. Jag har dock inte sett The unholy three, men efter att ha läst beskrivningen och sett Brownings Freaks kunde jag inte låta bli att rikta lite uppmärksamhet åt denna film. Visas och ackompanjeras av mästerliga Matti Bye den 10 kl. 18:00.

Kelly Reichardt är en av de regissörer som jag läst mycket om men aldrig sett en film av. Andra regissörer jag har ett liknande förhållande till är Pedro Costa, Jean Eustache, Luc Moullet och Johnnie To. Jag blev därför extra glad över att Cinemateket visar tre av Reichardts filmer. Var god en god medborgare och betala dina skatter och se dessa tre filmer, det är för ditt eget och samhällets bästa.

Tre eller fyra bra filmer om Jesus och en ny blogg

Jag tänkte sammanställa en top ten-lista om Jesus-filmer. Men tyvärr kunde min hjärna inte tänka ut fler än fem filmer, varav fyra bra och en så ruskigt dålig att jag inte vill nämna den vid titel. Därför får ni bara en skruttig top four-lista. Den som vill gnälla kan ringa mig, jag finns på gula sidorna.

1. Ordet av Carl Th. Dreyer.
Jag vet inte riktigt om den riktiga Jesus är med i denna film. Men han skapar i alla falla ett mirakel och eftersom det bara har hänt två gånger i filmhistorien (om man får tro Jean-Luc Godard), så får han nog ändå räknas som en äkta Jesus.

2. Matteusevangeliet av Pier Paolo Pasolini.
Ni som missade denna pärla när den gick på cinemateket kan snart köpa den på digital versatile disc eftersom StudioS är kloka nog att ge ut den. Däremot har jag svårt att förstå detta citat som är taget från StudioS kommandelista: BLASFEMIDÖMDE PASOLINIS FILM – UTSEDD AV VATIKANEN TILL ”ALLA TIDERS FRÄMSTA BIBLISKA VERK PÅ BIO”. Motsägelsernas motsägelse möjligtvis?

3. Kristi sista frestelse av Martin Scorsese.
Scorsese näst bästa film efter King of Comedy. Om ni inte sett King of Comedy så visar SVT den på lördag.

4. Life of Brian av Terry Jones.
Är inte helt säker på att detta är en ”äkta” Jesus-film. Men den är roligare än de flesta filmer och innehåller dessutom ett rymdskepp, vilket ingen av de ovannämnda filmerna gör. Därför har den en säker plats på denna lista.

Jag har förresten skapat en blogg för den som kan vara intresserad. Bloggen hittar ni här.