Esbjörn Guwallius – Sida 5 – FILM.NU Bloggarkivet

Svensk hjärtesorg i Berlin

Mikael Persbrandt och Lena Endre. Foto: SF Film.

Himlens hjärta är en av de svenska filmerna i Berlin. Några av våra största skådespelare – Mikael Persbrandt, Lena Endre, Maria Lundqvist och Jakob Eklund – medverkar. Filmen, signerad danske regissören Simon Staho, utspelar sig i hemmen hos två gifta par, som har varit bästa vänner sedan länge. Vänskapen och de båda äktenskapen sätts dock på ett hårt prov av en otrohetsaffär.

Mikael Persbrant gör här sin fjärde film tillsammans med Simon Staho. Han gillar att jobba med den danske regissören för att han ”ger mig de stora köttbenen”, det vill säga roller som ger honom mycket att jobba med, sa Persbrandt på frågestunden efter visningen i lördags kväll.

Han, Lene Endre och Simon Staho har några hektiska dagar i Berlin med intervjuer och samtal med utländska agenter. Jag träffade alla tre för en intervju i söndags. En artikel kommer snart på Film.nu.

Berlin är publikens festival

Kön till en av biljettkassorna vid Potzdamer Platz.

Första helgen av filmfestivalen i Berlin är avklarad. Tyvärr har det inte blivit så mycket skrivet här, på grund av ett hektiskt schema. Berlin är ju trots allt världens största filmfestival, och det märks. Även om filmbranschen är mer än välrepresenterad här är Berlin publikens festival.

Berlinbor och andra tillresta flockas på biograferna. I dag (söndag) hade jag tänkt att se den israeliska filmen Lemon Tree, den visades kl 14 på en relativt stor biograf (mer än 1 000 platser). Men jag var chanslös utan förköpt biljett. Fullt till sista plats! Samma sak på vid nästa visning, den danska filmen Fighter. Där kom jag in med nöd och näppe, och fick en nackspärrsplats på andra raden.

Här krävs det inte stora namn i rollistan för att människor ska gå man ur huse för att se film. Det är skönt när det inte har någon betydelse om regissören heter Martin Scorsese eller Eran Riklis.

Ingen riktig festival på hemmaplan

Som alltid när det är filmfestival i hemstaden blir det inte fullt så många besök som man skulle önska. Möten, ”vanliga” pressvisningar och andra förpliktelser pockar på uppmärksamhet. Den där riktiga festivalkänslan har svårt att infinna sig, tyvärr.

Det har ändå blivit några filmer som är värda att nämna:

I Paranoid Park (regi Gus van Sant) följer vi 15-årige Alex under några för honom ödesdigra dagar. Hans passion är att åka bräda och det är under en kväll vid den lite ”skumma” rampen Paranoid Park han blir orsak till en olycka där en säkerhetsvakt dödas på ett mycket makabert sätt (själva dödsscenen blir aningen komisk och påminner lite om tyska kortfilmen Staplerfahrer Klaus). Alex snärjs in i nät av lögner, samtidigt som polisen är honom på spåren. Snyggt berättat i pålitlig van Sant-stil.

Live! (regi Bill Guttentag) är en amerikansk film om en tv-producent som kommer på den ultimata gameshowen i jakt på tittarsiffror. Katy, som producenten heter, skapar programmet Live! där sex deltagare tävlar om vinster på 5 miljoner dollar. En förlorar och betalar med sitt liv i ett parti rysk roulette. Bisarrt, men inte milslångt från dagens förnedringsteve. Filmen känns dock förutsägbar och når inte riktigt dit jag hade hoppats. Tyvärr störs visningen av att festivalen bjudit in till skolbio på den här visningen. Ett gäng på kanske 20-30 gymnasieungar skämtar högljutt, pruttar och kastar godis under hela föreställningen. Blanda inte skolbio med festival i fortsättningen, Stockholms filmfestival! Många var mäkta irriterade efteråt.

AFR (regi Olivier Assayas) är en dokumentär om mordet på danske statsministern Anders Fogh Rasmussen. Men vänta, han är ju inte mördad… Nej, AFR är en mockumentär i samma anda som Death of a president (om påhittade mordet på George W Bush). AFR är stundtals både intressant och rolig (publiken hajar till när filmaren rullar upp en historia om Fogh Rasmussens påstådda affär med en homosexuell kille) men flummar tyvärr iväg lite för mycket. AFR försöker vara dokumentär så mycket att det till slut blir lite för töntigt.

Några filmer till blir det under festivalen. Vilka återstår att se.

PS. Missa inte debatten om kvalitetsfilmens framtid, på Grand 2 kl 14.00.

Kaos? Nej, filmfestival

I stort sett alla visningar jag har varit på under denna filmfestival har varit fullsatta. Det har ingen betydelse om det är tidig förmiddag eller sent på kvällen, salongerna fylls till sista plats (till och med på första raden, där det inte är alltför roligt att sitta). En del visningar är värre än andra. Steve Buscemis film Interview (han både regisserar och spelar en av huvudrollerna) var nog värst hittills. I tisdags kväll försökte jag komma in på en av visningarna (premiären). Att komma en kvart innan filmen skulle börja visade sig vara en dålig idé. Klungor av journalister och vanliga besökare – med biljett – stod utanför salongen och tjatade på att få bli insläppta. Men det var ingen idé, det var fullsatt. Man prioriterade att släppa in uppköpare (visst, man kan förstå varför). Blev dock lovad av filmbolaget att bli insläppt på visningen dan därpå (läs: i går kväll).

Hur gick det då? Samma sak upprepade sig utanför salongen – kaos och trängsel. Filmbolagsrepresentaten ropade ”buyers and press please come forward”. Lättare sagt än gjort. Men med lite möda lyckades jag dock ta mig fram genom klungan, samtigt som jag lyckades spilla en hel del varmt kaffe på mig, till biodörren.

Så här i efterhand kan jag säga att det var värt det. Interview är en intressant film, rolig och tankeväckande. En ärrad krigsreporter (Buscemi) får i uppdrag att intervjua en ung filmstjärna (Sienna Miller). Något som varken han eller filmstjärnan är särskilt förtjusta över. Filmen är en amerikansk remake på Theo van Goghs film med samma titel. Vi återkommer med en längre artikel om filmen framöver.

En stjärna på bio

Det är inte varje dag man ser en Hollywoodstjärna gå på bio som vanligt folk. Men i Berlin händer det. På en av festivalens större biografer strosade ingen mindre än Natalie Portman omkring för sig själv på förmiddagen. Enligt mina källor är hon här tillsammans med Gael García Bernal, som sitter i den internationella juryn. De syntes lämna en föreläsning hand i hand i går. Han syntes dock inte till idag på Cinemaxx-biografen.

Egentligen gillar vi inte skvaller på Film.nu, men jag kände mig tvungen att dela med mig av denna iakttagelse ;-)