”Jag är inte Céline Dion”

John Waters. Foto: Berlinale
(John Waters. Foto: Berlinale)

Sitter på EFM (European film market) och försöker planera resten av dagens visningar. Började tisdagen med att se fortsättningen på Hal Hartleys Henry Fool – Fay Grim. Riktigt rolig, samtidigt som den är ett spännande agentdrama, där ingen är att lita på. Ibland blir det nästan lite agentparodi över filmen, fast på ett finurligt Hal Hartley-vis. Min enda invändning mot filmen är (som vanligt) att den är lite för lång. Jag får börja göra som filmköparna här på market; sitta och blackberra under filmen, och sedan springa ut 45 minuter efter att visningen börjat för att släntra in på någon annan i 45 minuter till.

Igår hade jag planerat att se fler filmer än jag hann med. Slutresultat blev Dasepo Sonyeo, en sanslös koreansk komedi om några ungdomar som upptäcker (eller kanske snarare redan har upptäckt) sin sexualitet. Detta blandat med lärare som gärna vill bli piskade av sina elever, en rektor som försöker göra alla studenter till oskulder igen och en affärsman som vill klä sig som en liten skolflicka låter kanske riktigt kinky, men så farligt är det faktiskt inte. Till en början är det riktigt kul att de Dasepo Sonyeo, men sedan flummar historien ut och de två timmarna på Kino International blir faktiskt lite plågsamma. Dags att ta fram klippsaxen…

Min andra film var This Filthy World, en ståuppföreställning med regissören John Waters rätt upp och ned. Han är sanslöst galen och publiken, både den på bion såväl som den på ståuppshowen, tjuter av skratt varvat med generösa applåder. Som en bonus är John Waters själv på plats i salongen och svarar på frågor efter föreställningen. Som svar på applåderna utbrister han – ”ni är alldeles för snälla, man kunde tro att det är Céline Dion som är här”.

Igår kväll var det dags för den svenska festkvällen här i Berlin. Inte någon Cannes-cocktail precis, utan äkta tysk ölstugekänsla, med allt var det innebär. Det verkar gå bra för de svenska filmer som visas i Berlin, intresset är stort både för När mörkret faller och Förortsungar, enligt filmbolagsrepresentanterna jag träffade där. Så många svenska kändisar var det inte på festen, men Michael Nyqvist hängde i baren i alla fall.

Clintan försiktig om Oscarsförväntningar

Clint Eastwood i Berlin. Foto: Esbjörn Guwaillus @ 2007 Film.nu
(Clint Eastwood i Berlin. Foto: Esbjörn Guwaillus @ 2007 Film.nu)

Clint Eastwood är i Berlin för att prata om sin film Letters From Iwo Jima. På den minst sagt välbesökta presskonferensen fick han bland annat frågan om hans förväntningar inför Oscargalan senare i februari. Vad han svarar på den frågan, och om varför han gjort två filmer på samma tema (Flags of our fathers), kan du höra i vår mobilfilm nedan. Återigen; kass bild, något bättre ljud. Vi återkommer med en längre text.

(Om det står ”This video is no longer available” betyder det att YouTube inte hunnit lägga in den ännu. Försök om en liten stund igen).

Så många filmer, så lite tid

Die Fälscher. Foto: Berlinale
(Die Fälscher. Foto: Berlinale)

Jag börjar inse hur späckat mitt schema för Berlinalen är. När jag tittar på Mein tagesplanerBerlinale.de ser det till exempel ut som jag ska se fem (5!) filmer samtidigt ikväll. Det blir något problematiskt, även om de flesta av dem visas på samma filmpalats.

Jag kanske väljer att se tyska filmen Die Fälscher vid 21-snåret. Den sabbar då hela mitt kvällsprogram eftersom den inte är slut förrän 22.40. Å andra sidan är det sista chansen att se filmen på festivalen.

Mina andra alternativ då? Cuban Memories: A Day With Fidel (baserad på en 16-timmarsintervju med den kubanske ledaren) börjar 22.30. Samtidigt i en annan salong; Fucking Different New York där tolv queer-filmmakare skildrar hur de uppfattar de motsatta könet. Projektet har sitt ursprung i en liknande film (Fucking Different) som spelats in i Berlin.

22.30 är en populär starttid för filmer här i Berlin. Då börjar också Teeth, en amerikansk film om en ung tjej som upptäcker attt hon har en viss övernaturlig förmåga, när hon blir överfallen av en våldtäktsman. Samma tid (vad annars) börjar brittiska Surveillance, som är ännu en film om övervakningssamhället.

Nu är det snart dags att bege sig till presskonferensen med Clint Eastwood om hans nya film Letters From Iwo Jima. Själv har jag inte hunnit se filmen, så den som vill försöka ställa en fråga till honom kan skicka den per sms till +49 151 533 120 31. Konferensen drar i gång 18.30.

Rökskadad

Jag älskar det svenska rökförbudet! Hemma i Sverige tänker man inte så mycket på det, rökfritt har blivit en självklarhet på bara något år. I Berlin blir man dock varse hur jobbigt det var före förbudet. Här röks det överallt – på biografen (tack och lov inte i själva salongen), på caféer, restauranger och i hotellkorridoren. Journalisterna, som jag måste umgås med på nära håll, sitter dessutom och röker samtidigt som de knappar på sin powerbookar. När jag kommer hem till Sverige kommer jag säkert att få abstinens…

Vilda journalister på presskonferens

Det är inte alla presskonferenser som är lika populära. Undertecknad kom i någorlunda god tid till presskonferensen med Julie Delpy. Fastän den skulle börja inom tio minuter var det lätt att få en plats på andra raden (den första är reserverad för fotografer). Visst drar franska och tyska (även Daniel Brühl var där) filmmakare journalister, men i jämförelse med amerikanska dito är det en milsvidd skillnad.

Presskonferensen med Robert De Niro och Matt Damon (samt tyska Martina Gedeck) är schemalagd precis efter Julie Delpys, så jag sitter kvar på min plats. Bra idé visar det sig. Runt tjugo minuter innan presskonferensen ska börja strömmar journalisterna in. Mina stolsgrannar har lämnat sina väskor på stolarna för att besöka toaletten och jag får åtskilliga gånger förklara att de är upptagna och att jag inte bara försöker hålla dem för kompisar. Snart är salen riktigt, riktigt fullpackad. Folk står och sitter överallt. Till och med gångarna mellan stolsektionerna är fyllda. En gammal dam, säkert i 80-års åldern, som satt sig på första stolsraden blir bryskt ivägkörd av en stressad fotograf (raden är ju deras…).

När äntligen presskonferensen kommer igång märker man en skillnad från dito evenemang i Cannes. Här är frågorna faktiskt något mer intelligenta. Kanske beror det på kylan? Eller på att det inte är riktigt lika många cocktailpartyn här…