Författare: Jenni

Vad genomlider man inte för att få se en film? Min käre far fixade ikväll in mig på en förhandsvisning av filmen We own the night, med bla Joaquin Phoenix och Mark Wahlberg. Filmen var jättebra, den handlade i korta drag om poliser och knarkaffärer i 1980-talets New York. Kvällen var gratis, men jag skulle inte ha några problem att betala för att se filmen. Ikväll betalade jag dock på ett annat sätt – jag satt med på en föreläsning om värmepumpar, som föregick filmen. Så nu vet jag att man ska välja en energisnål pump med beteckningen A, fast jag förstår fortfarande inte riktigt vad de där himla pumparna gör… Men det gör detsamma – för vad jag vet är att jag varmt rekomenderar folk att se filmen när den går upp på biograferna.

Titeln halverad – 1408 var enligt mitt tycke och smak endast halvbra. På riktigt alltså, första halvan av filmen var bra, sen spårade allt ur.
Jag hade sett fram emot att se en riktig skräckis på bio, där de är som bäst – bra ljud och varken kudde eller filt att gömma sig bakom. Och visst, det började bra, killen satt instängd i ett onskefullt hotellrum där vad som helst kunde hända. Pang! Ett fönster slår igen av sig själv. En vålnad dyker upp och försvinner. Jag satt på helspänn med godispåsen i ett krampaktigt tag, och pulsen var konstant hög. Allt kändes verkligt, trots oförklarliga händelser. Men när det efter ett tag i stället utvecklade sig till en enda stor hallucination blev jag besviken. Jag ville ju vara rädd hela tiden. Det är väl vad skräckfilmer går ut på…?