Jag läste det väldigt intressanta blogginlägget om film i Uganda, och började fundera på mina egna filmupplevelser i andra länder. Ett av de mer annorlunda biobesöken tog plats under en resa till St.Petersburg när jag gick gymnasiet. En kväll bestämde vi oss för att gå på bio, och vi letade länge och väl efter en biograf som visade anständiga filmer. Kanske befann vi oss i fel kvarter, vet inte, men vi passerade mer än en biograf som bara annonserade porrfimer… Vi ratade De tre musketörernas erotiska äventyr, och hittade tillslut ett ställe som visade Money Train, med bla Woody Harrelson. (Ja, det var ett bra tag sen jag gick gymnasiet…)
Biljetten kostade bara kring 10 kronor, och salongen var överraskande stor. Efter en snabb räkning av rader och stolar kom vi fram till att den mäktiga salongen rymde nära 1000 personer. Den här kvällen bestod dock publiken av endast ett 20-tal, och vi kände oss rätt uttittade som storögda utlänningar.
Att filmen skulle vara dubbad till ryska hade vi inte ens tänkt på. Men den riktiga överraskningen kom när det visade sig att samma person gjorde alla filmens röster. Både manliga och kvinnliga… Det var faktiskt rätt komiskt. Lyckligtvis kunde man med nöd och näppe urskilja orginalrösterna i bakgrunden, så vi kunde hjälpligt hänga med i handligen. Men det var helt klart en annorlunda filmupplevelse.
Författare: Jenni
Linje-nostalgi
Vad köper man i present till en filmgalen vän som redan äger hyllmeter av dvd-filmer, och som inte kan gå på en stormarknad utan att komma hem med ytterligare tillskott till samlingen. Jo, man köper inte någon film alls. Eller så köper man faktiskt en fim, men inte vilken som helst, utan Linus på linjen vol. 1 på dvd. Etthundra minuter av denna galna streckgubbe kan få vilken 70-talist som helst att skrika av lycka. Här snackar vi nostalgi på hög nivå. Vi trodde alla att stackars Linus var glömd sedan länge, och så dyker han upp med sina samlade verk på dvd. Bäst av allt, på baksidan av fodralet står det – Språk: Knasprat. Bara en sån sak!
Problemet är väl bara att tjusningen med denna linjeman var just de korta snuttarna som smögs in mellan tv-programmen när man minst anade det. Etthundra minuter i rad kan komma att bli lite för mycket av det goda… Men det märker vi väl.
Oförlåtligt…
Något av det värsta som kan hända är väl när någon avsöljar en vital del ur en film man just ska till att se. En vän till mig blev nyligen väldigt upprörd när någon talade om för henne att det kommer en fortsättning på den nya svenska filmen om Arn, innan hon hunnit se den första. Men vadå, det var väl inte så farligt? När jag för många år sedan berättade för en kompis att jag skulle gå på bio och se Boy’s don’t cry med Hilary Swank, får jag slängt i ansiktet -”Ja, visst är det i den hon dör på slutet?!” Man tackar…
Transformers
Filmen var bra, men den kunde ha varit bättre. Visst, det är en film baserad på leksaker, men är den gjord för barn eller vuxna?
Actionscenerna var det inget fel på, och tekninken var suverän – jag syftar på då robotarna omvandlas till fordon. Utsökt. Men varför inte låta det vara den häftiga actionfilm (leksaksgrunden till trots) den skulle kunna vara, och ta bort alla klichéer för en gångs skull? Varför måste huvudrollen alltid vara en nördig pojke som i slutet på filmen får ihop det med den coola tjejen? Varför måste man lägga in onödigt löjliga skämt med jämna mellanrum? Varför är vissa karaktärer så fåninga och icke trovärdiga? Och varför pratar robotarna – som kommer från en annan planet – engelska sinsemellan?
Eller, ännu hellre, varför inte skära ner på våldet, och låta det vara den coola barnfilm den hade kunnat vara, kryddad med skämt och roliga karaktärer? Det känns som filmskaparna inte kunde bestämma sig om de skulle göra en barnfilm eller en vuxenfilm. Resultatet blev i stället varken eller. Den har ju en 11-årsgräns, och i USA är det 14 år som gäller. Så den åldersgrupp den egentligen borde vara gjord för, 9-10-åringar (med tanke på vilka som faktiskt leker med Transformers) får inte se den på grund av allt våld. Jag får det inte att gå ihop riktigt.
Lyckligtvis är jag den enda i gänget som känner såhär. Alla andra var lyriska…
Min Mowgli
Är det inte underbart att Djungelboken äntligen släppts på DVD! Ännu underbarare är det väl att en 40 år gammal film fortfarande fungerar. I alla fall om man är 30 år gammal. Vi sålde rekordmånga nu när den släpptes, men jag undrar om föräldrarna köper den till sig själva eller till barnen? Jag köpte den, även fast jag inte har några barn. Sen hade jag myskväll framför tv’n och njöt av min Mowgli.
För oss som såg den som liten, och som suttit klistrade framför Kalle Ankas Jul varje år finns det en speciell plats i hjärtat just för Djungelboken. Men för barn av idag kanske den bara är en i mängden? Den har ju ett betydligt långsammare tempo än dagens tecknade filmer, som fullkomligt bubblar av detaljer hela tiden. Hajar som hajar tex, den var jag tvungen att se två gånger för att riktigt hinna ta in allt som hände i bakgrunden.
En kollega till mig klagade dessutom över att orginalrösterna från 60-talet fått vara kvar. Jag skulle ha gråtit om det vore annorlunda, men hon menade att hennes 3-åriga döttrar inte förstår svenskan som talades då. Och det är klart, mansvalp är väl inte ett ord som används dagligen…
Slutligen måste jag ju nu försöka få tag i 2:an, för även om jag inte brydde mig som barn, väcktes ju frågorna den här gången – Vad händer sen? Blir Mowgli lycklig i människobyn? Och får han nånsin träffa Baloo och Bagheera igen?