No movie for old men?

My old man och jag skulle på bio. Far- och dotter-bio. Den givna filmen var ju den om finska vinterkriget, men då den slutade gå ungefär direkt, tyckte jag vi skulle se Arn – Tempelriddaren i stället. Den kändes som en film i hans stil. Men pappa hade bestämt sig, han skulle se No country for old men! Till min stora förvåning och lycka.

Jag blev som vanligt varnad innan, den här filmen skulle nog vara för rå för en stackars pappa. Men han är tuffare än man tror, stod till och med på sig när killen i biljettluckan ville sälja honom en pensionärsbiljett. -Nej, jag har ett år kvar!

Som väntat av en fyrfaldig Oscarsvinnare var det en välgjord, stark och intressant film. Men, en film jag inte fullt kom underfund med förrän efteråt när lamporna tändes. Jag trodde hela tiden det handlade om Josh Brolins cowboy, men egentligen var det ju psykopatens film rakt igenom. En av tidernas obehagligaste psykopater dessutom, det är alltid de tysta killarna som är de värsta. (Men det värsta av allt är ju att Javier Bardem faktiskt är charmig och snygg i verkligheten, medan han i filmen ger mig kalla kårar och en klump i magen.)

Innan jag såg filmen pratade jag med en person som redan hade sett den: –”Jag ska inte avslöja något, sa han, men du kan vara säker på att det kommer en uppföljare!” Nja, inte troligt… Men det är just det jag gillar, att historien fortsätter även fast vi slutar titta. Att allt inte är klappat och klart i slutet, skurken fängslad och huvudpersonen får sin kvinna. Att man får något att fundera på efteråt.

Och ja, som vanligt blev jag sugen på att läsa boken som filmen baseras på. Har lagt den till min lista.

Säg det med toner

Jag blev ”varnad” innan jag gick och såg Sweeney Todd för ett tag sedan:

-Vet du om att det är en musikal?!
-Jo, jag vet.
-Men alltså, det är en MUSIKAL!
-Eeh, jag vet, det är därför jag vill se den.
-Men det är en musikal, dom SJUNGER hela tiden!
-Mmm…
Jag anar att hon själv hade blivit tagen på sängkanten när filmen började…

Som sagt, jag var väl medveten om att de skulle sjunga. Men jag trodde nog inte att de skulle göra det så bra. Räcker det inte med att skådespelare har ett otroligt inspirerande yrke, mycket pengar, berömmelse, snygga pojkvänner och flickvänner – det verkar inte bättre än att alla kan sjunga också! Lite orättvist tycker jag. Jag skulle vara nöjd om jag bara hade en av de ovanstående. (Hoppa över flickvän dock.)

Filmen sen, ännu en underbar Tim Burton-skapelse, mörk och skruvad med härliga karaktärer. Jag satt bara och njöt, och kom fram till att jag nog måste börja samla på Tim Burtons filmer ändå. Han har sin egen stil, och den tilltalar mig verkligen. I sjungande form eller ej.

Kissnödiga skottar

Jag fortsätter att gräva lite bland mina minnen, och hittar ett annat biobesök i utlandet. Den här gången Skottland. Att gå på bio i Skottland skiljer sig inte nämnvärt mot att gå på bio i Sverige. Utom på en punkt – skottarna verkar vara väldans kissnödiga…

Vi såg Pirates of the Carribbean 2 i Glasgow sommaren 2006. Salongen var stor, och man kom in ungefär i mitthöjd. För att nå de nedre bänkraderna gick man i vanlig ordning längs väggen. Men för att komma till de övre raderna gick man inåt till mitten och sedan uppåt längs en mittgång. Vilket innebar att om man som jag, väljer hörnplatsen där mittgången möter gången ut till dörren, hamnar i en riktig trafikkorsning. (Idiot!)

Nu händer det ju ibland att folk köper dricka när de är på bio. Och det händer ju ibland att allt inte riktigt ryms i blåsan, så man måste gå på toaletten under filmens gång. I nödfall alltså, bara ibland, så man inte stör. Men jag svär på att jag aldrig varit med om dess like! Kissnödigare människor får man leta efter. Det var nästan konstant trafik kring min plats, ungefär som när man sitter längst bak i ett flygplan, där kön till toaletten är. Folk kom och gick hur nonchalant som helst, och jag började fundera om de var så att de hade te i sina muggar i stället för läsk, britter som de var.

Och jag är ju en sån som inte vill missa en enda kommentar när jag är på bio. Gud nåde den som pratar med mig, så jag förlorar koncentrationen! Här var det dock mer än några kommentarer som gick mig förbi ska jag säga. Men snäll som man är sitter man ju kvar. -Inte kan jag ju börja byta plats mitt i filmen, då stör jag ju alla andra…

Prioritera

Jag tror jag ska lugna mig lite med hyrandet av filmer nu. Två veckor i rad hyrde jag två filmer på en gång. Det var ju lika bra tänkte jag, man har ju en hel vecka på sig att se dem. Men ack, båda gångerna slutade det med att jag såg båda filmerna på en och samma kväll. Det vill säga kvällen innan jag var tvungen att lämna tillbaka dem.

Jag har lite svårt att prioritera. Med gobitar som Parfymen och Children of Glory väntandes på soffbordet, stack jag tex en kväll till en kompis och käkade och såg Goonies – Döskallegänget i stället. Och den har jag ju aldrig sett förut… Ha. Vi hade till och med tv-spelet till den filmen när jag var liten.

Nåja, det är väl inte helt fel heller att maxa med två filmer på en gång. Parfymen var helt i min stil, men jag blev till en början lite besviken. Hade inte läst på ordentligt, faktiskt inget alls, och trodde det var en fransk film… Men jag glömde väl bort att i filmens värld pratar ju alla fransmän engelska. Däremot har jag svårt att tänka mig att filmen gjorde boken rättvisa. Även om jag tyckte den var bra, kändes den lite platt emellanåt. Så jag köpte boken nu under bokrean och ska undersöka saken närmre.

Vad gäller Ukrainska Children of Glory, säger jag pass. Början förstördes av min granne till vänster med slagborrmaskinen. Sedan förlorade jag en halvtimme i mitten då skivan började hacka… Jag tappade helt känslan för filmen och kan inte ens säga om den var bra eller dålig.

Men jag kan ju i alla fall säga att jag bidragit litegrann ekonomiskt till hyrfilmens fortsatta existens.

Hyrfilm

Jag har inte hyrt en film på flera år. Bor man 6 km från videobutiken (heter det så nuförtiden förresten, eller kanske dvd-butiken…?) så blir det en herrans massa körande för att hyra och sen lämna tillbaka dagen efter. Men helt plötsligt blev jag upplyst om att ena stället faktiskt låter dig behålla filmerna en hel vecka. Det i kombination med halva-priset-kuponger gjorde att jag satte mig i bilen och gav mig ut på äventyr.

Oj, gissa om jag kände mig som ett barn i en godisbutik! Man tycker att man springer på bio för jämnan, men man missar ändå otroligt många filmer. Jag blev helt snurrig när alla gobitarna bara stod där på hyllorna, i 20 exemplar var, och jag visste inte riktigt hur jag skulle bära mig åt för att välja! Det var mäktigt. Förr i tiden fanns det bara två-tre exemplar av varje film, och den man ville hyra var alltid slut. Men jag antar att det gäller att slå på stort om man ska fortsätta överleva på uthyrning, nu när var och varannan Svensson bränner hemma.

Jag bestämde mig tillslut för This is England, och Little Miss Sunshine. (Fick inte godkänt av min kompis som var med, men jag ska nog överbevisa henne.) Nu ska jag bara se till att hinna se filmerna innan veckan är slut. Jag har faktiskt en lucka i kväll. Plus en skål chips. Härligt!