Författare: Magnus Blomdahl

En fin. En ful.

Richard Kellys Donnie Darko har fått en uppföljare: S. Darko. Här får vi följa hans syster och, ehh … det kan nog bli riktigt dåååligt. Som ett stort fan av originalfilmen bävar jag. Vad Richard Kelly själv tycker kan ni läsa här.

[youtube CdyPngBH6mM]

Klipp till tv. Diablo Codys senaste skapelse United States of Tara med Toni Collette som fyra stycken karaktärer i en och samma kropp är helt enkelt skitbra. Extremt roligt mot en fond av extrem svärta. Man bara väntar på katastrofen, som garanterat kommer att uppenbara sig förr eller senare.

[youtube k6kpG0CgsrI]

Jakten på Oscarn

Hakar på min ”kära” kollega i jakten på Oscars-vinnarna och tänkte bara lite kort nämna dokumentären Man on Wire. Högspänningsaction i ordets rätta bemärkelse, bokstavligt talat.

James Marshs film berättar på ett spännande och innovativt sätt historien om Philippe Petit och hans, minst sagt, spektakulära lindans mellan World Trade Center tornen. Filmen börjar med att Petit som barn läser om Twin Towers bygget och redan då bestämmer sig för att besegra dem. Sedan följer ett genialiskt korsklippande då vi likt ett träningscollage à la Rocky får ta del av själva bygget samt Petits träning. Vidare planeras det värre än i Valkyria och det smygs som i värsta sniperrullen. Ingenting får gå fel. När väl Petit väl står där uppe, redo att promenera ut mot sitt öde så vågar man knappt titta.

Att Man on a Wire kommer att få den där gubben känns redan spikat. Men att räkna ut Werner Herzog i förväg känns ju såklart som ren och skär idioti.

Sedan är väl förresten Rourke självklar? Det borde han vara.

Inför Oscarsgalan

Oj, oj, oj, vad jag längtar efter Von Triers Antichrist. Någon slags treminutersvisning har tydligen ägt rum i Berlin på filmfestivalen och snutten sägs vara spektakulär. Jag tror verkligen att Trier är som gjord för att regissera skräck. Trailer omedelbart tack!

Oscarsgala i faggorna och jag har nästan lyckats beta av alla nominerade filmer. Bäst än så länge: Slumdog Millionaire, Frost/Nixon, Revolutionary Road och Australia (tror ni mig inte?). Om jag ska ta och välja en så blir det nog Danny Boyles Slumdog Millionaire. Skön mixa av alla möjliga genres och ett score som sträcker sig långt bortom vad man vant sig vid. Verkar vara en älska/hata film men det ska ni inte bry er om; de tenderar oftast vara bäst

Ge skådespelaren Mickey Rourke lite kred.

Recensionerna och snacket kring The wrestler förbryllar mig nästan lika mycket som de irriterar mig. Först och främst det faktum att det skulle vara någon slags comeback för Rourke, har alla glömt bort Sin City? Filmen som även den marknadsfördes som Rourkes comeback. Once Upon a Time in Mexico? Spun? Animal Factory? Vad är det för comeback vi snackar om här egentligen? Kan det vara Mickey Rourkes comeback som privatperson på vita duken. Senast i Homeboy, då som boxare och nu i The Wrestler som fribrottare. Rourke hyllas som den slagna hjälten Randy ”The Ram”, men aldrig utan att den reella karriären nämns och ältas. Är inte det lite sorgligt? Kan man inte ge skådespelaren Mickey Rourke lite kred utan att behöva blanda in hans privatliv. Och märk gärna ordet skådespelare. Randy ”The Ram” är en karaktär, inget annat. The Wrestler är ingen dokumentär, det är en fenomenal spelfilm med en helt galet bra Mickey Rourke i huvudrollen.

Pressvisningar som kommer och går

Pressvisningen av Män som hatar kvinnor var nog det närmaste journalistisk hysteri jag någonsin kommer att komma: ett nästan fullt Rigoletto, någon pratade lite för högt (givetvis innan filmen började) och godis åts ur papperspåsar. Skandalen stod jag för då jag försökte tjata in en kompis efter att jag medgivit att jag glömt OSA. Shit man. Två onda tantögon i nacken och dessutom en plastpåse att stoppa mobiltelefonen i … Recension kommer här på Film.nu vid premiärdags. Tills dess kan ni ju alltid slå ett öga på den här, vars visningsklientel inte var fullt så exalterade … det var nog bara jag som förväntat mig ett mästerverk.