Författare: Magnus Blomdahl

Stark festivalöppning

Stockholms Filmfestival har startat och jag har än så länge sett i alla fall 2 filmer som jag tyckt väldigt mycket om. Once, som jag även recenserat här på film.nu, var verkligen en överraskning för mig. En kärleksfilm om två fattiga musiker som träffas och börjar spela tillsammans kan väl bara inte vara bra, tänkte jag (det tänkte nog alla). Vilken chock vi fick. Once kvalificerar sig lätt till det finaste jag någonsin sett och dessutom med ett soundtrack som jag nästan skulle kunna tänka mig att köpa.

Jack Brooks: Monster Slayer är, som ni kanske kan gissa er till, av ett helt annat slag. Den handlar om Jack som efter en traumatisk barndom, Jacks föräldrar blev uppätna av ett monster, får påtagliga problem med sin ilska. Han går till en psykolog som rekommenderar honom yoga men Jacks kropp trängtar efter något annat, något helt annat. Efter att hans skollärare gått och blivit besatt (Robert Englund i rollen som denne är otroligt kul) och senare förvandlats till ett monster bestämmer han sig för att bli en monsterslaktare.

Jack Brooks: Monster Slayer spelar i samma liga som Hatchet och jag kan lukta mig till en ny trend vad gäller skräckfilmen dock vet jag inte hur man ska beskriva den men den är sketchartad, torr och jävligt rolig. Väldigt mycket Saturday Night Live över det hela. Skit samma, alla i publiken tyckte om monsterslaktaren och den fick applåder.

Nu ser jag fram emot Mark Chapman rullen Chapter 27, Lynch och Halloween.

Dagens djur slår an en ton

Jag har blivit ombedd att inte nonchalera Dagens Djur i fortsättningen så det tänker jag inte göra och har ni ett favoritdjur som ni skulle vilja se här på bloggen så är det bara att bredbanda över en bild eller två. Eller varför inte en liten anekdot om dig själv och djuret i fråga, det får handla om nästan vad som helst men självfallet är det bonus för bettskador eller olämpligheter i allmänhet. Har du kanske brottats med en myrstack, blivit nedslagen av en känguru eller stoppat in en undulat i munnen? Har du dessutom fotat dessa härligheter (om inte så går det nästan lika bra att rekonstruera) så är du alltså välkommen att antingen bredbanda eller MMS:a in hela köret till mig!

Dagens djur: Gris

Paul Schraders näst bästa

Ännu ett tips för er som tänkt att gå på Filmfestivalen. Paul Schraders The Walker är väl värd att se: snygg, kall och cynisk, på ett avslappnat och underhållande sätt. Känns lite annorlunda för att vara just Schrader, hans filmer brukar ju i regel vara lite solkigare, lite fulare. Denna var dock jävligt snygg och Woody Harrelson i rollen som The Walker bjöd på ett spel värdigt en kung och så satt man då själv där med hål i strumporna och kände sig ovärdig, en rätt angenäm känsla. Woody, det gjorde du bra, inte lika bra som i Natural Born Killers, men nästan. Paul Schraders bästa är dock ännu en av hans första filmer, Hardcore. Hård rulle i ruffiga porrfilmsmiljöer samt lite snuff, hi hi.

Jason rules

Av rent privata skäl tryckte jag igång Fredagen den 13:e 4 igår. The Final Chapter, som tillägget lyder på engelska. Kul kuriosa är att Tom Savini (make up) hoppade på denna bara för att får chansen att ta död på det monster han skapat i del 1. Nu blev det ju inte den slutgiltiga delen utan serien fortsatte och är nu aktuell igen med en remake av den första, denna gång i händerna på Michael Bay (Transformers) som tänker lägga fokus på Jason (märkligt då Jason knappt är med i 1:an, det är ju mamman som står för våldet).

Nåja, åter till The Final Chapter, som är lite av en milstolpe för mig. Det var en av de första skräckfilmer jag såg och jag var fullkomligt vettskrämd, förväntansfull. Rädd för att få en attack av något slag. Sedan kom Bergman och Buñuel och komplicerade allt och ingenting blev detsamma. Kanske var det därför jag kände mig tvungen att se på Fredagen den 13:e 4 igår, av sentimentala skäl, minnas tiden då filmtittandet för mig var okomlicerat och djuriskt, bara ett kall som inte behövde analyseras eller tolkas. En tillfällig tid i ungdomens tecken, väldigt mycket Stand By Me över det hela.

Och filmen håller ju faktiskt fortfarande, Corey Feldman är ung och ser dum ut, ungdomarna badar nakna mycket och skrämmer varandra på skoj, dricker öl, blir fulla och är konsekvent kåta. Då går det också som det går. Jason hatar nämligen tjo och tjim. För Jason är levnadsglädje någonting som straffas med döden. Hmm, de andra delarna i den evighetslånga serien får nog vara, kan inte riktigt hantera … nostalgin.