Författare: Magnus Blomdahl

Kollade på dokumentären om David Lynch med det innovativa namnet Lynch och slogs av hur lätt det är att fatta tycke för en film även om man egentligen inte tycker om den. Lynch är till exempel ett rätt dåligt hantverk vad gäller bland annat efterbearbetningen, överlag så är det en till ytan sett ful och amatörmässig film. Men den handlar om David Lynch, det är David Lynch som porträtteras i de horribla picture-in-picture sekvenserna, det är hans gröna kavaj som färgas grön och det är hans anekdoter som fyller ut speltiden. Historier om kossor som sprängs, jättekaniner och transcendental meditation. Alla i publiken älskar det, bara för att det är David Lynch. Så tacksamt kan det ibland vara att göra dokumentärfilm. Efter föreställningen svarade producenten på frågor och jag blev chockad när han berättade att en av fotograferna till Lynch även skjutit Pusher filmerna. Va! Höll jag på att utbrista men det gick ju inte.

Såg på senaste avsnittet av Festival TV idag och kan ju bara konstatera att det var bra mycket bättre på min tid, förra året alltså. Jag vet inte vart någonstans det gått snett men allt ser bara för jävligt ut, det är inte längre ett program utan bara lösa delar fult staplade på varandra. Och jag kan förstå tanken med att alla ska prata engelska och att allt ska vara så internationellt som möjligt men för vilka tittares skull då? Så många kan det väl ändå inte finnas.

Som det ser ut nu så har jag ett måste innan festivalen är slut: REC.

Filmfestivalen och mystiska ärenden upptar all min tid. Jag hinner knappt skriva någonting.

Ikväll ska jag försöka pallra mig iväg för att se Juno, vet knappt någonting om den förutom att det är ngn slags abortfilm (pro får man väl anta) och att tjejen från Alias spelar med. Spännande värre … nej, men ngt måste man ju se. Är annars mest förvånad över att alla tidningar och skribenter hajpar samma filmer och det är alltid storfilmerna som ändå, förr eller senare, kommer att gå upp på bio. De har alltså redan sin publik garanterad.

Filmfestivaler är till för de små filmerna och filmarna, det är dem som det borde talas om. Att man sedan även visar publikdragare förstår jag, det är en ekonomisk fråga. Och slutligen, om ni (Stockholms Filmfestival) inte orkar satsa på sektionen Twilight Zone så lägg ner den. Som sann cineast och kännare av det extrema tar jag utbudet som en stor förolämpning. Så många luckor, oförståligt.

Kom just tillbaka från visningen av Nick Loves Outlaw. Love som tidigare gjort den alldeles utmärkta Football Factory hamnar tyvärr här lite snett, därmed inte sagt att det är en helt igenom dålig film.

Outlaw handlar på det stora hela om England 2007, våldet tar över staden och de svaga, utnyttjade, lämnas i sticket av rättvisan. Sean Bean, just hemkommen från Irak, bestämmer sig för att ge igen. Han förenar sig med ett gäng oförrättade och bildar något slags medborgargarde.

Jag brukar tycka rätt bra om dessa så kallade vigilantefilmer, oftast är de så harmlösa. Ta tex. Death Wish, Kill Bill eller Darkman. Bra underhållning helt enkelt. Outlaw är däremot svart ända in i märgen, obehaglig och utan anlag till humor. Den är för allvarlig för sitt eget bästa, tonen går helt enkelt inte ihop med karaktärsstudierna. Dessutom så känns inte hämnargruppens dynamik särdeles realistisk. Man förstår inte deras skäl. Eller rättare sagt: man förstår skälen men inte dem. Det känns som att Love missar en massa steg i sin berättelse. Allvar är ok men inte när det tappar i trovärdighet och det är nog framför allt där som Outlaw sviker. Det finns inte en chans att dessa män, med undantag av Sean Bean, verkligen skulle kunna utföra det våld som gestaltas i Outlaw.

Ironiskt sett så är det just våldet som fungerar bäst, våldet och den kalla stämningen filmen igenom och det räcker rätt långt.