Författare: Magnus Blomdahl

I nya Nöjesguiden talar en zoofil ut om hennes förkärlek för djur och att denna inte skiljer sig nämnvärt från en allmän sådan. Öppenhjärtligt avslöjar hon förhållanden med både hundar och hästar, två arter som hon även älskat med; detaljerade uppgifter om detta lämnar hon åt fantasin. Ja, det gör hon onekligen. Huruvida zoofilen finns på riktigt eller om artikeln bara är uppdiktad spelar inte så stor roll, underhållande läsning är det vilket som. Och frågan kvarstår: för eller emot?

Dario Argento avslutar sin Three Mothers trilogi med Mother of Tears, Asia Argento spelar huvudrollen i vad som skulle ha kunnat bli århundradets film men som tyvärr bara blir sådär. Vad man först kommer att tänka på är hur våldet på film har utvecklats allt eftersom tiden rullat på. De första två delarna Suspiria och Inferno var onda på det där subtila långsamma sättet tex the Others men Mother of Tears vräker på som bara fan med barnamord, tarmkavalkader och blod i mängder. Jag brukar inte ha problem med dylika saker annars men i det här fallet känns det bara krystat och påtvingat. Men jag kan förstå Dario, han känner pressen (fanmässigt och åldersmässigt sett) och försöker panikartat att förenkla vad som inte går att förenkla, nämligen en succé. Dario själv verkar dock inte bry sig nämnvärt, han är redan igång med sin nästa film. En giallo med namnet Giallo (fantastiskt!!!) och inte nog med det: Vincent Gallo ska spela en av huvudrollerna!!!

Missa förresten inte Voice tv torsdagar kl. 17 med mig i rutan som filmexpert. Trist nog gick de inte med på att låta mig bära min mossgröna huva, ej heller pixla mitt ansikte.

dagens djur: insekt

Att Gone Baby Gone får ljumma recensioner på grund utav Ben Afflecks regisserande kan jag förstå, trångsynthet och missunnsamhet kommer alltid att vara en del av denna värld, men att det hindrar huvudrollsinnehavaren Casey Affleck från att hyllas svider. Casey med sitt loja avslappnande spel, så nära arrogans man kan komma utan att det för den delen känns det minsta oangeläget, tvärtom; ren och skär magnetism.

Casey tar vid där brorsan slutade efter Chasing Amy (fortfarande en av de bästa filmer som någonsin gjorts) och utvecklar dennes, dåtida, talang till gottigottgott för både ögon och själ. Låt oss för bövelen bara hoppas på att han lämnar superhjältefilmerna i fred … Och har ni ännu inte sett Lonesome Jim så råder jag er att göra så ögonaböj! Bara en sådan sak som att Casey heter Jim och fått sparken som hundpromenerare borde räcka …

Dagens djur: jätte

Efter att i vilande tillstånd tagit del av världen och bla bla bla, har jag bestämt mig för att återkomma till min blogg Undersökande Journalistik.

Internet: ämnat för kunskap och kritik, oftast missbrukat. Internet.

Jag har ett förbannat jävla ansvar gentemot folket där ute som faktisk tycker om film och som inte bara roas av att tycka om film, och övrigt larv. Mitt ansvar sträcker sig längre än den bredaste bredbandsbredd och går i stort sett ut på att informera om essentiell kultur och djur. Ni minns väl dagens djur? Kanske kan min blogg väga upp för all denna passivitet och mjäkighet som råder där ute i den stora världen, för att inte tala om bloggvärlden. Jag är så trött på all skit!

Nog för denna gång, nu skall jag berusa mig på folköl och trailers, tårar och Raro Video. Märk mina ord: ni kommer ej att slippa undan utan bestående ärrvävnad; skärpan mina ord bär rispar djupt.

God Jul!

R.I.P. 061205 – 071125