Författare: Magnus Blomdahl

Finns det något bättre än att förlåta en fiende? Man för den till sin mun och kysser den väl, hårt och länge. Man viskar i dens öra att allt är bra och att framtiden lovar gott. Du är benådad. Fienden besvarar ej kyssen, den är tagen på sängen och oförberedd. Den har gett upp hoppet om en hjälpande hand, förlikat sig med tanken om ett liv utan Magnus. Fy fan för ett sådant liv!

Det ligger ingen heder i att bli förlåten, det är en löjeväckande process. Att förlåta är däremot självberikelse av diktatorslag.

Jag brukar se till att förlåta minst en person om dagen. Oftast är det människor inom diverse serviceyrken som tillåts min välsignelse. Exempel: en av de anställda på pressbyrån känner inte till att jag är stamkund. Efter att jag tyst stått vid kassan och tittat ner på mina skor (som skrapar mot ett gruskorn i det lugna morgonståndet) i tre minuter, får jag frågan: Vad gör du? En osannolikt dum fråga! Men jag förlåter denne fiende och förklarar för den att jag faktiskt brukar komma in varje morgon tre minuter över 06 och köpa mig en dubbel espresso och en chokladvirvel. Hon ber om ursäkt och jag klappar henne på huvudet, det ryser, håret står upp.

Dagens djur: knott

Bloody Disgusting öppnar upp en indie-sektion och resten av världen låter sig bli sneglad på. Man får känslan av att detta är stort, mycket stort. Raka motsatsen till hur det kändes efter att ha läst första numret av Flm. Två av de titlar som ligger längst upp på min ”vill se” lista hajpas just nu av denna avdelning, nämligen Sick Girl och Black Puppet Devil. Två filmer som verkar fantastiska och som man bör ha lite extra koll på nu när independent-bolagen står överst inom filmindustrin och alla gluttar åt deras håll.

Det skall dock inte hymlas med att Hollywood fortfarande kan när de vill, producera underhållning alltså. 3:10 to Yuma är ett bra exempel. Pang-pang med Russel Crowe och Christian Bale. Riktigt skön. Någonting för barnbarnen kanske?

Förresten: Flm? Någon?

Dagens djur: snok

Stallone gör sig mycket bättre som punchig avdankad boxare än som korkad fåordig ex-soldat, detta är vad man kan konstatera efter att ha sett Rambo.

I den senaste av Rambo filmerna sätter Stallone P för vad som bara måste vara århundradets manligaste filmfranchise, i alla fall om man med manlighet avser tystnad, våld och breda bandanas. Rambo har dragit sig tillbaka, han är trött på mänskligheten och vill leva i samförstånd med naturen. Han arbetar som ormjägare … och vårdar inte sitt yttre särdeles väl, kroppshyddan är monumental i sitt åldersamma fett, ett ister som genomgående döljs av en bylsig tälttröja. Man får aldrig se Rambos överkropp … Då ett kristet piratgäng befruktar hans meditativa inre sfär och lurar i honom att människan är god börjar helvetet. De kristna kidnappas av juntan (Burma) och Rambo tvingas ta till vapen (Live for nothing or die for something).

Rambo är en märklig blandning av autentiska dödsbilder, amerikansk dumaction och brutalt ultravåld. Att den är gjord idag är ytterst märkligt, 80-talet ok men 2008? Och varför alla dessa döda barn? Nja, mixen är galet amoralisk och känns osmaklig, men så är det ju också enligt Stallone en kristen film. Och visst är det underhållande, det går inte att förneka. Slutscenerna där Rambo står och trycker bakom sitt eldvapen som han låter använda flitigt är mumma för en gammal videovåldsräv som mig själv. Det är våldsamt på ett nästan parodiskt sätt och Rambo ser ut som en påklädd gräddköttbulle. Mmm mm mm.

Frågor man kan ställa sig då gröten svalnat och kaffet tagit slut:

1. Varför belastade jag min själ med Aliens vs Predator – Requiem?
2. Hur länge kommer Simon Staho gå under epitetet ”underbarn”? Han har gjort 4 filmer varav tre sågats.
3. Var det dumt gjort av mig att svara hotfullt på ”dödsmailet”?

Sean Penns ”Into the Wild” har släppts på import dvd. Köp den, njut av det rusiga vemodet och längta tillbaka till ungdomens naiva impulsivitet. För det här är så bra som det bara kan bli.

Sean Penn får gärna misslyckas med hur många räddningsaktioner som helst så länge han fortsätter att vältra sig i filantropisk cinematik och leverera själsliga lyckopiller som Indian Runner, Löftet och, nu senast, Into the Wild. Den senare som lösgör ens egna tankar om en frihet bortom finanser och förlorade människor.

Into the Wild är en befriande enkel film om individens interagerande med vildmarken / samhället och hur hon kämpar för att komma till insikt om sin funktion, sitt syfte. En film om att finna frid. Påminner lite om 70-talets hippieflum tex Easy Rider eller The Trip men även om sentida filmer som Darjeeling Limited (Wes Anderssons bästa). Into the Wild är Kerouacs On the Road, som jag skulle vilja se den; poetisk, politisk och aningens trädkramaraktig.