Författare: Magnus Blomdahl

Fransmännen är det nya USA, eller Italien för den delen, när vi snackar skräckfilm som bryter nya tabun. Jag vet inte hur det kommer sig men på bara några år så har vi fått ett antal klassiker från det ståtliga landet i väst. Klassiker! Ja men visst fan, ni har väl sätt À l’intérieur, Frontière(s), The Ordeal eller Ils? Om inte så gör det nu, om ni vågar alltså för de har någonting som annars saknas inom denna genre: nerv och blod (i mängder!). Slår speciellt ett slag för À l’intérieur, vilken film. Jag är otroligt luttrad när det kommer till skrämseltricks och chockeffekter på film men denna var jag inte beredd på. Storyn är simpel: ung höggravid kvinna firar jul ensam och får besök av en utomstående kvinna som vill åt hennes barn, det är ju bara det att barnet är i magen och för att få ut det så måste man ju … ja ni fattar grejen. Den har nu släppts av Dimension Extreme så passa på. Om inte för spänningen så för Beatrice Dalle som förevigar kvinnlig psykos när den är som allra värst, eller bäst. Hon är fantastisk och får mig att omedelbart vilja se om Trouble every day.

Känns smärtsamt att se två personer man respekterat så mycket sjunka så lågt, tappa all självkänsla och på köpet förstöra en ok films goda rykte. Jag pratar om Xavier Palud / David Moreau och deras film … The Eye. Originalet av Pang bröderna var alltså ok, varken mer eller mindre, så varför lägga ner energi på en remake? Det räcker ju liksom inte med att man gör den på ett asiatiskt ursprung, man måste ju tillföra något också. I det här fallet tror man att Jessica Alba ska verka som just detta något. Hon spelar en blind tjej som genomgår en ögonoperation och får tillbaka synen, dessvärre ser hon inte bara vad vi vanliga människor ser (ostbågar, tekoppar, folköl) utan även spöken, halvdöda idioter och annat pack. Det fullkomligen myllrar, väller över, av alla dessa gengångare. Sååå tråkigt och har man sett originalet så blir det bara ännu tråååkigare. Det ska dock tilläggas att Alba som blind ger en del skratt, hon är riktigt rolig då hon svingar sin blindkäpp likt ett litet barn svingar en katt i svansen; hela tiden med ett dumt leende på läpparna och huvudet vaggandes som en papegoja. Alba har aldrig presterat någonting av värde, hon är alltid dålig. I The Eye är hon så blek att man knappt ser henne, man söker efter en huvudrollsinnehavare men får 90 minuter statist. Näe, det är verkligen inte en bra skräckfilm man kollar på då det mest spekulativa är att tv:n alba köper är en gammal klumptv och inte en platt.

Dagens djur: gris (och det var verkligen på tiden!)

Svårt att tycka illa om Gus Van Sants drömska sentida arty-farty stil, gillar den mycket mer än hans stela trista Hollywood tugg (Psycho, Finding Forrester (!)), även om han tar sig rätt jobbiga friheter från och till (är det vad som krävs om man ska vara indie i USA?), som att envisas med att anställa Christopher Doyle som fotograf … hans artisteri hade kanske funkat på Kulturama men inte i en vuxen film som Paranoid Park, paradoxalt nog så är det just fotot som här omskrivits. Men så är det ju också så att Doyle är alla kritikers lilla älskling, själv skiter han nog i det som han verkar skita i allt. Såg en dokumentär om honom för ett tag sedan och det mest positiva man kan säga om honom är att han är från Australien … vänta ett tag, det är ju knappt positivt. Bilderna från själva skateparken hade kunnat bli så sköna och bra om inte Doyle förstört dem helt och hållet eller om Van Sant inte förhållit sig på ett så respektfullt sätt till honom. Det samma gäller Wong Kar Wai. Varför fortsätter han att samarbeta med Doyle om och om igen? Räcker inte talangen till eller? Måste experimentlustan tillfredsställas varje gång? Han har även fotat Stakka Bohas senaste Downloading Nancy, fast enligt förhandsryktena så är det inte fotot som sabbat den filmen …

saxat ur svd:s recension av filmen Once:

I den stunden inser man att filmens lågbudgetestetik ger exakt samma falska men övertygande känsla av autenticitet som en ensam trubadur med gitarr.

Är det verkligen så enkelt att bli recensent? Har ni förresten inte sett filmen i fråga ännu så gör det.

Vad tänkte Neil LaBute på när han dagligen gick till jobbet och bit för bit förstörde en kultfilms goda rykte? Kanske var det pengar, mamma eller … ja eller vadå?! Man angriper inte filmer som redan är av världsklass. Ok för att man ser det som en kul grej att remejka alla dessa asiatiska spökfilmer, det har jag inga problem med. Men när man tar sig an en klassiker som tex. Psycho (Gus van Sants märkliga remake) så står frågetecknena som spön i backen. Eller som i fallet Wicker Man … Neil LaBute såg det som en kul grej att gestalta filmen på nytt med Nic Cage i huvudrollen. Ett stooort misstag. Det fungerar inte alls. Eller det fungerar fast på fel sätt, det blir otroligt roligt och pinsamt, kolla bara in detta:

http://www.youtube.com/watch?v=_avoePDDj9A

Så sorgligt. LaBute är, eller var, faktiskt en av mina favoritregissörer, med filmer bakom sig som In the Company of Men och Förvandlingen så trodde jag verkligen mer om honom. Jag hade fel … Alexandre Aja står med The Hills Have Eyes kvar på toppen som den ende som hitills lyckats med att förbättra ett kvalitativt original.

Ärren sitter kvar från de tider då alla (med vissa undantag) Stephen King filmatiseringar var värdelösa. Att se en King film var lika med att bränna sig med ett tomtebloss; det gjorde ont, mycket ont. Allt var dåligt (med ett par undantag).

Langoljärerna, Knackarna, Drömfångare, The Mangler, The Shining (Stephen Kings egna miniserievariant), Köplust, Det (näe, den är inte bra) ja det finns hur många som helst. Dåligt skådespeleri, återkommande karaktärstyper och dessa jävla småstäder. Åhh, vad dåligt! Ändå skulle man se allt, bara för att man tyckte om böckerna … Idag då man fått en viss distans till ens forna jag kan man kanske gå med på att ens beteende var minst sagt idiotiskt. Man var en jävla dumskalle, blott 35 år gammal, troende och med hopp om mänskligheten.

Så … sååååå … när jag nu ser The Mist är det med andan över struplocket och en sup längs med pannan. Jag kommer så väl ihåg novellen och har läst bra recensioner av filmen (Bloody Disgusting gav den 4,5 av 5) sååå, jag bestämmer mig för att ge den en chans. Vilken tur att jag gjorde det! The Mist är bland det bästa jag sett på länge (vad gäller skräckfilm), kompromisslös mainstream nihilism när den är som allra bäst. Monster, dimma, religiös fanatism, monster och … monster. Mr, du borde ta och inköpa The Mist ögonaböj!

Dagens citat:

Theres times in my life where I just
I just wanna run away, I just
I just wish the pain would stop
I dont wanna cry no more
I wish the pain would go away

//Puff Daddy