Författare: Magnus Blomdahl

Rätt var det är så ställer man sig frågan: men finns det inga andra bloggar som du läser förutom din egen? Jo, om man bortser från ett par fiendebloggar (vilkas namn jag inte längre vågar nämna) så finns det en. Fler än så blir det inte, jag har verkligen försökt men blir snabbt varse om att andras personliga åsikter och betraktelser nästan aldrig överskrider gränsen för vad som får antas vara intressant och smakfullt.

Den Italienska Filmfestivalen i Stockholm verkar ta film på allvar och visar inte bara en massa Fellini utan även Massimo Dallamano, Bava, Argento och Pupi Avati. Känns som ett stort erkännande, samtidigt som det känns lite konstigt (och tråkigt) att ens småobskyra favoriter nu kommer att blåsas upp på en vägg bara ett stenkast från Stureplan. Kan rekommendera Cat o’ Nine Tales, Bay of Blood och House with the Laughing Windows.

Äntligen är min artikel Den Nya Tidens Skräck upplagd på www.tidningenkulturen.se (kategori: essäer), tyvärr så måste man betala för att läsa men det är det värt kan jag lova. Vill samtidigt passa på och uttrycka min tacksamhet för denna orädda och villiga tidning, de vågade vad ingen annan vågade. Tänk om SFI stod upp för någonting liknande.

Läs även min recension av den ryska filmen Day Watch här på Film.nu och se till att se den också, en märklig liten actionkulturkrock som man inte kan låta bli att imponeras av, stilig som ett fullblod. Men se för Guds skull till att se föregångaren, Night Watch, innan.

Man kan ju undra varför min film Min Bror ställs i skymundan på sidan dvoted.net, inga kommentarer, snabbt nedflyttad, behandlad som skit. Eller så undrar man inte utan tar saker och ting för givet. Det är nämligen så att filmsverige styrs av idioter och fega kräk som är rädda för en ny framtid, de blir generade när någonting nytt och spektakulärt presenteras för dem. Addera till detta självklara ett antal grupper av hängivna hangarounds och det faktum att jag som kreatör förkastar och hatar allt vad de står för och du har en hel säck full med giltiga och giftiga skäl. Ställ er sedan även frågan: vilka står bakom dvoted? Kommentarer överflödiga!

Med andan i halsen och en glass i handen inväntar jag Filmkrönikan. Filmkrönikan med Navid Modiri och Andrea Reuter. Man kan ju alltid hoppas …

Nicolas Roegs genomsuveräna Don’t look now var tydligen inte tillräckligt bra, suck, en ny version är på gång och kan bomhotas ngn gång runt 2009. Varför kan de inte ge fan i att pilla på gamla klassiker? Kan de inte göra om filmer som Gothica istället, ingen hade stört sig på det. Hade jag fått göra om en film så hade det blivit Knocked up, den hade sett ungefär likadan ut fast med kanske ytterligare 3 gravida kvinnor och inklipp från Junior.

——————

Nu har jag sett Filmkrönikan. Bra? Nja, tyvärr.

Remaken av Hanekes Funny Games är ett faktum, det är bara att acceptera. Kanske blir det till och med en bra film, valet av regissör (Michael Haneke) talar för, trailern talar delvis mot. Den känns lite väl säljande och när man klämmer in ord som sensual mitt i allting så tappar åtminstone jag en stor del av hoppet. Det ryktas även om en hel del omstruktureringer från originalets sida sett, tex så ska den klassiska tillbakaspolningsscenen vara väck, även slutet sägs vara omgjort … Jag kommer ihåg när jag bevittnade den nordiska premiären av Funny Games på Göteborgs Filmfestival. Jag delade kvällen med min kära vän Egge. Vi visste att det skulle bli tungt. Vi hade sett Bennys Video.

I en fullpackad biograf var vi sedan med om vad som fortfarande känns som den ultimata terrorfilmen. Mer än så faktiskt, Funny Games arbetade för denna genre såsom Deodato (Cannibal Holocaust) för kannibalfilmen. Jag hade aldrig varit med om någonting liknande. Funny Games är en överjävlig beta till film, den svärmar bortom duken och in i din hjärna, förbryllar och upprör. Hur kan någonting som inte är på riktigt vara så elakt och kallt?