Min vän Egge sysslar med en del obegripliga saker, bl a så är han besatt av örnar. Vem är inte det tänker ni? Ja, jag är det då inte i alla fall. Det ligger någonting däst över ett tvång som har med fåglar att göra
Min vän är med i Unga Örnar, utöver detta så jagar han småvilt tillsammans med en örn, den tillhör inte honom, den är bara inhyrd.
Tanken är att även jag en gång skall skaffa mig en hobby.
Wasabiärtor och en kall Mariestad (SJ är tyvärr rätt dåliga på belgiskt öl) är inte fel, speciellt inte om godsakerna ackompanjeras av lite skön film, som jag för omväxlings skull tänkt betygsätta. Skalan ligger på 0 – 1 000 000.
Knocked Up: 635 245
Fido: 635 247
This Is England: 898 976
Crank: 10 000
Hatchet: 765 987
Innan jag kommenterar betygen vill jag tacka min vän Egge för två fantastiska dagar, jag välkomnar den osunda vänskap som närmar sig. Kanske kan vi om ett par år mötas igen för ännu ett par ryggbiffar? Kanske kan vi … nej, vi låter det bero. Tiden får forma bitarna och lägga dem på plats. Kanske kan vi då leka med tiden och skönja mönstret i monstret.
Knocked Up: 40 year old virgin uppskattas för att den är så dum, Knocked up skövlas för att den är så dum och försöker sig på att vara aningens djup. Är det bara jag som tycker det är lite konstigt? Sedan var ju också förlossningsscenerna rätt så realistiska, bebisen såg faktiskt nyfödd ut, tacka CGI för det.
Fido: Som om Todd Solondz haft en bra månad och bestämt sig för att bara vara lite kall. 50-tals estetik, jobbiga familjemiddagar och zombies som lever som slavar. Undrans om denna går upp på bio?
Crank: Kommentarer överflödiga, ungefär lika jobbigt och dumt som en tribaltatuering på en full Bulgarienturist.
Hatchet: Går i samma spår som Slither och Feast, over-the-top gore med mycket humor. En grotesk babian (ser alltså bara ut som en babian) slaktar turister i Lousianas träskmarker. Producerad av Anchor Bay som tidigare bara, så vitt jag vet, sysslat med DVD produktion. Hatchet tar man inte på allvar, man tar den för vad den är: 80 minuter med avslitna lemmar, bara blöta bröst och ett fult grisigt monster med vårtor på snoppen som ääälskar att leka med folks inälvor.
This is England: Rätt mycket bättre än Hatchet, dock finns här inget monster.
Två Dagar i Paris bekräftar alla ens fördomar om frankrike och fransmän. Vad skönt, det är så ansträngande med frihet vad gäller tankar och åsikter. Filmen då? Den var rätt kul. Egentligen en vanlig romantisk komedi fast med ett uns arty eurokänsla över det hela. Julie Delpy har skön känsla för relationer, vad som skapar brytningar och komiken kändes naturlig och avslappnad. Adam Goldberg var grym som svartsjuk ömsom neurotisk och skulle mycket väl kunna spela Woody Allen i nästa Woody Allen film utan Woody Allen, som Kenneth Branagh i Celebrity då. Adam Goldberg kommer jag annars ihåg mest ifrån Linklaters Dazed and Confused, för övrigt en av mina favoritfilmer (Ben Affleck är … bra). Han spelar ungefär på samma sätt där och jag gillar det.
Scen från biograf Sture:
Jag: När kommer ni köra igång med 60 kronors visningarna igen då? (Sture hade tidigare som tradition att dagtid visa film för 60 kr)
Ung fjunig man i kassan: Nja, vi kör ju bara pensionärsvisningar nu.
Jag: Oj, då får man vänta i 40 år då alltså.
Ung fjunig man i kassan: …
Jag: Men fan vad man ska se på film då!
Ung fjunig man i kassan: …
Jag: Den som väntar på något gott.
Ung fjunig man i kassan: …
Ser på den ryska Night Watch och för första gången på väldigt länge så känns det som om man ser på någonting nytt, visserligen en kompott av mycket man redan sett men ändå. Det är så smutsigt och skitigt men ändå high-tech och innovativt. Lite Matrix och Blade men utan någon budget att tala om, eller den finns där, budgeten, men man gör ingen grej av att visa upp den. Och sedan är det ju så förbannat coolt med ryska! Håll även utkik efter uppföljaren Day Watch som snart går upp på svenska biografer, en recension är att vänta.
Sopranos … varför har jag inte sett denna serie tidigare? Jag bara älskar på vilket sätt de ägnar ett helt avsnitt åt en sidohistoria, hur de långsamt röjer väg mot det oundvikliga våldet, det ständiga obehaget och karaktärsutvecklingarna. Jag har inte sett något liknande sedan Six Feet Under. Vad som är sjysst är ju i alla fall att jag har en jävla massa avsnitt kvar att se.
Jonathan Caouettes Tarnation var dagens filmtips, lite väl senkommet kanske (går just nu på svt) men har ni missat den så spring och hyr eller något. Den är så fin och hemsk i all sin snårighet, det är en aldrig sinande ström av bilder vi får ta del av: super 8, video, stillbilder. Samt långa monologer, guidande voice overs och knastriga ljudupptagningar. Materialet är av ett sådant slag att man tvingas till att kapitulera, även om klippningen och estetiken känns otoligt daterad, det är väldigt mycket Richard Kern och Lydia Lunch över det hela. Hade inte historien som berättats hållit så hög kvalitet hade man tröttnat snabbt. Men som det är nu så fungerar det. Klippt på Final Cut och ett utmärkt exempel på att film inte behöver kosta mycket pengar samt att dokumentärgenren är den enda av bestående genres. Ett fint stycke liv. 200 dollar. En barndom och en uppväxt som griper tag i en och som gjorde Jonathan Caouette till ett rätt stort namn inom en viss tid av filmhistorien. Och att han fortfarande har kontakt med sin mamma. Ok, jag ska inte tjata mer, hyr eller köp. Fungerar nog bäst tillsammans med valfri bok av J.T LeRoy.