Författare: Shamim Mayanja

Så nu är jag tillbaks. Har varit lite upptagen senaste tiden. Jag har nämligen startat upp en casting byrå som specialiserar sig på svenskar med utländsk bakgrund. Det har varit en och annan radio och tv intervju om det. Nu rullar det på smått fast inte så mycket filmjobb utan mest reklam och så har det varit. Det är kul att höra folks reaktioner när man ringer och erbjuder dom jobb. Det är nästan lite förvåning blandad med smygande glädje för att det är en sån grej man gör kanske skickar iväg en liten bild på sig själv, fyller i lite info, väntar en vecka och sen glömmer bort det. Men det är bra för självförtroendet kan jag tänka mig. Ska bli kul det här. Urbancasting.se är vår hemsida. Ciao

Endera är underhållare, andra är VJs!

När jag var i Uganda för 6 år sedan fick jag för första gången höra talas om lokala VJs. Det var när jag besökte byn (där det är väldigt fattigt) där ”biografen” var ett tält och högtalarna riktades ut så att hela byn hörde att det var filmvisning på gång. Det var så högt att det inte gick att sova under filmvisningarna. Det var ett sätt att locka biobesökarna att komma och se filmen genom att sukta dom med den högljudda rösten av en VJ. För att det var okej att komma in mitt i filmen, bara man betalade. Dessutom var det så billigt att det kostade typ 2 eller 3 kr att se en film på den tiden. Tältet kunde ta kanske 200 pers eller nåt. Av ren nyfikenhet begav jag mig dit med min kusin för att se filmen som jag hörde spelas ca 10 min från mig. Alla satt de roade och bekymmerslösa och tittade på filmen som humoristiskt översattes av en VJ. Detta var 2001.

Idag har VJserna tagit sig en plats i en etablerad filmkultur som förutom i byarna nästintill har tagit över lokala filmvisningar i Uganda i sk ”video halls” och har hedrats på många filmfestivaler runt om i världen. Denna filmkultur som började i byn för några år sedan har nu kommit till huvudstaden och detta har skett inte på grund av att man själva har infört det, utan för att det har efterfrågats av folket. För att det är inte skådespelarnas röster som är intressanta, Will Smiths sexiga röst eller Eddie Murphys sjukt roliga garv som är intressantast, utan det är en VJs röst och skratt som står i centrum.

En VJ behövs egentligen inte för själva dubbningen av filmen i Kampala då många mer eller mindre förstår engelska, fast kanske mindre i dom fattiga slumområdena. Men mest utav andra skäl har folk tyckt, att se en film med en VJ är det bästa alternativet.

Och vad är en VJ? Jo det är för många lokala filmtittare på filmvisningar i ”video halls” och mobila bussar i Uganda den viktigaste och mest intressantaste delen med att se en utländsk film. En VJ kan beskrivas som en underhållande speaker, kommentator och översättare. Att vara en VJ var tidigare sedd som ett oseriöst och luffaraktigt yrke men har numera blivit lika prestigefullt som att vara en stor musikartist eller känd programledare.

Och vad gör en VJ? Förutom att dubba en film till det lokala modersmålet så ska VJn kunna ge sin egna speciella tolkning av filmen. Den ska vara skön, underhållande och samtidigt onpoint med själva huvudhandlingen. Det är okej att lägga till ord och meningar för att på så sätt kunna förtydliga situationens betydelse i filmen osv. Det enda keffa är väl att det inte går att veta när denne gör en felöversättning eftersom orginalrösterna tas bort helt (numera). En VJ kör oftast live nära filmduken där publiken kan se honom (oftast en man), men nu har man även börjat tjäna stora pengar på att dubba sina röster på filmerna och hyra ut och sälja sina konstnärliga verk till sina fans.

Många VJs förstår dock inte engelska så bra, vilket gör att dom måste koncentrera sig extra noga på bilderna och kroppsspråket för att förstå handlingen så pass mycket att dom kan göra en okej översättning till sin publik. Oftast spelar detta dock inte så stor roll då tolkningen, stilen och underhållningen värdesätts mest.

För 6 år sen när jag var i byn i Uganda så såg jag en Bruce Lee film som översattes just av en VJ. Det intressanta då var att man la till ord och gjorde en egen tolkning på sparkar med exempelvis ta den, och den också osv, viket gjorde att publiken skrattade till extra mycket. Man hittade också på tankar som skådisarna tänkte (såsom i en bok) och det märktes att publiken verkligen uppskattade de lekfulla översättningarna under de ibland känsliga scenerna.

Numera har yrket VJ vuxit så pass mycket att det finns över 300 VJs i Uganda (som jobbar i 600 video halls i Kampala och 2500 över hela landet) där vissa VJs har mer kända namn än andra. Dessa har blivit lokala kändisar och blir flitigt efterfrågade av publiken som kan vägra att se en film om den inte översätts av dess favorit VJ. Precis som själva filmen utgör VJn en viktig del av filmupplevelsen. Därför är det viktigt att använda sig utav en VJ som publiken gillar för att locka folk till filmvisningarna. Det kan vara en VJ som har vissa egenskaper, viss ton, röstläge och översättningar som är överdrivna, beskrivande, dramatiska, roliga, sköna, kaxiga, underhållande osv. Vissa VJs har specialiserat sig på olika filmgenre såsom drama, kungfu, thriller, komedi eller skräckfilmer. Att vara VJ har blivit ett så pass stort och intressant yrke att VJserna idag får resa världen runt för att visa upp sina skills. Numera anordnas också VJ tävling där dom kan tävla och göra upp om bästa tolkningar av en viss film. Det anordnas i år också VJ workshops där man kan slipa på sina skills för att kunna bli en grym framtida VJ.

Även om detta yrke inte har legaliserats än av staten har VJbranschen blomstrat ordentligt de senaste åren och uppmärksamheten kring kända VJs har varit enorm och omsättningen i branschen stor. VJserna tar numera också en stor del procent som en del i filmens ”kreativa tillskott”. Detta har gjort att man nu tar detta nyskapande yrke mer seriöst och folk upptäcker vilka enorma chanser och möjligheter det finns inom yrket där man förutom kändisskapet också får resa världen runt för att berätta om hur det är att vara en VJ.

Konsten av att vara en bra VJ lönar sig numera med andra ord för dessa tidigare underground översättare, vissa med lite eller ingen utbildning.

Och vad kan ligga bakom detta fenomenet? Kanske är det ett sätt för lokalbefolkningen att ta till sig och relatera till filmen i sin egna vardag? Kanske är det ett sätt för dom att komma bort från den västerländska kulturen och sätta den i kontext till sin egna lokala förståelse? Ett sätt att få en lokalkulturell spinn på filmen? Eller så är det helt enkelt ett nytt sätt att uppleva film och göra den tillgänglig för en annan målgrupp som annars inte skulle ta del av den. Intressant är det i alla fall. När jag blir stor vill jag också bli en VJ!

Ps. Glöm inte cinemafrica festivalen som börjar nu på torsdag 7-17 februari!

Filmbranschen, precis som musikbranschen verkar gilla gangsters. I dessa branscher får ordspråket all publicitet=bra publicitet en egen innebörd. Kommer ihåg när hip-hop stjärnan Snoop 1993 arresterades för mordförsök och under den det tiden sålde mer skivor än någonsin (ca 5 miljoner ex med debut 1a). För att kapitalisera på detta släppte han även en video och soundtrack till låten murder was the case that they gave me (också debut 1a). Många som hade sett honom på nyheterna angående anklagelserna om mordförsök blev nyfikna på vem denna Snoop Dogg var och detta drev upp intresset för honom enormt till att han nu anses vara en legend och även såkallade god father of hip hop (att han också är en fd gängmedlem och knarklangare har inte heller skadat hans gangsterimage). Därefter har han fått agera farlig gangster i otaliga amerikanska filmer. Tupac Shakur och 50 Cent är andra exempel på påstådda gangsters som har fått stora filmroller pågrund av deras gangster status oberoende av om den är sann eller inte.. Sedan att de även är hip-hop succéer hjälpte också eftersom det var bl.a där man fick lära att dom hade blivit skjutna 15 ggr eller nåt för sina gangsterdåd.

Att Ken Ring nu söker sig till filmbranschen är inte så konstigt med tanke på just dessa stereotyper, i Sverige bland annat skådisen Liam Norberg i filmen Sökarna (som påstås ha gjort filmen med värdetransportrån pengar), Pablo Roberto i filmen Stockholms Natt (som var en värsting på Kungsan och misshandlade folk mm). Ken ser ju sig själv som en gangster så då är det självklart att han själv tycker att han skulle vara grym för en filmrulle, helst en gangster rulle antagligen. Men frågan är väl.. har han några referenser? Ja det beror väl på vad man menar med referenser.. För att jag hörde från en producent som har jobbat med honom tidigare under en produktion att han typ ”mordhotat henne”. Hon vart tydligen riktigt skraj och beskrev honom som skissofren och mentalstörd. Något hon ursäktade med att han kanske gick på droger. Hur som helst det är ju synd att hon hoppade av projektet för att annars skulle ju hon kanske varit intresserad av att jobba med honom igen. Men jag tror ändå att det finns hopp för Ken Ring. Filmbranschen har alltid älskat och kommer alltid att älska gangsters. Sen om dom är äkta eller inte spelar nog ingen roll så länge dom uppfyller stereotypen. Ciao

Har inte kunnat blogga på ett tag på grund av ett antal anledningar. Dels har jag varit bortrest. Sedan har jag inte haft lust helt enkelt. Men nu har jag tänkt att jag ska börja skriva lite oftare här. Det är så många bra filmer som släpps nuförtiden att man knappt hinner med. När jag var i Uganda för inte så länge sen så imponerades jag över hur fort man kunde införskaffa filmer som antigen fortfarande gick på bio i Sverige eller knappt hade släppts på dvd. Jag går in i en filmbutik för att hyra filmer och ser förundrad på alla nya titlar som typ skulle precis upp på bio innan jag åkte. Ok, ska ha den filmen, den filmen och den. För jag tänker.. dom kanske har något bra avtal där dom får in filmerna fortare än Sverige för det går väl inte att sälja bootleg filmer sådär öppet i en filmaffär. Går och går hehe det är ju det det gör. Helt plötsligt tar snubben fram filmerna som jag har valt på vad som verkar vara brända dvder med handskriven text typ American Gangster, The Bourne Ultimatum mm. Sedan lägger han alla dvd:er i ett plastfack och ger dom till mig. Eftersom det var min stora syrra som hade tagit mig till den videobutiken som är en del i ett stort köpcentrum med hårsalonger, klädbutiker, skivbutiker mm (glömde kolla om dom också var brända) så skrivs filmerna in som vanligt på hennes kundkonto och jag får betala typ 10 spänn per film, utan fodral eller någonting. Hursomhelst jag frågar min syster om det är lagligt att sälja bootleg filmer sådär öppet och hon skrattar och säger det här är tredje världen det är ingen som bryr sig om sånt. Ärligt? Aha ok. Jag kommer hem, sätter in första filmen där ljudet knasar så mycket att jag kämpar för att ens förstå handlingen. Sen så efter 2 dagar får jag panik då filmerna ska tillbaks om 1 dag för att man fick bara ha dom i 3 dagar och jag hade bara hunnit se en film.. då säger min syster nej det är lugnt. Dom bryr sig inte. Man kan komma tom efter 3 veckor. Jaha men då så… om det bara går att bränna så hehe. Aja det var den historien.

Sen bjöd min andra syrra mig på en galapremiär av en ugandisk långfilm som hennes man hade köpt biljetter till. Ok coolt säger jag. Ta på dig svart och guld säger hon till mig. Ok. Jag tar på mig svart och så har jag ju ett guld halsband så det borde väl funka. Vi kommer dit vid typ 10 i 6 helt stressade. Filmen som tydligen var den första ugandiska långfilmen någonsin skulle börja visas kl. 6. Röda mattan är framme och vi går in för att se filmen Down This Road I Walk av Mariam Ndagire som är den största kvinnliga artisten i Uganda. Intressant tänker jag och alla verkar ha lydigt klädkoden med svart och guld. Vakterna kommenterar något skämtsamt om att vi förstör traditionen genom att inte gå från långsidan och hela vägen på den röda mattan som man försökte införa.

Massa folk står omkring och andra fotograferas och vi sätter oss vid godisdisken och tar en läsk och popcorn. En timme senare och filmen har inte börjat. En halvtimme efter det så börjar folk äntligen gå in i biosalongen. 2 konferencierer kommer upp på scen och välkomnar oss till Ugandas officiellt första röda mattan visning. Kul tänker jag. Man skryter om hur man är först med en sådan spektakulär filmentré och hyllar regissören för det hon har åstadkommit. Sedan tackar man sponsorerna som har sponsrat filmen mm. Vi ombeds att ta någon typ av hudkräm med rosett på som ligger på sätet med betoning att alla får bara ta en.. folk skrattar och filmen sätts på. Det är en nigeriansk inspirerad berättelse med kärleksinslag, teaterskådespeleri och ganska sådär filmat. Folk är grymt engagerade i berättelsen och man både fördömer och kritiserar boven högt, klappar, skrattar och kommenterar när det problemdrabbade kärleksparet får chans att återförenas. Sponsorerna kommer in lite sporadiskt och man får se något kort men irriterande meddelande om något företag mitt i filmen. Efter filmen kommer alla skådespelarna upp på scen och dom ombeds att presentera sig själva. Alla klappar och jublar. Sedan så berättar regissören, manusförfattaren och artisten om det stora jobbet kring filmen som enligt henne och konferenciererna revolutionerat ugandisk film och hon betonar att man nu slipper kolla på nigerianska filmer precis som när hon för längesen började släppa ugandisk musik och man slutade lyssna på lingala, sydafrikansk och zairisk musik mm.

Sedan så är det dags för nästa moment… man ska auktionera ut råfilmmaterialet. En snubbe bjuder 60 spänn. Ok, bra nästa bud.. ja borgmästaren har bjudit 20 lax för materialet och eftersom vi inte tror att det är någon som kan bjuda över så får vi tacka för oss. Alla jublar igen. Och om ni också vill köpa filmen så kommer den att finnas tillgänglig men köp då den äkta dvd-kopian inte bootleg om ni vill att vi ska fortsätta ge er sådana här grymma filmer som denna (min tanke var vart fan kan man hitta äkta dvd kopior.. har inte jag sett).

På gatan kunde man också köpa alla storfilmer men då kunde man typ köpa 10 filmer på en dvd för ca 80 spänn. Där kunde man också köpa alla tvserier såsom Prison break säsong 3 och alla andra serier som man knappt hunnit visa i Sverige. Lite USA känsla fick jag (där bootleg branschen tydligen omsätter 3 miljarder dollar per år) fast det var inte lika billigt i USA.

Sen var jag och chillade med arrangörerna på Amakula Film Festival eftersom jag själv arrangerar en filmfestival och hade blivit tipsad av någon här i Sverige att besöka dom. Helt otroligt vilket jobb dom gör och vilket engagemang. Jag filmade snubben som var största eldsjälen och fick med mig några av deras festivalkataloger och flyers med mera och gav dom våra (Förortish Filmfestival). Dom berättade om vad dom gjorde och att dom bl.a var sponsrade av Göteborgs Filmfestival, Svenska Institutet mm. En sak som var jävligt intressant är hur pressen funkar där vad det gäller filmfestivaler, kulturevenemang o dylikt.. för att tydligen så var motsvarigheten till ett pressmeddelande där en middag, en presskonferens och kuvert med cash i och med folks namn på som dom sedan hämtar efter presskonferensen. Sedan så är det tydligen några som ber om resepengar också hehe. Shit vilken tur att man bor i Sverige för att isåfall hade Förortish varit helt pank.. Men det känns ändå vara ett grymt filmintresserat land och det är fett kul att man nu också börjat göra egna filmer. Ciao