Författare: Shamim Mayanja

Nu är det festivaldags igen… För första gången någonsin besöker jag den internationella Stockholms Filmfestival. På festivalens första dagar har jag hittills hunnit se fem filmer av dom 170 som visas. Bland annat har jag sett skildringen av en rockstjärnas liv i filmen Control som jag tyckte var väldigt intressant och som jag har recenserat här. Sen till min förskräckelse såg jag även Eagle vs Shark som jag har bloggat lite om, en film som inte fall mig i smaken särskilt mycket, konstigt nog.

Jag har också susat igenom Lagerfeld Confidential, en dokumentär om modeikonen och mannen bakom succé varumärket Chanel som var sådär då jag somnade stundtals under filmen och uppfattade snubben som gränsen till fördomsfull mot det kvinnliga könet.

Sen har jag sett Leo, invigningsfilmen där Josef Fares också invigde festivalen och lättade lite på den upptajta stämpeln festivalen har bland vissa icke besökare med utländsk bakgrund. Fick också prata en snabbis med Josef innan visningen som varnade för att filmen var väldigt våldsam. Är den våldsammare än något man har sett tidigare? Nejdå, men den var våldsam.. om det är någon som är rädd för sånt. Det var faktiskt en tant innan en pressvisning i början på veckan som frågade tjejen som tar emot pressfolket om vilka filmer som inte var våldsamma för hon skulle minsann inte se på någon våldsam film, nej absolut inte haha.

Och sist men inte minst har jag sett filmen Blue Collar, en film som ju var väldigt manlig i det att det var för få kvinnor i filmen och den kändes väldigt machostereotypisk med rånkomplott och hela köret. Förutom det hade den en rätt så intressant historia om hur arbetarklassen drar det kortaste strået vad det gäller fackliga förhandlingar och arbetarrättigheter och villkor skildrat ur ett gettosperspektiv. Den var väldigt getto verkligen då alla skulle spela sin roll i den samhällsdrabbade och missunnade trion. Slutet var också lite flummigt med tanke på att poängen i sista scenen motsade hela filmens budskap som verkade vara att i arbetarklassens fackliga krig så kommer dom svarta och vita överens, håller ihop och har goda relationer oavsett hudfärg (medans bovarna, i det hela fallet facket försöker sätta dit hela bunten).

Ja, ännu mer att skåda under dagarna som kommer så vi får väl se om jag får se några fler intressanta filmer.

Eagle vs Shark (som visas på Stockholms filmfestival) är en Nya Zeeländsk film som ska handla om underlig kärlek mellan två nördar Lily och Jarrod. Lily jobbar på en snabbmatsrestaurang. Varje dag klockan 12 kommer Jarrod dit och Lily gör allt för att han ska se henne. Efter en fest dit alla kommit klädda som sitt favoritdjur och där huvudevenemanget är en tv-spelsturnering inleder de klumpigt en relation. Det hela blir mer och mer idiotiskt då Jarrod också har en vendetta mot en översittare från tidigare som han tränar för att kunna ”boxa upp”. Och som i nördarnas värld har han med sig hela området och diverse nördkompisar. En bra insyn i nördarnas flippade hjärnor skulle nog sportfånarna säga. 

 

Denna film känns riktigt påtvingad då humorn varken går hem eller känns nära för mig. Det är en nördarnas revansch film om kärlek mellan två uddisar som är totalt boring. Jag får verkligen flashbacks från gymnasietiden då nördarna var nördiga men inte var det något att fira som dom gör i den här filmen. Mer än så kände jag inte för filmen. Alla som tycker att den här filmen är bra är väl nördarna själva. Jag kan nog se den här filmen gå hem hos folk som kanske känner igen sig i dom här två karaktärerna. Och sen vill jag bara tillägga att kärlek kan vara en komplicerad affär, inte bara för nördarna.