Författare: S. Ramstedt

Student.

Trams förklätt i en bra films kostym

Russel Crowe är amerikas sämsta skådespelare.

När man går igenom en välkänd amerikansk skådespelares meritlista så hittar man oftast ett par guldkorn, oavsett vilken skådis det gäller.
Exempel:
1. Jim Carrey i Eternal Sunshine of the spotless mind.
2. Adam Sandler i Punch-Drunk Love.
3. Hugh Jackman i The Fountain.

Men har Russel Crowe en likvärdig titel i sitt CV?
Många människor skulle förmodligen säga att den (enligt imdb) sextiofjärde bästa filmen i världshistorien, L.A. Confidential, är en sådan titel. Men efter att ha haft missnöjet att se den igår så kan jag inte annat än att tala emot det idiotiska uttalandet.

L.A. Confidential (hädanefter LAC) har förutom Crowe en gedigen rollista med bl.a. Kim Basinger, Danny DeVito och Kevin Spacey. Med dessa skådespelare bör man kunna åstadkommma något roligt. Men det misslyckas Curtin Hanson med totalt.
Jerry Goldsmith’s musik låter mig inte tänka själv, klippningen likaså, speciellt i en liten sekvens där alla frågetecken rätas ut med hjälp av en liten patetisk dubbelexponering. Dialogen är den sista försäkringen om att absolut ingen, inte ens kattkräket som sover i TV-soffan ska kunna missförstå någonting.

LAC är ett utmärkt exempel på när en regissör eller ett filmbolag behandlar sin publik som varelser utan förmåga att tänka, känna och reflektera.

Dessutom är Guy Pearce lika löjlig som Russel Crowe i denna ”seriösa” buddy cop-film, som trots vad folk säger är minst lika intetsägande som Rush Hour 1, Rush Hour 2 och Rush Hour 3.

Kanonproducenten Joffe

Visserligen är detta gammal ost men den är i alla fall av högsta kvalitet.

Woody Allens producent Charles H. Joffe har gått ur tiden.
Eftersom Joffe har producerat alla Allens filmer så kan man med enkel matematik räkna ut att Joffe har producerat ett antal mästerverk och för att undvika missförstånd så listar jag dem nu:
September
Crimes and misdemeanors
Interiors
Annie Hall

Trailern till Joffes sista och Allens senaste verk finns att se på äpplet.com och när ni ändå är där så bör ni se trailern till Isabel Coixets Elegy och bröderna Coens Burn after reading.

Stephan

Blobbar och Kellogs

Jag sitter i skrivande och inväntar filmen The Green Slime’s början. Den visas på TCM om klockan 02:15.
Anledningen till varför jag skulle vilja se en sådan film istället för att sova vet inte ens jag själv.

Men jag tänkte ta tillfället i akt och skriva några rader om en annan monsterfilm jag sett, nämligen:
The Blob!
Blobben eller Faran från skyn som den hette när den kom till Sverige handlar om en slimeblobb som efter att ha landat på moder jord börjar attackera befolkningen i en liten amerikansk stad.
Den då 28-åriga Steve McQueen spelar en yngling som bevittnar Blobbens framfart och som förtvivlat försöker få den griniga mobben att vakna till liv.

I en jämförelse med andra monster så måste jag säga att jag gillar de som består av slime bäst.
Ingenting går upp mot en krälande massa som äter saker för att sedan bli större och större för var sak den äter. Det finns något väldigt vackert i ett sådant monster, ett djup…

Blobben tror jag gjordes av silikon. Andra sätt att framställa monster på är att ta riktiga djur och genom trickfilmning få dem att bli gigantiska. Denna teknik utövades först och främst av Ray Kellog som bl.a. ligger bakom The Killer Shrews och The Giant Gila Monster.

I den senare av dem så attackeras en småstadsbefolkning av jätteödlor och i den första så är det hundar utklädda till jättenäbbmöss som är föremålet för folkets rädsla.

Det var allt för mig denna gång.

Stephan.

Driving through the borderline

I förrgår for jag till Örebro för att se Margot at the wedding. När jag närmade mig staden blev jag sjukligt nervös eftersom mina bilskills inte är de bästa. Dessutom hade jag en GPS-navigator som skulle ta mig till en gasmack, men eftersom denna navigator inte kunde se skillnad på en rondell och en korsning bröt jag förmodligen tillräckligt många trafikregler för att bli dömd till döden, om jag hade bott i U.S.A. vill säga.

Till slut kom jag in till Örebro och väl ihopkurad framför silverduken fylldes jag av välbehag, efter att jag tvingats genomlida ett antal förskräckliga reklamfilmer. Speciellt Denivits som var totalt smaklös och som dessutom visades fler gånger än en.

Margot at the wedding var en mycket vacker film, Noah Baumbach hade tydligen använt sig av gamla linser för att få fram de där Rohmer-färgerna som mina ögon älskar så mycket.

Dagen efter min Örebro-trip, alltså igår, trillade Kicking and screaming (av samma regissör) ned i min postlåda och jag slet upp skivan för att stoppa in den i DVD-spelaren. 95 minuter senare satt jag med ett brett flin på läpparna eftersom Noah återigen hade skapat en jordnära och bra film. Trots att frånvaron av mänsklig avföring och kroppsvätskor var mycket påtaglig.

Detta var alltså mitt debutinlägg på denna blogg, och jag antar att den kanske borde innehålla någon slags presentation av mig själv, men den skjuter jag upp till en annan gång.

Förresten, för att ni inte ska tro att jag skriver denna blogg av rent narcissistiska skäl så lovar jag härmed att jag ska hålla mig så långt borta från mitt privatliv som möjligt.

Stephan.