Författare: S. Ramstedt

Student.

Om Juno

Som jag i mitt förra inlägg lovade så ska jag nu skriva en rad om filmen Juno, trots att den inte är särsilt aktuell längre.
Till er som av någon oförlåtlig anledning inte läste mitt förra inlägg, gör det innan ni läser detta.

Juno. Jason Reitmans andra långfilm handlar som ni tyvärr förmodligen redan vet, om Juno som blir gravid efter att ha haft sex sin kompis. Det stora problemet är att hon är alltför ung för att bli en mor.

Jag gjorde misstaget att se Jason Reitmans första film. Den begåvade samling skådespelare med William H. Macy i spetsen lockade mig till biografen. När väl eftertexterna började rulla kände jag mig så less att jag reste mig upp och lämnade salongen utan att eftertexterna rullat klart, vilket är något jag aldrig gör annars.

Mina förväntningar på herr Reitmans andra film var, som ni kan förstå, inte alltför höga.
Som tur var visade sig mina föraningar stämma överrens med verkligheten. Juno, som utan tvekan var förra årets mest hypade film, visade sig vara en människokränkande katastrof.

Filmens förtexter består av en animation där Juno går runt och dricker juice, denna animation följs av den fulaste övergången i mannaminne, men är också enbart gjord för att vara ”cool” eller ”hipp”.
Resten av filmen består av att Juno går runt och tycker att hon är jävligt cool för att hon lyssnar på The Stooges och Mott the Hoople, samtidigt som hon blir fetare och fetare.

Filmens dialog försöker att slå något slags rekord i ”wittiness”, vilket resulterar i en dialog som är helt otrovärdig, ingen kan spotta ut sig kvickheter i samma tempo som Juno. Det låter inte alltför olikt vissa sitcoms som Two and a Half Men till exempel.

Musiken i Juno är värd ett kapitel för sig. Soundtracket består av diverse trallvänliga låtar av artister som Velvet Underground och Belle and Sebastian. Filmens förtexter ger oss anledning att tro att det inte är regissören själv som har valt dessa låtar, utan att det gjordes av filmens music supervisors.

Manuset som är skrivet av en gammal strippa, innehåller också den vrickade människosyn man kunde vänta sig från någon som har levt på att visa upp sin nakna kropp. Filmens moral är för mig ett mysterium. Hur kan man behandla ämnen som abort och oönskat moderskap på det respektlösa sättet som Diablo Cody och Jason Retiman gör?

Juno är kanske det bästa exemplet på en ”fakeindie” som jag beskrev i mitt förra inlägg. Och om dessa s.k. independentfilmer inte hade varit så populära som de faktiskt är idag så tvivlar jag på att Juno skulle blivit gjord.
Det som får bägaren att rinna över är den högst ”Hollywoodska” kärleksrelationen mellan Juno och hennes framtida barns adoptivfar.

Det enda som inte är värt att förakta i Juno är skådespelet. Ellen Page och de övriga skådespelarna gör ett förvånansvärt bra arbete med tanke på manuset och regissören.

Men det hjälper tyvärr föga när Juno i en scen säger att Sonic Youth bara är ”oväsen”, strax efter att hon prisat Iggy Pop.
Att en plastig och falsk film som Juno lyckas charma nästintill hela jordens population lovar inte gott för filmens framtid, eller världens.

Den stora illusionen

Många personer älskar ”independentfilmer”. Inte minst Sandra Berg som ägnar en hel blogg åt ämnet här på film.nu.

En film med en (med Hollywoodska mått mätt) liten budget som Juno till exempel, kallas indie eller independent.

Men, betyder verkligen independent independent? Man vill gärna tro att en independentfilm är producerad utanför Hollywoods feta studiosystem. Men faktum är att de bolag som producerar independentfilm är dotterbolag till jättarna. Skolexemplet är bolaget, med det minst sagt motsägelsefulla namnet, Warner Independent.

Jag menar att folk använder termen independent utan att referera till filmens finansiering. Independent har istället blivit en stil.
Och jag misstänker skarpt att de stora bolagen struntar i vad deras dotterbolag sysslar med, 20th Century Fox är förmodligen förbannat nöjda med Juno.

Juno är inte mindre Hollywood än t.ex. Titanic, problemet är att den låtsas vara det, eller snarare att den lyckas med förklädningen.

Men i mitt nästa blogginlägg så kommer jag att komma tillbaka till Juno så jag släpper den för stunden.

Avslutningsvis, låt oss säga att jag accepterar det dåliga användandet av ordet independent, vad ska jag då kalla en ”riktig independentfilm”, alltså en film som på riktigt är producerad utan stöd från jättarna?

Jag bara undrar.

En av Marxs och Coca-Colas avkommor

”Our fathers have painfully lost their way”, skrev Donovan angående stackars Andys vistelse i Vietnam. Detta var år 1969 och samtidigt spelade Michelangelo Antonioni in filmen Zabriskie Point.

Filmen handlar om två ungdomar som träffas ute i öknen. Antonioni som redan hade skildrat dåtidens ungdom i Blow-Up, tog tillvara på allt hippiekulturen hade att erbjuda och allt slutar i kaskader av eld som slukar den kapitalistiska drömmen.

Men i Jarvis Cockers soloalbum kan vi höra honom skrika ”The cunts are still running the world”.
Så vad hände mellan 1969 och 2006?

Något som hände var att Jim Jarmusch gjorde Ghost Dog: The way of the samurai. En film som bland annat handlar om etik/moral i tiden.
Men är det bakåt man ska se när man inte känner någon förståelse för nutiden? Har civilisationen fört med sig högre etik och moral eller har ondskan iklätt sig lite mer sofistikerade klädesplagg?

Det enda jag vet är att Michael Bays bankkonto är smockfullt.

Top Ten: Feel bad.

Alla älskar listor.

Därför ska jag skriva några, trots att jag kommer tycka att det är besvärligt.
Denna lista är absolut inte huggen i sten, snarare slickad på en igenimmad fönsterruta. Denna princip gäller såklart alla framtida listor också.

För er som inte förstår innebörden av termen ”feel bad-film” så kan jag belysa er om att det är motsatsen till den så ofta hyllade genren ”feel good”. Och dess själva mening är att få folk att må så dåligt som möjligt.

Här följer listan.

10: Viskningar och Rop av Ingmar Bergman.
Jag kommer inte ihåg så mycket av denna film, förutom att jag mådde skit efter att ha sett den. Vilket såklart bara är positivt.

9: Den Röda Öknen av Michelangelo Antonioni.
Antonionis mästerverk från 1964 innehåller få tällfällen där man ska skratta. Och trots att slutet ändå inger visst hopp så ser det skrämmande mörkt ut.

8: Cykeltjuven av Vittorio De Sica.
Man kan tro att det var neorealisterna som kom på konceptet ”feel bad”. Men det kommer jag att motbevisa inom en kort stund. Trots att jag inte kan erinra mig hur filmen slutar så är den obevekligen väldigt svart.

7: Funny Games av Michael Haneke.
Vissa regissörer har nästintill enbart gjort bra och mörka filmer. Haneke är en av dem. När man ser Funny Games mår man så dåligt så att man nästan vill kräkas, och när man sedan får en anledning att må bra, så tar Haneke den ifrån oss och ger oss på köpet ett sjujäkla dåligt samvete. Genialt!

6: Barnet av bröderna Dardenne.
Sparsmakad socialrealism signerad två av kinematografins mästare. Visserligen så skulle jag kunna välja Rosetta istället, men eftersom jag skrev Barnet först så blev det den.

5: Det sista skrattet av F.W. Murnau.
Den enda stumfilmen på listan. Tråkigt nog förstörde ”pengarna” filmen och gav oss ett happy ending. Men om man bortser från den lilla tråkigheten så är detta en äkta stumfilmsklassiker.

4: Varför löper Herr R. amok? av Rainer Werner Fassbinder.
Svart och dystert, precis som sig bör. Fassbinder var inte känd för att göra glada filmer. Men Herr R. överträffa allt annat han gjort. Här finns många minnesvärda scener, alla allt för hemska för att tänka tillbaka på, men eftersom det är så fruktansvärt bra som kan man inte hålla sig borta. Kurt Raab gör också sin bästa rollprestation i denna rulle.

3. Mouchette av Robert Bresson.
En liten flicka mot världen, dömd att misslyckas. I färgerna svart och vitt skildrar Bresson olycka och desperation precis som den ser ut i verkligheten. Många av Bressons verk skulle kunna vara med på denna lista, men Mouchettes slut fick mig att välja denna perfektion.

2. Den sjunde kontinenten av Michael Haneke.
Bara Haneke fick privilegiet att vara med på listan fler än en gång. Denna gång är det inte lika psykologiskt nervsprängandes. Historien är enklare, vi vet hur det kommer att sluta. Men så enormt ont det gör att bevittna vägen dit.

1. Salò, eller Sodoms 120 dagar av Pier Paolo Pasolini.
Pasolinis sista film sitter i toppen på grund av att den spelar på en sträng mer än de övriga. Denna sträng kan vi kalla den ”fysiska strängen”, vilket innebär att visa upp så motbjudande scener som möjligt. Våldtäkter, blod, förnedring, inälvor, sperma och urin får gärna förekomma i sådana scener. Men det krävs knappast mycket tankeverksamhet för att hitta på de mest sjuka sakerna och sedan filma dem, det har Takashi Miike redan gjort i den våldsförhärligande filmen Ichi the killer.
Det som krävs när man filmar sådana scener är objektivitet, för ingen frisk människa gillar våld om det är realistiskt skildrat.
Salò är en pina, men en underbar sådan.

Där var listan. Som sagt så är den inte helt fast. Jag har förmodligen redan ångrat mig, men jag låter den varasom den är ändå. Se den mer som tio sjukt bra filmer som alla borde se (då kanske världen skulle se lite bättre ut).
Jag tvekade länge om Aki Kaurismäki skulle få vara med på listan. Det fick han inte, för de flesta av hans verk är också mycket komiska, trots all finsk misär. Men om jag skulle välja en så blir det Flickan från tändsticksfabriken.
Dokumentärfilmer undvek jag av någon anledning med flit. Men det finns såklart även filmer därifrån som skulle passa här, bl.a. Winter Soldier, Hearts and minds och Natt och dimma samt White light/Black Rain.

Som ni redan vet, eller borde veta, så är hoppet redan ute. För att få det bekräftat så kan ni se de listade filmerna. Underhållningen och lärdomen får ni på köpet.

Stephan

Suspiria!

Mitt förra inlägg var det första att bli kommenterat, vilket firades med champagne trots att jag i kommentaren hånades och blev kallad idiot.

Detta fick mig att minnas en diskussion som jag en gång hade med en amatörskådespelare. Det som hände var att jag såg en Million Dollar Baby-poster och påstod att filmen inte var bra trots att jag inte sett den.
En lång diskussion följde där jag argumenterade för att man ofta vet om man kommer att gilla en film eller inte, och skådespelaren sa att man ska vara öppen för allt, allt!

Anledninen till varför jag, i samband med mitt förra inlägg, blev kallad idiot var att jag sa att filmen Romper Stomper inte är lika bra som Eternal Sunshine of the spotless mind, Punch-Drunk Love och The Fountain, trots att jag inte har sett Romper Stomper.
Den idiotförklaringen har inte ändrat mina åsikter, hur skulle den kunna göra det?

Nyligen såg jag Michelangelo Antonionis Il desserto rosso, och av det jag hade läst om den så väntade jag mig ett mästerverk. Och visst var den så bra som jag hade tänkt mig, om inte rent av bättre.
En annan gång såg jag Uwe Bolls Alone in the dark, som jag på förhand hade klassat som en sktifilm som är så dålig att den blir rolig till slut. Jag hade rätt den gången också.
Jag skulle kunna rabbla exempel tills tidens slut, men jag nöjer mig här.

Följande faktorer spelar in på mina gissningar:
Regissören.
Skådespelarna.
Kritiken filmen fått.
Allmänhetens åsikt om filmen.

Ett annat exempel:
Richard Kellys Southland Tales, som jag faktiskt hade relativt höga förhoppningar på. Denna film uppskattades föga av både kritiker och publik. Men jag tänkte att kritikerna säkert missade något och att publiken inte gillade den eftersom den var något de inte sett tidigare.
Jag var dock misstänksam, och jag visste att det inte var en omöjlighet att Richard Kelly blivit dålig.
När jag senare såg filmen förstod jag varför kritikerna hade reagerat som de gjort. Filmen var verkligen kass.

Detta bevisar att mina misstankar ofta stämmer överens med verkligheten.

Så varför ska jag ta emot allt med öppna armar? Det leder enbart till att jag slösar bort värdefull tid framför filmer som förmodligen inte gillar.
Och tro nu inte att jag på förhand bestämmer om jag gillar en film eller inte, för så är inte fallet. Jag har bara mina misstankar.

Stephan.