Författare: S. Ramstedt

Student.

Byfånar och andra hjältar

På onsdag (13:05) visar SVT Bill Forsyth’s ”Local Hero”. En film om en amerikansk oljeman som skickas till Skottland för att köpa mark där företaget han representerar vill bygga ett oljeraffinaderi. Men på just den platsen där de vill bygga ligger en liten fiskeby, som befolkas av ett antal människor som lever i en värld nästan helt avskalad från resten av världen. I byn finns ingen borgmästare eller någon annan tyrannisk härskare, man lever nästintill i ett socialistiskt samhälle där alla hjälper till vid behov.

Huvudkaraktären Mac spelas elegant av Peter Reigert. Anledningen till varför just han skickas till Skottland är hans efternamn MacIntyre, som hans föräldrar tog när de emigrerade till U.S.A från Ungern då de tänkte att det lät amerikanskt. Mac’s chef Happer (Burt Lancaster) tror dock att han härstammar från Skottland och han skickas således dit.
Väl i Skottland träffar Mac på ett antal minnesvärda karaktärer, byns advokat/krögare Gordon och hans hustru Stella, marinforskaren Marina, den ryska kommunisten Victor, medhjälparen Danny samt en hel drös med bybor.

Utöver de varmt framställda människorna i Local Hero är även landskapet väldigt vackert framställt. I en scen säger Victor ”You can’t eat scenery.”, en replik han senare får äta upp.
Local Hero bjuder på många skämt, de flesta av dem är något bitterljuva och melankoliska i smaken, men ibland, speciellt när det kommer till Burt Lancaster’s karaktär, är de rakare och mer vulgära.

Om ni kan se denna otroligt humana och fina film tycker jag att ni bör göra det. Man kan tycka att SVT borde sända denna film på en vettigare tid än mitt på dagen, speciellt när man veckan tidigare har visat en film av den olidligt överskattade Pedro Almodovar på prime time, eller dagen innan visar något så osmakligt och tråkigt som ”The Faculty” av Robert Rodriguez (21:45).

Back to the future

Om några dagar tvingas folk byta kalendrar, sätta på sig partyhattar och läsa massvis med årskrönikor och andra listor med årets bästa eller årets roligaste. Men då jag själv bara sett en bråkdel av det jag skulle vilja sett under det gångna året så skulle min lista bli relativt patetisk. Därför väljer jag att istället blicka framåt, och sprida lite kunskap om några av de filmer som förhoppningsvis kommer att paddla in på svenska biografer under år tjugohundranio.

Först ut är Jean-Luc Godards Socialisme. Det har inte sagts så mycket om Godards nästa långfilm, det enda jag vet är att Juliette Binoche ska vara med. På Vega films hemsida finns det några bilder att beskåda. Godard har inte gjort en långfilm sedan Notre Musique, som jag själv tyckte var mycket bra, men precis som alla andra Godard-filmer gjorda efter 60-talet, så fick den inte den uppskattning den förtjänade. Jag har höga förväntningar på Socialisme, och jag hoppas verkligen att den får en distribuering värd en sann mästare.

Nästa film till rakning får bli Wes Andersons The Fantastic Mr. Fox, som lär vara klar till det nästa årsslutet. Wes skrev manuset, som är baserat på en förträfflig historia av Roald Dahl, tillsammans med Noah Baumbach, så det finns mycket att se fram emot. Wes har tagit hjälp av några av dem som ligger bakom Tim Burton’s Corpse Bride men även fotografen Tristan Oliver (Aardman animations) är med på tåget så vi kommer förmodligen bjudas på en visuell upplevelse utan dess like. I rollistan har vi storstjärnan George Clooney i titelrollen, men Cate Blanchett, Bill Murray och Jason Schwartzman står även på lönelistan. Dessutom gör Jarvis Cocker musik till filmen. Vi har alltså absolut ingenting alls att oroa oss över när det kommer till Wes’ nästa rulle.

Michael Haneke kommer med en ny film efter att ha gjort en remake på sitt egna mästerverk Funny Games. Haneke hade planerat att göra Das Weiße Band
med Ulrich Mühe som tragiskt gick bort i cancer förra året. Vem vi istället får se i den rollen är oklart, men fansen får i alla fall se Susanne Lothar som spelade mot Mühe i Funny Games. Das Weiße Band ska handla om skolning och uppfostran i 1910-talets Tyskland, och den filmas i svartvitt, vilket är något nytt för Haneke, om man räknar bort hans segment i Lumière et compagnie samt hans löjligt osedda tv-film Fraulein.

Sydkoreas mest intressanta regissör Chan-Wook Park har gjort en ny film som förhoppningsvis kommer att visas på svenska biografer innan 2009 nått sitt slut. Thirst är en vampyrfilm, som handlar om en djupt religös man som på något sätt blir smittad av det ökända vampyrviruset och förvandlas därefter till en vampyr. Det låter som att Chan-wook Park efter att ha lekt av lig lite i I’m a Cyborg, but that’s okay, är redo att ta sig an lite tyngre material.

Jim Jarmusch är tillbaka efter mästerverket Broken Flowers, denna gång ser vi Isaach de Bankolé i rollen som en kriminell enstöring. The Limits of Control spelades in i Spanien, men precis som vanligt har Jarmusch inte sagt så väldigt mycket mer. Det finns bilder på en ridikulöst cool Tilda Swinton här.
Jarmusch som alltid väljer sina fotografer med stor omsorg samarbetar denna gång med Christopher Doyle, och förutom Swinton och Bankole kommer vi även att se Bill Murray, Gael Garcia Bernal och John Hurt.

Den nyss sjukskrivne Lars von Trier har gjort en ny film där Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe spelar ett par som åker till en stuga för att sörja deras barns död. Von Trier har skrivit manuset tillsammans med Anders Thomas Jensen som regisserade den inte alltför bra Blinkande Lyktor. Men vi kan trots det förvänta oss ett gott stycke film, von Trier brukar inte göra sin publik besviken. Jag tror dock inte att jag är ensam om att längta efter Wasington.

2009 verkar alltså bli ett riktigt höjdarår för oss cineaster. Men gnugga inte era exalterade gaddar alltför hårt. Jag är rätt säker på att någon av dessa titlar kommer att skjutas upp, eller inte ha svensk premiär förrän 2010.

Kort rapportering nr. 2

Jag har sett ytterligare två filmer. Takeshi Kitanos Achilles and the tortoise samt Jennifer Lynchs Surveillance. Om ni fortsätter att läsa så kommer ni att få reda på vad jag tyckte om dem.

Achilles and the tortoise är del tre i Kitanos konstnärstrilogi. Den första delen Takeshi’s har jag sett, till skillnad från den andra delen Glory to the filmmaker. Del tre är den första att inte handla om film, konstnären i denna film är en målare. En målare som har problem med att slå igenom, detta på grund av att han inte lyckas att åstadkomma något orginellt.
Konstnären porträtteras i tre episoder av tre olika skådespelare, ett barn, en vuxen och en gammal. Den gamle konstnären spelas av Kitano själv. stockholms filmfestival

Konstverken i filmen är alla målade av Kitano, och dessa konstverk är väldigt roliga och fina. De flesta är kopior av andra konstnärer, vilket kommer få de insatta att tjuta av skratt. Detsamma gäller tyvärr inte resten av filmen. Achilles and the tortoise är något för lång för sitt eget bästa, mellan skämten finns det plats som inte riktigt utnyttjas. Vi får mestadels se på Kitanos tavlor, vilket vi lika gärna kunde göra på ett museum.

Surveillance är Jennfer Lynchs andra film. Hennes debut Boxing Helena blev så sågad att hon inte vågade göra en ny film på 15 år. Och här är vi nu, Surveillance visas på Stockholms filmfestival. Lynch har gjort en historia om en mordutredning. Ett antal brutala mord har begåtts någonstans i södra U.S.A, och två agenter från F.B.I kommer för att hjälpa den lokala polisen, vilket självklart retar dem något ofantligt.

Den lokala polisen visar sig vara den mest inkompetenta och oetiska poliskår som världen skådat. Istället för att skydda människorna roar de sig med att vara berusade och att på diverse vis terrorisera områdets befolkning.
Behållningen i Surveillance ligger i att se den korrupta polisen begå onda handlingar mot folket. Detta är intressant att titta på, men det kan jag även säga om ett dött djur, eller andra hemskheter. Surveillance är fullsmockad av hemskheter, men dock bara för hemskhetens skull.

Både Achilles and the tortoise och Surveillance gjorde mig besviken. Den senare, för att den var dålig och den första för att mina förväntningar var något höga.

Kortfattad rapportering

Tragiskt nog har jag hitintills bara hunnit se två filmer från festivalens feta repertoar. Nedan kan ni läsa mina åsikter om dessa två rullar.

Tokyo! behöver ingen utförligare beskrivning. Det är en episodfilm där Leos Carax, Michel Gondry och Joon-ho Bong har delar på regissörsstolen.
Michel Gondrys del är som vanligt lekfull och charmig, men tyvärr så känns den även litet lättare och mindre meningsfull än vad Gondrys två tidigare filmer gjort.

Leos Carax som har gjort en comeback efter nästan tio års frånvaro har gjort en obegriplig historia om en man som lever i Tokyos kloaker, och som ibland hoppar upp på stadens gator för att förpesta och ibland spränga de människor han möter.
Merde som filmen heter är rolig i början, men blir rätt tråkig och fånig när polisen fångat den mystiske mannen. Carax förtjänar dock en eloge för hans fina användning av videoteknik.
Bong’s film handlar om en eremit som bor mitt i Tokyo. Denna episod är charmig men kanske något övertydlig. Inte alls i samma klass som Bongs bästa film, Memories of murder.

Atom Egoyans nya film Adoration är en (som vanligt) mångbottnad film.
Denna gång tar Egoyan upp frågor som rasism, teknikens dehumaniserande verkan samt terrorism. Intrigen i Adoration är tät, och precis som i Sanna lögner så knockas man av vändningar som vilken annan regissör som helst skulle göra synliga långt innan deras inträde.

Jean-Luc Godard sa en gång att han inte kunde skriva ett bra manus. Han menade att han inte var kapabel till att skriva ett klassiskt manus, som hade en början ett mitt och ett slut, men som ändå handlade om någonting. Istället byggde Godard upp sina filmer på idéer, och inte som de flesta andra, ”plots”.
Vilket också Egoyan gjorde i hans tidigare karriär. Men på senare år så har vi sett hur hans filmer blivit mer och mer klassiska, på både gott och ont.

Jag rekommenderar Adoration till alla, det är en lärorik film som också väcker känslor. Jag rekommenderar däremot inte Tokyo!, filmens, eller filmernas, charm lyckas inte gömma dess unkna och överanvända koncept och inte heller dess brist på relevans. stockholms filmfestival

Herr Donner – en man att lita på

Cinemateket i Stockholm har denna månad visat tre titlar ur Jörn Donners oeuvre. Den första att visas var En söndag i september som herr Donner själv samt huvudrollsinnehavaren Harriet Andersson introducerade.
Filmen är en stjärnspäckad skildring av ett förhållande. Mannen som spelar mot Harriet är ingen mindre än Thommy Berggren. Båda skådelspelarna är så bra som de kan bli, och Donners regi är mycket mogen med tanke på att detta är hans regidebut. 1963 visades filmen för första gången på svenska biografer och precis som andra filmer från den perioden, (Widerbergs, Antonionis och Truffaut’s) så finns en mänsklighet hos karaktärerna som man sällan tidigare skådat.

Nästa film på listan var färgfilmen Svart på vitt där också Donner själv spelar huvudrollen. Under filmvisningen kom jag många gånger att tänka på Godard’s Pierrot le fou, om det beror på att det är likheter mellan de båda historierna eller mellan Jörn Donner och Jean-Paul Belmondo vet jag inte. Men visst finns det likheter. Filmen handlar om Juha Holm som, trött på livets alla förpliktelser, ger sig iväg med en ung dam som han inleder ett förhållande med.
En söndag i september var lugnt men effektivt berättad (förutom de långa mellansekvenserna), men i Svart på vitt klipper Donner exakt när han känner för det och resultatet är häpnadsväckande. Tempot är hetsigt vilket resultar i en aggresionen som fruktsamt positioneras mot Finlands melankoliska miljöer.

Den sista tillika den sämsta filmen var Män kan inte våldtas. En film om en bibliotikarie som våldtas och bestämmer sig för att hämnas. Filmen är komplicerad i all sin enkelhet, samtidigt som den är något övertydlig lider den också av att vara lite ofokuserad. Vi förstår aldrig riktigt vad Donner vill säga. Boken som filmen är baserad på har jag läst ska argumentera för att män faktiskt kan våldtas, men Donner verkar inte vara lika säker på saken som författaren Märta Tikkanen.
Men trots allt så är filmen viktig eftersom den gör vad den ska, uppröra och väcka debatt.

Sex på film är något väldigt få har lyckats med. Nicolas Roeg är i mina ögon sexmästaren. Men Jörn Donner var/är också talangfull inom området. Förutom de otäcka och bra våldtäktsscenerna i En söndag i september och Män kan inte våldtas så ser vi i Svart på vitt hur karaktärernas känslor för varandra förändras genom de explicita sexsccenerna.

Det verkar som min lista på finska auteurer måste utvidgas. Aki Kaurismäki är inte längre ensam. Det är dock synd att Donners filmer ska vara så svårtillgängliga, det finns en svensk utgåva av Män kan inte våldtas, och i Finland ser det ut som 69 – Sixtynine, Kvinnobilder och Svart på vitt finns utgivna och dessa utgåvor verkar alla vara textade på engelska.