Festivalrapport nummer 2

Jag är osäker på om det är bra eller dåligt att det är väldigt lätt att parafrasera ”The Limits of Control” när man argumenterar om hur bra den var. Hur som helst var jag väldigt imponerad av Jarmuschs senaste skapelse. ”The Limits of Control” är en ärlig film eftersom den fokuserar på upplevelser (tittande och lyssnande), istället för att berätta den historia som redan berättats tusentals gånger förut.

Jag var inte överraskad av att höra mina vänners negativa reaktioner efter visningen. Filmen kan ses som innehållslös och ofokuserad om man ogillar abstraktioner eller nonnarrativ film (se bara Roger Eberts underhållande men helt värdelösa recension). Jag tillhör dock inte den gruppen, och finner filmen mycket intressant i filmens försök att spegla vår tids rädsla för poesi och mysterier utan lösning.

En annan film jag uppskattade väldigt mycket var ”Fantastic mr Fox”. Wes Andersons gammeldags animerade filmatisering av Roald Dahls kända bok. Till skillnad från ”Limits” så överraskar dock ”Fox” inte på något sätt, förutom att det är ett väldigt snabbt tempo och de få vilostunderna mellan alla fartfylldheter.

Anderson är känd för sin detaljrikedom, men jag misstänker dock att stora delar av den försvinner i och med det snabba tempot, både när det gäller berättandet och kameraföringen. Men vad gör väl det när man med hjälp av en DVD-spelare kan se filmen hur många gånger som helst och kanske även frysa bilden för att insupa alla detaljer.

Tematiken i ”Fox” känns igen från tidigare Anderson-filmer. Sympatiska excentriker med fötterna någonstans mellan jord och moln samt den ständiga halvtrasiga familjen. Jag tycker det är roligt att Anderson vågade blanda megakändisar som George Clooney med megaokändisar som Eric Chase Anderson i rollistan. Och det är bara en av många saker som gör att ”Fox” känns genuin och väldigt personlig, vilket är ett problem när det kommer till animerade filmer.

”Originalitet är ett hopplöst åtagande”

Jag är inte så säker på att jag kommer att gilla The Brothers Bloom. Jag tyckte att Brick var både överskattad och överarbetad när jag såg den för några år sedan. Det hade varit lätt att avfärda båda filmernas regissör, Rian Johnson, som pretentiös när man gör lite djupdykningar i vilka ämnen och teman han behandlar samt vilka rösterna han väljer att använda i sitt filmberättande och manusförfattande. Men efter att ha lyssnat på honom i en avslappnad intervju i senaste Filmspotting, blir jag väldigt nyfiken på båda filmernas writer/director. Han har väldigt intressanta tankar kring filmkritik och hur lätt det är att recensera en medietext genom att likna den med en annan. Han själv har med The Brothers Bloom dragit på sig alla möjliga jämförelser, allra tydligast till David Mamet och Wes Anderson. Han menar att han förstår publiken och kritikernas vilja att avslöja allusionerna och göra förenklade kopplingar, men tänker att det är lite utav en genväg till summan, utan att egentligen titta till alla delarna. Att försöka vara originell, menar Johnson, är i stort sett lönlöst, och man kan inte göra mer än att blotta sina rötter och försöka vara ärlig mot sig själv i sitt filmskapande. Han tar upp och diskuterar en rad fler intressanta aspekter kring filmskapande, med utgångspunkt i sina egna filmer, och intervjun är verkligen värd en genomlyssning. Tydligen dyker han också upp i denna veckas Creative Screenwriting Podcast och listar även sina fem favoriter inom genren bedragarfilmer borta på Rotten Tomatoes.

Så jag är, som sagt, måttligt nyfiken på vad som verkar vara en kvick, udda och smått dumrolig heistfilm i sommar, men Rian Johnson har med initierade åsikter kring film och filmskapande och en stor portion charm hittat in till en varm liten vrå i mitt hjärta.

Back to the future

Om några dagar tvingas folk byta kalendrar, sätta på sig partyhattar och läsa massvis med årskrönikor och andra listor med årets bästa eller årets roligaste. Men då jag själv bara sett en bråkdel av det jag skulle vilja sett under det gångna året så skulle min lista bli relativt patetisk. Därför väljer jag att istället blicka framåt, och sprida lite kunskap om några av de filmer som förhoppningsvis kommer att paddla in på svenska biografer under år tjugohundranio.

Först ut är Jean-Luc Godards Socialisme. Det har inte sagts så mycket om Godards nästa långfilm, det enda jag vet är att Juliette Binoche ska vara med. På Vega films hemsida finns det några bilder att beskåda. Godard har inte gjort en långfilm sedan Notre Musique, som jag själv tyckte var mycket bra, men precis som alla andra Godard-filmer gjorda efter 60-talet, så fick den inte den uppskattning den förtjänade. Jag har höga förväntningar på Socialisme, och jag hoppas verkligen att den får en distribuering värd en sann mästare.

Nästa film till rakning får bli Wes Andersons The Fantastic Mr. Fox, som lär vara klar till det nästa årsslutet. Wes skrev manuset, som är baserat på en förträfflig historia av Roald Dahl, tillsammans med Noah Baumbach, så det finns mycket att se fram emot. Wes har tagit hjälp av några av dem som ligger bakom Tim Burton’s Corpse Bride men även fotografen Tristan Oliver (Aardman animations) är med på tåget så vi kommer förmodligen bjudas på en visuell upplevelse utan dess like. I rollistan har vi storstjärnan George Clooney i titelrollen, men Cate Blanchett, Bill Murray och Jason Schwartzman står även på lönelistan. Dessutom gör Jarvis Cocker musik till filmen. Vi har alltså absolut ingenting alls att oroa oss över när det kommer till Wes’ nästa rulle.

Michael Haneke kommer med en ny film efter att ha gjort en remake på sitt egna mästerverk Funny Games. Haneke hade planerat att göra Das Weiße Band
med Ulrich Mühe som tragiskt gick bort i cancer förra året. Vem vi istället får se i den rollen är oklart, men fansen får i alla fall se Susanne Lothar som spelade mot Mühe i Funny Games. Das Weiße Band ska handla om skolning och uppfostran i 1910-talets Tyskland, och den filmas i svartvitt, vilket är något nytt för Haneke, om man räknar bort hans segment i Lumière et compagnie samt hans löjligt osedda tv-film Fraulein.

Sydkoreas mest intressanta regissör Chan-Wook Park har gjort en ny film som förhoppningsvis kommer att visas på svenska biografer innan 2009 nått sitt slut. Thirst är en vampyrfilm, som handlar om en djupt religös man som på något sätt blir smittad av det ökända vampyrviruset och förvandlas därefter till en vampyr. Det låter som att Chan-wook Park efter att ha lekt av lig lite i I’m a Cyborg, but that’s okay, är redo att ta sig an lite tyngre material.

Jim Jarmusch är tillbaka efter mästerverket Broken Flowers, denna gång ser vi Isaach de Bankolé i rollen som en kriminell enstöring. The Limits of Control spelades in i Spanien, men precis som vanligt har Jarmusch inte sagt så väldigt mycket mer. Det finns bilder på en ridikulöst cool Tilda Swinton här.
Jarmusch som alltid väljer sina fotografer med stor omsorg samarbetar denna gång med Christopher Doyle, och förutom Swinton och Bankole kommer vi även att se Bill Murray, Gael Garcia Bernal och John Hurt.

Den nyss sjukskrivne Lars von Trier har gjort en ny film där Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe spelar ett par som åker till en stuga för att sörja deras barns död. Von Trier har skrivit manuset tillsammans med Anders Thomas Jensen som regisserade den inte alltför bra Blinkande Lyktor. Men vi kan trots det förvänta oss ett gott stycke film, von Trier brukar inte göra sin publik besviken. Jag tror dock inte att jag är ensam om att längta efter Wasington.

2009 verkar alltså bli ett riktigt höjdarår för oss cineaster. Men gnugga inte era exalterade gaddar alltför hårt. Jag är rätt säker på att någon av dessa titlar kommer att skjutas upp, eller inte ha svensk premiär förrän 2010.