Back to the future

Om några dagar tvingas folk byta kalendrar, sätta på sig partyhattar och läsa massvis med årskrönikor och andra listor med årets bästa eller årets roligaste. Men då jag själv bara sett en bråkdel av det jag skulle vilja sett under det gångna året så skulle min lista bli relativt patetisk. Därför väljer jag att istället blicka framåt, och sprida lite kunskap om några av de filmer som förhoppningsvis kommer att paddla in på svenska biografer under år tjugohundranio.

Först ut är Jean-Luc Godards Socialisme. Det har inte sagts så mycket om Godards nästa långfilm, det enda jag vet är att Juliette Binoche ska vara med. På Vega films hemsida finns det några bilder att beskåda. Godard har inte gjort en långfilm sedan Notre Musique, som jag själv tyckte var mycket bra, men precis som alla andra Godard-filmer gjorda efter 60-talet, så fick den inte den uppskattning den förtjänade. Jag har höga förväntningar på Socialisme, och jag hoppas verkligen att den får en distribuering värd en sann mästare.

Nästa film till rakning får bli Wes Andersons The Fantastic Mr. Fox, som lär vara klar till det nästa årsslutet. Wes skrev manuset, som är baserat på en förträfflig historia av Roald Dahl, tillsammans med Noah Baumbach, så det finns mycket att se fram emot. Wes har tagit hjälp av några av dem som ligger bakom Tim Burton’s Corpse Bride men även fotografen Tristan Oliver (Aardman animations) är med på tåget så vi kommer förmodligen bjudas på en visuell upplevelse utan dess like. I rollistan har vi storstjärnan George Clooney i titelrollen, men Cate Blanchett, Bill Murray och Jason Schwartzman står även på lönelistan. Dessutom gör Jarvis Cocker musik till filmen. Vi har alltså absolut ingenting alls att oroa oss över när det kommer till Wes’ nästa rulle.

Michael Haneke kommer med en ny film efter att ha gjort en remake på sitt egna mästerverk Funny Games. Haneke hade planerat att göra Das Weiße Band
med Ulrich Mühe som tragiskt gick bort i cancer förra året. Vem vi istället får se i den rollen är oklart, men fansen får i alla fall se Susanne Lothar som spelade mot Mühe i Funny Games. Das Weiße Band ska handla om skolning och uppfostran i 1910-talets Tyskland, och den filmas i svartvitt, vilket är något nytt för Haneke, om man räknar bort hans segment i Lumière et compagnie samt hans löjligt osedda tv-film Fraulein.

Sydkoreas mest intressanta regissör Chan-Wook Park har gjort en ny film som förhoppningsvis kommer att visas på svenska biografer innan 2009 nått sitt slut. Thirst är en vampyrfilm, som handlar om en djupt religös man som på något sätt blir smittad av det ökända vampyrviruset och förvandlas därefter till en vampyr. Det låter som att Chan-wook Park efter att ha lekt av lig lite i I’m a Cyborg, but that’s okay, är redo att ta sig an lite tyngre material.

Jim Jarmusch är tillbaka efter mästerverket Broken Flowers, denna gång ser vi Isaach de Bankolé i rollen som en kriminell enstöring. The Limits of Control spelades in i Spanien, men precis som vanligt har Jarmusch inte sagt så väldigt mycket mer. Det finns bilder på en ridikulöst cool Tilda Swinton här.
Jarmusch som alltid väljer sina fotografer med stor omsorg samarbetar denna gång med Christopher Doyle, och förutom Swinton och Bankole kommer vi även att se Bill Murray, Gael Garcia Bernal och John Hurt.

Den nyss sjukskrivne Lars von Trier har gjort en ny film där Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe spelar ett par som åker till en stuga för att sörja deras barns död. Von Trier har skrivit manuset tillsammans med Anders Thomas Jensen som regisserade den inte alltför bra Blinkande Lyktor. Men vi kan trots det förvänta oss ett gott stycke film, von Trier brukar inte göra sin publik besviken. Jag tror dock inte att jag är ensam om att längta efter Wasington.

2009 verkar alltså bli ett riktigt höjdarår för oss cineaster. Men gnugga inte era exalterade gaddar alltför hårt. Jag är rätt säker på att någon av dessa titlar kommer att skjutas upp, eller inte ha svensk premiär förrän 2010.

Herr Donner – en man att lita på

Cinemateket i Stockholm har denna månad visat tre titlar ur Jörn Donners oeuvre. Den första att visas var En söndag i september som herr Donner själv samt huvudrollsinnehavaren Harriet Andersson introducerade.
Filmen är en stjärnspäckad skildring av ett förhållande. Mannen som spelar mot Harriet är ingen mindre än Thommy Berggren. Båda skådelspelarna är så bra som de kan bli, och Donners regi är mycket mogen med tanke på att detta är hans regidebut. 1963 visades filmen för första gången på svenska biografer och precis som andra filmer från den perioden, (Widerbergs, Antonionis och Truffaut’s) så finns en mänsklighet hos karaktärerna som man sällan tidigare skådat.

Nästa film på listan var färgfilmen Svart på vitt där också Donner själv spelar huvudrollen. Under filmvisningen kom jag många gånger att tänka på Godard’s Pierrot le fou, om det beror på att det är likheter mellan de båda historierna eller mellan Jörn Donner och Jean-Paul Belmondo vet jag inte. Men visst finns det likheter. Filmen handlar om Juha Holm som, trött på livets alla förpliktelser, ger sig iväg med en ung dam som han inleder ett förhållande med.
En söndag i september var lugnt men effektivt berättad (förutom de långa mellansekvenserna), men i Svart på vitt klipper Donner exakt när han känner för det och resultatet är häpnadsväckande. Tempot är hetsigt vilket resultar i en aggresionen som fruktsamt positioneras mot Finlands melankoliska miljöer.

Den sista tillika den sämsta filmen var Män kan inte våldtas. En film om en bibliotikarie som våldtas och bestämmer sig för att hämnas. Filmen är komplicerad i all sin enkelhet, samtidigt som den är något övertydlig lider den också av att vara lite ofokuserad. Vi förstår aldrig riktigt vad Donner vill säga. Boken som filmen är baserad på har jag läst ska argumentera för att män faktiskt kan våldtas, men Donner verkar inte vara lika säker på saken som författaren Märta Tikkanen.
Men trots allt så är filmen viktig eftersom den gör vad den ska, uppröra och väcka debatt.

Sex på film är något väldigt få har lyckats med. Nicolas Roeg är i mina ögon sexmästaren. Men Jörn Donner var/är också talangfull inom området. Förutom de otäcka och bra våldtäktsscenerna i En söndag i september och Män kan inte våldtas så ser vi i Svart på vitt hur karaktärernas känslor för varandra förändras genom de explicita sexsccenerna.

Det verkar som min lista på finska auteurer måste utvidgas. Aki Kaurismäki är inte längre ensam. Det är dock synd att Donners filmer ska vara så svårtillgängliga, det finns en svensk utgåva av Män kan inte våldtas, och i Finland ser det ut som 69 – Sixtynine, Kvinnobilder och Svart på vitt finns utgivna och dessa utgåvor verkar alla vara textade på engelska.