Cannes #3

Tre bussar och ett flyg senare så finner jag mig tillbaka i London.

Det är synd att jag inte kunde stanna festivalen ut, men efter den senaste veckans heta sol, sömnbrist och en konstant lätt berusning så är jag faktiskt glad över att vara hemma igen.

De sista två dagarna jag spenderade på Cannes filmfestival medförde en tillfredställande mängd filmtittande.
Mina kortfilmsfavoriter (av de få jag lyckades se under mina tre x 30-minutersbesök, med avdrag från de fem gånger då datorn frös) var Jochen de Vries MISSEN, den Nya Zeeländska THE SIX DOLLAR FIFTY MAN samt Magne Pettersens PARAT.

Vi gick på marknadspremiären av AGORA med Rachel Weisz i huvudrollen, som förmedlar en viss politisk poäng som även idag, 1600 år senare, fortfarande är aktuell.

På tisdagen gick jag och Ida Akesson (vars film, DOOR TO DOOR, jag var regiassistent på i februari) på galavisningen av VINCERE. Ida delar förnamn med huvudrollskaraktären i filmen, men även bortsett från det lilla angenäma sammanträffandet så tyckte vi att filmen var både sevärd och välgjord med ett väldigt starkt skådespeleri från Giovanna Mezzogiorno som Ida Dalser, Mussolinis älskare.

Ida Akesson och Emie (Eva-Marie Elg), Cannes 2009
På väg till galavisningen.

Det blev aldrig något av ANTICHRIST på måndagskvällen, men hellre Nordisk & Göteborgs filmfestival fest än att blunda mig genom de blodiga scenerna som jag läste en detaljerad beskrivning av idag. (Min inre bild är inte vacker.) Hellströms Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg var det alldeles för länge sedan jag hade chans att dansa till! Och The Cure! Och…

”Take me down to the paradise city
Where the grass is green
And the girls are pretty
Oh, won’t you please take me home”

Ja-a…

Och samtidigt som jag lämnar festivalen så blir Tarantino inkörd på festivalområdet en meter framför mig för hans galavisning.

Det har verkligen varit en underbar festival och jag har haft otroligt roligt. Nu är det dags att ha mindre roligt och fokusera… och producera inför nästa år.

På tal om att producera så är trailern klar för vårt dokumentärfilmsproject SUBURBAN MADNESS som filmades tidigare i år i Brasilien. Den finns att se på projectets blog.

Back to the future

Om några dagar tvingas folk byta kalendrar, sätta på sig partyhattar och läsa massvis med årskrönikor och andra listor med årets bästa eller årets roligaste. Men då jag själv bara sett en bråkdel av det jag skulle vilja sett under det gångna året så skulle min lista bli relativt patetisk. Därför väljer jag att istället blicka framåt, och sprida lite kunskap om några av de filmer som förhoppningsvis kommer att paddla in på svenska biografer under år tjugohundranio.

Först ut är Jean-Luc Godards Socialisme. Det har inte sagts så mycket om Godards nästa långfilm, det enda jag vet är att Juliette Binoche ska vara med. På Vega films hemsida finns det några bilder att beskåda. Godard har inte gjort en långfilm sedan Notre Musique, som jag själv tyckte var mycket bra, men precis som alla andra Godard-filmer gjorda efter 60-talet, så fick den inte den uppskattning den förtjänade. Jag har höga förväntningar på Socialisme, och jag hoppas verkligen att den får en distribuering värd en sann mästare.

Nästa film till rakning får bli Wes Andersons The Fantastic Mr. Fox, som lär vara klar till det nästa årsslutet. Wes skrev manuset, som är baserat på en förträfflig historia av Roald Dahl, tillsammans med Noah Baumbach, så det finns mycket att se fram emot. Wes har tagit hjälp av några av dem som ligger bakom Tim Burton’s Corpse Bride men även fotografen Tristan Oliver (Aardman animations) är med på tåget så vi kommer förmodligen bjudas på en visuell upplevelse utan dess like. I rollistan har vi storstjärnan George Clooney i titelrollen, men Cate Blanchett, Bill Murray och Jason Schwartzman står även på lönelistan. Dessutom gör Jarvis Cocker musik till filmen. Vi har alltså absolut ingenting alls att oroa oss över när det kommer till Wes’ nästa rulle.

Michael Haneke kommer med en ny film efter att ha gjort en remake på sitt egna mästerverk Funny Games. Haneke hade planerat att göra Das Weiße Band
med Ulrich Mühe som tragiskt gick bort i cancer förra året. Vem vi istället får se i den rollen är oklart, men fansen får i alla fall se Susanne Lothar som spelade mot Mühe i Funny Games. Das Weiße Band ska handla om skolning och uppfostran i 1910-talets Tyskland, och den filmas i svartvitt, vilket är något nytt för Haneke, om man räknar bort hans segment i Lumière et compagnie samt hans löjligt osedda tv-film Fraulein.

Sydkoreas mest intressanta regissör Chan-Wook Park har gjort en ny film som förhoppningsvis kommer att visas på svenska biografer innan 2009 nått sitt slut. Thirst är en vampyrfilm, som handlar om en djupt religös man som på något sätt blir smittad av det ökända vampyrviruset och förvandlas därefter till en vampyr. Det låter som att Chan-wook Park efter att ha lekt av lig lite i I’m a Cyborg, but that’s okay, är redo att ta sig an lite tyngre material.

Jim Jarmusch är tillbaka efter mästerverket Broken Flowers, denna gång ser vi Isaach de Bankolé i rollen som en kriminell enstöring. The Limits of Control spelades in i Spanien, men precis som vanligt har Jarmusch inte sagt så väldigt mycket mer. Det finns bilder på en ridikulöst cool Tilda Swinton här.
Jarmusch som alltid väljer sina fotografer med stor omsorg samarbetar denna gång med Christopher Doyle, och förutom Swinton och Bankole kommer vi även att se Bill Murray, Gael Garcia Bernal och John Hurt.

Den nyss sjukskrivne Lars von Trier har gjort en ny film där Charlotte Gainsbourg och Willem Dafoe spelar ett par som åker till en stuga för att sörja deras barns död. Von Trier har skrivit manuset tillsammans med Anders Thomas Jensen som regisserade den inte alltför bra Blinkande Lyktor. Men vi kan trots det förvänta oss ett gott stycke film, von Trier brukar inte göra sin publik besviken. Jag tror dock inte att jag är ensam om att längta efter Wasington.

2009 verkar alltså bli ett riktigt höjdarår för oss cineaster. Men gnugga inte era exalterade gaddar alltför hårt. Jag är rätt säker på att någon av dessa titlar kommer att skjutas upp, eller inte ha svensk premiär förrän 2010.