Göteborg Filmfestival 2011 #2

Charlie Kaufman sa på hans masterclass i lördags att världen har drabbats av kvalitetsfetish.
Efter att ha sett en massa underbara svenska kortfilmer, bland annat Stora Scenen av Tova Mozard, drabbas även jag av kvalitetsfetish då jag inser att min visningskopia inte var av den kvalite som jag hade önskat.

Det är alltid nervöst att visa upp sitt verk, men det är tekniken som utgör den största nagelbitaren för mig, efter en del jobbiga personliga erfarenheter (tex film som visades i flera minuter utan ljud, började om från början – med ljud – fast ingen bild. Efter ytterligare minuter av anti-klimax börjar filmen om för tredje gången). Inte ens Anh Hung Tran undgick att visingen av hans film Norwegian Wood gick felfri; 35mm-filmen gick av.

Norwegian Wood är en helt otroligt vacker film som faktiskt ger boken rättvisa. I alla fall efter hur jag iscensatte historien visuellt när jag läste boken. Det var endast smådetaljer som jag blev besviken över, som att gurkscenen på sjukhuset och historien om pianoeleven inte fick plats i historien. Men mest besviken blev jag över hur den kvinnliga karaktär, som faktiskt beskrivs som rynkig i förtid, spelas av en alldeles för fräsch kvinna. Filmen hyllar skönhet i alla deras bemärkelser och därför tycker jag att det hade funnits utrymme att visa en normalt åldrande kvinna, som en motsats till det förevigt unga kvinnoidealet.

Eftersom jag är ett stor fan av Murakamis böcker, trodde jag att mina förväntningar skulle vara för stora för filmen att leva upp till. Men mina förväntingar besvarades som sagt till väldigt hög grad. Jag hade bara önskat att regissören hade vågat ta lika stora risker som Murakami gjorde när han skrev boken. Filmen var helt enkelt reducerad till ett lättsmält drama för att falla majoriteten av Murakamis miljontals fans i smaken. Så den som går till biografen för att se japansk smygporr, bör alltså undvika biograferna och istället ladda hem tecknad japansk mangaporr, det verkar ju vara på tapeten igen.

Vad mer? Jo, tuffaste kvinnan i världen, Gunvor Nelson, har uppmärksammats på årets festival. Hon är en svensk konstnär som har levt och varit verksam i San Francisco i över 30 år och det var här hon började experimentera med film på 60-talet. Hon är en av mina största inspirationskällor och hon är 80 år i år.
Min högsta önskan för 2011: Ett samarbete med Gunvor!

Cannes 2010 III

Förutom Godards film så missade jag även den Belgiska regissören Gust Van Den Berghes LITTLE BABY JESUS OF FLANDR (EN WAAR DE STERRE BLEEF STILLE STAAN) men jag tänker gå en hel del hästlängder för att få en andra chans att se den på en biograf någonstans. De tre härligaste killarna på årets Cannesfestival – Peter Janssens, Paul Mertens och Jelle Palmaerts – spelar huvudrollerna i det, förmodligen mest underliga, drama som tävlar i kategorin Director’s Fortnight. De tre skådespelarna bröt ihop av lycka under de stående ovationerna efter filmen (jag har sett bildbevis av detta, så jag vet).
Se trailern och läs sedan en kort intervju med dessa tre fantastiska män. Känner ni hur livsglädjen stiger?

En film som jag däremot faktiskt lyckades se var Alicia Duffys debuterande långfilm ALL GOOD CHILDREN. Även den tävlar om utmärkelsen i Director’s Fortnight och båda filmerna har dessutom chans att landa ett pris i cinematografkategorin The Camera d’or. Jag kan inte vara 100% objektiv i min beskrivning av Alicias film, då jag känner henne lite från London; vi har båda arbetat på samma biograf, dock aldrig samtidigt. Hon är en väldigt talangfull regissör och även fast jag verkligen ville älska filmen så överträffades mina förväntningar och jag kunde inget annat än njuta mig igenom varenda scen. Jag kunde knappt andas under eftertexterna för jag var så upprymd av känslor och mitt hjärta bultade som aldrig förr av en film. Helt ärligt. Men det måste ha haft något att göra med den stolthet jag kände över Alicia att jag reagerade så kraftigt fysiskt. Eller så är det helt enkelt en underbar film som kan utlösa samma reaktion hos andra, så det enda jag kan göra är att tipsa er att se den om ni får chansen.

Så gårdagens Cannesdebut blev att se en bekants långfilm tävla på Cannes filmfestival. Det hoppas jag kommer återupprepas minst en gång varje år i fortsättningen.


Hängde med svenska skådespelerskan Ida Gyllensten på Belgiska terrassen.

Cannes #3

Tre bussar och ett flyg senare så finner jag mig tillbaka i London.

Det är synd att jag inte kunde stanna festivalen ut, men efter den senaste veckans heta sol, sömnbrist och en konstant lätt berusning så är jag faktiskt glad över att vara hemma igen.

De sista två dagarna jag spenderade på Cannes filmfestival medförde en tillfredställande mängd filmtittande.
Mina kortfilmsfavoriter (av de få jag lyckades se under mina tre x 30-minutersbesök, med avdrag från de fem gånger då datorn frös) var Jochen de Vries MISSEN, den Nya Zeeländska THE SIX DOLLAR FIFTY MAN samt Magne Pettersens PARAT.

Vi gick på marknadspremiären av AGORA med Rachel Weisz i huvudrollen, som förmedlar en viss politisk poäng som även idag, 1600 år senare, fortfarande är aktuell.

På tisdagen gick jag och Ida Akesson (vars film, DOOR TO DOOR, jag var regiassistent på i februari) på galavisningen av VINCERE. Ida delar förnamn med huvudrollskaraktären i filmen, men även bortsett från det lilla angenäma sammanträffandet så tyckte vi att filmen var både sevärd och välgjord med ett väldigt starkt skådespeleri från Giovanna Mezzogiorno som Ida Dalser, Mussolinis älskare.

Ida Akesson och Emie (Eva-Marie Elg), Cannes 2009
På väg till galavisningen.

Det blev aldrig något av ANTICHRIST på måndagskvällen, men hellre Nordisk & Göteborgs filmfestival fest än att blunda mig genom de blodiga scenerna som jag läste en detaljerad beskrivning av idag. (Min inre bild är inte vacker.) Hellströms Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg var det alldeles för länge sedan jag hade chans att dansa till! Och The Cure! Och…

”Take me down to the paradise city
Where the grass is green
And the girls are pretty
Oh, won’t you please take me home”

Ja-a…

Och samtidigt som jag lämnar festivalen så blir Tarantino inkörd på festivalområdet en meter framför mig för hans galavisning.

Det har verkligen varit en underbar festival och jag har haft otroligt roligt. Nu är det dags att ha mindre roligt och fokusera… och producera inför nästa år.

På tal om att producera så är trailern klar för vårt dokumentärfilmsproject SUBURBAN MADNESS som filmades tidigare i år i Brasilien. Den finns att se på projectets blog.