Om Juno

Som jag i mitt förra inlägg lovade så ska jag nu skriva en rad om filmen Juno, trots att den inte är särsilt aktuell längre.
Till er som av någon oförlåtlig anledning inte läste mitt förra inlägg, gör det innan ni läser detta.

Juno. Jason Reitmans andra långfilm handlar som ni tyvärr förmodligen redan vet, om Juno som blir gravid efter att ha haft sex sin kompis. Det stora problemet är att hon är alltför ung för att bli en mor.

Jag gjorde misstaget att se Jason Reitmans första film. Den begåvade samling skådespelare med William H. Macy i spetsen lockade mig till biografen. När väl eftertexterna började rulla kände jag mig så less att jag reste mig upp och lämnade salongen utan att eftertexterna rullat klart, vilket är något jag aldrig gör annars.

Mina förväntningar på herr Reitmans andra film var, som ni kan förstå, inte alltför höga.
Som tur var visade sig mina föraningar stämma överrens med verkligheten. Juno, som utan tvekan var förra årets mest hypade film, visade sig vara en människokränkande katastrof.

Filmens förtexter består av en animation där Juno går runt och dricker juice, denna animation följs av den fulaste övergången i mannaminne, men är också enbart gjord för att vara ”cool” eller ”hipp”.
Resten av filmen består av att Juno går runt och tycker att hon är jävligt cool för att hon lyssnar på The Stooges och Mott the Hoople, samtidigt som hon blir fetare och fetare.

Filmens dialog försöker att slå något slags rekord i ”wittiness”, vilket resulterar i en dialog som är helt otrovärdig, ingen kan spotta ut sig kvickheter i samma tempo som Juno. Det låter inte alltför olikt vissa sitcoms som Two and a Half Men till exempel.

Musiken i Juno är värd ett kapitel för sig. Soundtracket består av diverse trallvänliga låtar av artister som Velvet Underground och Belle and Sebastian. Filmens förtexter ger oss anledning att tro att det inte är regissören själv som har valt dessa låtar, utan att det gjordes av filmens music supervisors.

Manuset som är skrivet av en gammal strippa, innehåller också den vrickade människosyn man kunde vänta sig från någon som har levt på att visa upp sin nakna kropp. Filmens moral är för mig ett mysterium. Hur kan man behandla ämnen som abort och oönskat moderskap på det respektlösa sättet som Diablo Cody och Jason Retiman gör?

Juno är kanske det bästa exemplet på en ”fakeindie” som jag beskrev i mitt förra inlägg. Och om dessa s.k. independentfilmer inte hade varit så populära som de faktiskt är idag så tvivlar jag på att Juno skulle blivit gjord.
Det som får bägaren att rinna över är den högst ”Hollywoodska” kärleksrelationen mellan Juno och hennes framtida barns adoptivfar.

Det enda som inte är värt att förakta i Juno är skådespelet. Ellen Page och de övriga skådespelarna gör ett förvånansvärt bra arbete med tanke på manuset och regissören.

Men det hjälper tyvärr föga när Juno i en scen säger att Sonic Youth bara är ”oväsen”, strax efter att hon prisat Iggy Pop.
Att en plastig och falsk film som Juno lyckas charma nästintill hela jordens population lovar inte gott för filmens framtid, eller världens.

Den stora illusionen

Många personer älskar ”independentfilmer”. Inte minst Sandra Berg som ägnar en hel blogg åt ämnet här på film.nu.

En film med en (med Hollywoodska mått mätt) liten budget som Juno till exempel, kallas indie eller independent.

Men, betyder verkligen independent independent? Man vill gärna tro att en independentfilm är producerad utanför Hollywoods feta studiosystem. Men faktum är att de bolag som producerar independentfilm är dotterbolag till jättarna. Skolexemplet är bolaget, med det minst sagt motsägelsefulla namnet, Warner Independent.

Jag menar att folk använder termen independent utan att referera till filmens finansiering. Independent har istället blivit en stil.
Och jag misstänker skarpt att de stora bolagen struntar i vad deras dotterbolag sysslar med, 20th Century Fox är förmodligen förbannat nöjda med Juno.

Juno är inte mindre Hollywood än t.ex. Titanic, problemet är att den låtsas vara det, eller snarare att den lyckas med förklädningen.

Men i mitt nästa blogginlägg så kommer jag att komma tillbaka till Juno så jag släpper den för stunden.

Avslutningsvis, låt oss säga att jag accepterar det dåliga användandet av ordet independent, vad ska jag då kalla en ”riktig independentfilm”, alltså en film som på riktigt är producerad utan stöd från jättarna?

Jag bara undrar.

Skäms!

Jag skäms över att meddela att jag inte hade den blekaste aningen om vem Ellen Page var innan jag ramlade in och full platt för Juno.

Nu har jag tagit mig tid att se The Tracey Fragments och jag jublar inombords. Ja! Det är precis så här det ska vara. Snygg, annorlunda och helt underbar. Page ger sådan inlevelse att det nästan gör ont.

Igen får hon spela en ung kvinna med mer eller mindre stora problem: Tracey måste leta reda på sin lillebror som har försvunnit, men också tror att han är en hund. (Bara det!) Vi får följa med henne in i en verklighet som inte är på riktigt, eller kanske är den på riktigt. Vad är sant och vad är bara åt helvete? I världen? I hennes liv?

Filmen orsaker till viss del illamående men när man har vant sig vid det annorlunda sättet den är gjord på är det bara ren njutning. Jag vill jämföra den med The Rules of Attraction och dess fram- och bakåtspolning /snabbspolning, men det skulle ändå inte räcka.

Se den själv – du kommer antingen hata eller verkligen älska den.