Jag skäms över att meddela att jag inte hade den blekaste aningen om vem Ellen Page var innan jag ramlade in och full platt för Juno.
Nu har jag tagit mig tid att se The Tracey Fragments och jag jublar inombords. Ja! Det är precis så här det ska vara. Snygg, annorlunda och helt underbar. Page ger sådan inlevelse att det nästan gör ont.
Igen får hon spela en ung kvinna med mer eller mindre stora problem: Tracey måste leta reda på sin lillebror som har försvunnit, men också tror att han är en hund. (Bara det!) Vi får följa med henne in i en verklighet som inte är på riktigt, eller kanske är den på riktigt. Vad är sant och vad är bara åt helvete? I världen? I hennes liv?
Filmen orsaker till viss del illamående men när man har vant sig vid det annorlunda sättet den är gjord på är det bara ren njutning. Jag vill jämföra den med The Rules of Attraction och dess fram- och bakåtspolning /snabbspolning, men det skulle ändå inte räcka.
Se den själv – du kommer antingen hata eller verkligen älska den.