Tredje avsnittet in på Mad Men s.1 så förstår jag att det här är en serie som kommer att följa mig ett bra tag, istället för tvärtom. Man känner sig lustigt betraktad under tiden man spenderar tillsammans med 50-talets copykillar och deras utsvultna hemmafruar, det är en känsla som gränsar till fysiskt obehag, en känsla som lovar det värsta. Som Twin Peaks utan det övernaturliga. Fenomenalt! Och sjysst med två säsonger att spana in innan det blir tidig seriejulafton i slutet av september då både Dexter och Californication kör igång igen. Ibland är tv bättre än film.
Fnissade iväg ett kort men roligt mail till Atlantic Film idag:
Hej,
Jag tänker på er.
Ovänligen,
Greger Grus