Författare: Sandra Berg

Skäms!

Jag skäms över att meddela att jag inte hade den blekaste aningen om vem Ellen Page var innan jag ramlade in och full platt för Juno.

Nu har jag tagit mig tid att se The Tracey Fragments och jag jublar inombords. Ja! Det är precis så här det ska vara. Snygg, annorlunda och helt underbar. Page ger sådan inlevelse att det nästan gör ont.

Igen får hon spela en ung kvinna med mer eller mindre stora problem: Tracey måste leta reda på sin lillebror som har försvunnit, men också tror att han är en hund. (Bara det!) Vi får följa med henne in i en verklighet som inte är på riktigt, eller kanske är den på riktigt. Vad är sant och vad är bara åt helvete? I världen? I hennes liv?

Filmen orsaker till viss del illamående men när man har vant sig vid det annorlunda sättet den är gjord på är det bara ren njutning. Jag vill jämföra den med The Rules of Attraction och dess fram- och bakåtspolning /snabbspolning, men det skulle ändå inte räcka.

Se den själv – du kommer antingen hata eller verkligen älska den.

Funderingar.

Jag har efter att ha tittat igenom några av mina favoritfilmer börjat fundera på följande:
Ligger det prestige i att spela i indiefilmer?

Frågan grundar sig i att man mer och mer kan se de ”kända ansiktena” i mer ”billigare” filmer. Jag jublar, naturligtvis – kända ansikten drar också till sig mer publik till filmen och på så sätt får den mer uppmärksamhet (man kan dock fråga sig lite om själva idén och mysfaktorn med en indiefilm går förgäves i samma veva).

Nicole Kidman spelar otroligt bra i Margot at the Wedding och självaste Harry Potter är en utav the December Boys. Du hittar Jennifer Beals och Gwyneth Paltrow i the Anniversary Party och Hayden Christensen lämnade Star Wars baksom sig och spelade son till vår egen Lena Olin i Awake.

Till vilken nytta kan man undra? Förutom att de är underbara filmer i sig?
Är man bättre skådespelare när man inte behöver ha 20 assistenter som fixar och klär på eller sminkar? När det ligger mer jobb och erfarenhet än pengar i potten?
Gör man det för sig själv eller för publiken? Gör man det för, i slutändan, pengarna?

Jag bara undrar.

Sundance

Det finns vissa som kan skatta sig lyckliga här i världen, tyvärr är inte jag en utav dem – i alla fall inte när det gäller the Sundance Channel!
Det är mycket troligt att jag ligger efter några ljusår här men hallå! En hel kanal som kommer från Sundance Intitute som vi alla vet supports development of independent filmmakers.

That would be heaven, my friends.

Cashback

Igår när det varma sommarvädret övergick i ösregn hela dagen satte jag mig ned framför Cashback, en film som jag har velat se ett bra tag nu men inte fått tid över till.

Vad skulle du göra om du fick 8 timmar över på dygnet?
Den frågan ställer sig Ben, spelad av Sean Biggerstaff som vi har sett i inte mindre än Harry Potter (!) efter att ha blivit dumpad av sitt livs kärlek och inte kan sova. Han tar jobb i en nattöppen mataffär och där möter han en hel skara med underliga och underbara människor.

Om den här filmen inte skulle vara så himla bra som den faktiskt är så skulle jag titta på den ändå på grund av hur vacker och magisk den är.
Ben drömmer om att bli konstnär och Sean Ellis ger oss en berättelse om vad skönhet verkligen är.

Hole in the Paper Sky

Kommer ni ihåg 7th Heaven? Kommer ni också ihåg Mary som spelades av Jessica Biel?
Jessica slutade i serien och gick vidare från den ljuva tjejen till en mycket mer hetare pingla i filmer som Rules of Attraction (se!) och Blade: Trinity (har ni inte sett den har ni inte missat mycket).

Nu har hon tagit ett steg i ännu en ny riktning och producerat en kortfilm, Hole in the Paper Sky. Ni kan se trailern här: http://www.myspace.com/jessicabiel

Jag tycker den verkar mycket lovande, vad tycker ni?