Kategori: 24 lögner per sekund

Såg att nomineringarna till årets Guldbaggegala var ute. Det var inte alls många filmer som jag hade sett på den listan.

Inbakat i mitt nyårslöfte om att se mer film ingår självklart att jag ska se fler nya svenska filmer också. Och här kommer ett bekännande – Jag har inte sett ”Farväl Falkenberg”. Så i dagsläget är 2006 års bästa svenska film, enligt mig, ”Storm”. Till det måste jag också tillägga att Farväl Falkenberg måste vara riktigt, riktigt bra för att slå Storm, vilken jag har varit totalt såld på efter den fantastiska smällkaramell som Mårlind/Stein bjöd på förra året. Samtidigt har jag har inte missat den allmänna uppskattningen som Farväl Falkenberg erhållit så det är mycket möjligt att den ger Storm en god match.

Även om filmåret 2007 har börjat väldigt segt för mig, trots löftet om att se mer film, så kan jag nu stryka The Squid and the Whale (2006) från listan. Hyrde den i förrgår tillsammans med Superman Returns (2006), som jag alldeles snart ska se klart. The Squid and the Whale var väldigt bra och jag har skrivit lite reflektioner som får hamna i ett eget inlägg.

I måndags visades den fantastiska Rom – Öppen stad (Roma, città aperta) från 1945 av Roberto Rossellini på SVT. Den är mycket sevärd och jag har sedan en tid tillbaka en DVD-utgåva med en nygjord, mycket rörande, dokumentär om barnen som var med i filmen. Igår visade SVT ytterligare en Rossellini-film, Stromboli (1949), och den hade jag inte sett. Jag var inte riktigt redo för omställningen från halva Superman Returns till Rossellinis gråskaliga misär. Ingrid Bergman var fantastiskt vacker och balanserade fint i rollen som hemmafru utan utsikter. Men den sena kvällen kombinerat med den hemska dubbningen gjorde att jag inte kunde uppskatta denna film. Men jag är villig att ge den en andra chans.

Min sambo sade till mig att ett av hennes nyårslöften skulle bli att se Gudfadern-trilogin. Det är ett utmärkt nyårslöfte och jag kontrade med ett eget löfte som kort och gott löd: Jag ska se mer film.

Jag såg inte så mycket film som jag hade velat 2006. Biosyndromet spelade mig elaka händer under hela året. Syndromet består av att det antingen visas 3-4 filmer som verkar bra samtidigt och att jag därför inte kommer iväg på någon eftersom jag inte kan välja, eller att det visas massor av filmer som jag inte alls vill se men, eftersom biosuget blir för starkt, ser ändå. Detta gjorde att jag har massor av godbitar från 2006 att ta igen nu. Samtidigt märker jag hela tiden jag ser och läser om film att det finns så otroligt många mästerverk som jag inte har sett men som jag verkligen borde se. Så att se mer klassiker får bli ett löfte det också.

När jag väl ser film så är det formen som ligger mig närmast om hjärtat. Klippning, ljussättning, färgsättning, tempo, ljud, musik, inramning, kameraposition o.s.v. är termer jag brinner för. Samtidigt är en del av mig väldigt passionerad av narration (berättande) och en annan del av mig älskar att applicera ideologikritik på filmer. Titeln på bloggen [24 lögner per sekund] avslöjar just den ambivalens jag känner inför filmfenomenet. Jag tycker att all film bör ses med kritiska ögon och att man ska försöka urskilja spår av ideologier bakom filmerna när det finns möjlighet för det. Samtidigt tycker jag att film är fantasi, det är dröm och man ska bara få lov att kasta sig ut och inte behöva tänka alls i 2 timmar. Så film kan vara 24 riktigt lömska lögner per sekund och det kan vara 24 fantastiska vita lögner per sekund. För mig skiftar det lite från dag till dag, från film till film. Jag heter Oskar och jag tänker blogga om film. Vi kan kalla det ett löfte.