Kategori: 24 lögner per sekund

I mitten på den gångna veckan tog jag och min sambo oss till huvudstaden för en kortare semester blandat med lite jobb. Förutom lite shopping och avslappning hade vi på onsdagen för avsikt att ta oss till en biograf då vi äntligen hade tid över och även bjöds på ett större filmutbud. När vi väl checkat in på hotellet tog dock tröttheten snabbt över och när vi, flera timmar senare, tog oss ut på de regniga storstadsgatorna och började se oss om efter en lämplig restaurang var klockan alldeles för mycket för att hinna med en bio efteråt. Vi hittade ett ställe där vi åt gott och bestämde att vi efteråt skulle gå tillbaka och syna hotellets eget filmutbud. Vi gick mätta och glada fram längs Götgatan och precis när vi skulle korsa en mindre väg går vi nästan rakt in i en lång man klädd i mörk rock med en smal halsduk svept runt halsen. Vi tittar upp och ser att det är Stellan Skarsgård! Världen saktar in och följande sekunder flyter fram som i slow-motion. Han saktar ner, kisar mot oss båda på sitt patenterade sätt och tittar sen mig rakt i ögonen och sen på min sambo. Han korsar sen vår väg och försvinner in på en tvärgata. Vi säger inte ett ord men min sambo kniper mig hårt i armen, vi vet båda att vi har varit i närkontakt med en levande legend.

Väldigt glada hinner vi med att inhandla lite godis (glass till mig!) innan vi sjunker ner i hotellsängen. Hotellets filmutbud är inte det bästa, eller det billigaste, och vi bestämmer oss till slut för Cars (Bilar). 110 kronor måste vi hosta upp men vid det laget är vi för mätta, glada, trötta och nöjda med livet att allt känns okej. Cars är lite seg mot mitten och jag lyckades blunda till mer än en gång. Men såklart är den ruggigt snygg och ganska underhållande.

Tillbaka i hemstaden sitter jag nu här med ett väldigt sug att se någon film med Stellan, det känns ju nästan som att jag känner honom nu. Men istället för Stellan kommer en vän över alldeles snart och vi ska titta på Stoned, med Tuva Novotny. Det får stilla mitt patriotiska sinne.

45 minuter. Så länge höll jag ut. Jag kravlade mig ur sängen vid 02.00 och när jag satte mig vid datorn så fick jag se att en vänlig själ visade hela galan streamat över Internet. Det första som mötte mina trötta ögon var George Clooney. Han delade ut pris för bästa kvinnliga biroll till Jennifer Hudson för Dreamgirls. Tröttheten började visserligen släppa men det blev snabbt tråkigt att titta på den lilla rutan som hakade upp sig titt som tätt. Jag har även en C-uppsats att skriva klart så att sitta uppe halva natten med gräddan av Hollywood var egentligen ingenting jag kunde tillåta mig själv. Så efter 30 minuter, på vilka jag bl.a. hann med att se en osäker Justin Timberlake göra narr av en frånvarande Prince och höra Jeremy Irons hålla ett smart och distanserat tacktal, bestämde jag mig för att bara se några få kategorier till. Jag ville hinna med att se något roligt och/eller annorlunda innan jag gick tillbaka till sängen.

Hugh Laurie blev räddningen. Galan delar ju inte bara ut priser till film utan också till TV-serier. Heroes rollbesättning delade ut en Golden Globe till bästa manliga skådespelare i en TV-serie – Drama (de har även kategorin ’Musical or Comedy’, men nu var det alltså drama). Hugh Laurie vann för House M.D. och började med att krama Greg Grunberg (från Heroes) eftersom de på fritiden spelar i bandet Band from TV tillsammans med James Denton (Desperate Housewives) och några andra kända ansikten från TV. Laurie öppnade sedan sitt tacktal med att säga ”I’m speechless, I’m literary without a speech!”. Säkert en beprövad replik men jag skrattade ändå gott. Har för mig att han höll ett minst lika underhållande tacktal förra året när han tackade folk genom att dra papperslappar med namn på ur fickan. Det var galans höjdpunkt så långt och jag intalade mig själv att det inte skulle bli bättre än så och gick och lade mig igen. Jag siktar nu istället på Bafta den 11:e februari och sen självklart Oscarsgalan den 25:e februari, då lovar jag att jag sitter uppe hela natten.

När jag idag överblickar galans vinnare kan vi konstatera att Scorsese slog Eastwood i kampen om bästa regi, trots Clints två nomineringar i samma kategori. Helen Mirren vann två gånger. Alec Baldwin och Eddie Murphy var otippade vinnare. Dreamgirls verkar populär. Och slutligen så vann Babel för bästa drama, vilket var det enda pris filmen tog hem av sina sju nomineringar. Men det var också det tyngsta priset så jag känner mig fortfarande lite oförstående och ensam. Men inte lika mycket.

Det duggar tätt mellan evenemangen där priser delas ut för förra årets bästa prestationer inom film. Natten till tisdag är det dags för en av de riktigt stora vid sidan av Oscarsgalan, nämligen The Golden Globes. Det blir 64:e gången som The Hollywood Foreign Press delar ut priser, i sina lite udda kategorier, och årets tillställning ser ut att bli riktigt underhållande.

Förutom att Tom Hanks ska dela ut årets Cecil B. DeMille-pris till Warren Beatty (för hans “outstanding contribution to the entertainment field”) så ska Alias-favoriten Jennifer Garner och en av världens bästa skådespelare, Philip Seymour Hoffman, dela ut priser. Så om du är en av de lyckliga som kan titta på NBC eller Star! (jag har fått för mig att det ska gå att få in via internet om inte annat) så bänka dig klockan 02.00 inatt och njut av glitter, glamour och en del överskattade filmer.

På tal om överskattade filmer så är Babel förhandstippad som galans stora segrare med sina sju nomineringar. Att den skulle gå hem på galorna var ganska väntat om man minns all uppståndelse kring filmen förra året. Jag var dock en (av de få?) som inte riktigt fastnade för Alejandro González Iñárritus tredje långfilm. Det har dock varit besvärligt för mig att formulera min kritik till något handfast. Samtidigt har jag inte heller blivit övertygad om filmens storhet i alla de recensioner och kommentarer jag läst, så Babel har lämnat mig i ett slags vakuum utan en riktig åsikt. Innan jag tar mig tid och ser den igen, och då förhoppningsvis kan sätta fingret på problemet, får jag finna mig i att vara ganska ensam i min uppfattning om att den inte är så bra. Vi får se om The Globes delar min mening.

Den 19:e januari har den premiär, Rocky Balboa. Jag hade hört nånstans att den skulle komma. Jag hade sett någon bild på en barbröstad Stallone, 60 år gammal, i en boxningsring. Jag rös av obehag då.

Först idag samlade jag mod nog att se de två trailers som finns ute. Jag rös till igen, men denna gång av behag. När titelspåret dundrar igång och Stallones släpiga Italian Stallion-röst deklarerar att han vill ”slåss lite igen”. Jag ryser igen. Och jag kommer sitta där i biomörkret och minnas hur jag som liten gillade Rocky III och Rocky IV bäst men hur jag med åren kom att göra en helomvändning till Rocky och Rocky II. Det finns så mycket mera hjärta i de första två filmerna, det inser jag nu. Rocky III och IV (jag vill inte ens prata om Rocky V) må vara spektakulära, och III:an gav oss Eye of the Tiger(!), men de känns så plastiga när jag ser tillbaka på dem idag.

Säga vad man vill om de ekonomiska turerna kring att göra en ”Rocky 6” 16 år efter Rocky V, och 30 år efter Rocky, men jag tycker mig se lite hjärta i trailern trots allt. Talia Shire är inte med men att Burt Young är tillbaka som Paulie väger upp en hel del. Milo Ventimiglia (”Jess” som vi älskar att hata i Gilmore Girls) kan nog fungerar som Rocky Junior också. Jag hoppas verkligen att filmen håller och jag vet nu vad jag kommer göra den 19:e januari.

Jag har sett: The Squid and the Whale (2006)

Förhållande mellan Bernard (Daniels) och Joan (Linney) har varit dött sedan en tid tillbaka. När vi, tillsammans med deras söner, bjuds in till familjestunden i början av filmen, där det för första gången sätts ord på separationen, är det bara barnen som blir förvånade. Redan under den inledande tennisscenen trampar vi runt ibland ruinerna av en gång fungerande familj. Egentligen utspelar sig hela filmen i de där första minuterna på tennisplanen, resten är en uppvisning i småaktigheter, sexuell frustration, missriktad ilska och vilsna själar.

Berättande är långsamt men väldigt intensivt. Den rörliga och objektivt analyserande kameran skapar en klaustrofobisk miljö och vi tvingas observera hur de två sönerna desperat söker sina föräldrars uppmärksamhet samtidigt som de inte lämnas något annat val än att ta efter de två trasiga föräldragestalterna. Många av filmens händelser tar plats i periferin och historien, tillsammans med karaktärerna, vecklar ut sig bit för bit genom antydningar och ledtrådar som presenteras på ett väldigt uppfriskande och annorlunda sätt.

Alla roller är extremt välspelade och konstellationen Daniels-Linney är precis lika lysande som man kan ana. Resultatet blir en vacker dramakomedi, i sin sanna bemärkelse, med en övervikt åt den varma humorn istället för det sorgliga dramat. Just humorn är filmens största behållning. Vad som slutligen lämnar oss är en uppvisning i egenutveckling genom trauma och vetskapen om att summan av karaktärerna som kommer ut på andra sidan är betydligt mycket större än de fyra som mötte oss på tennisplanen i början av filmen är betryggande och direkt rörande.