Kategori: 24 lögner per sekund

I mitt senaste inlägg valde jag att inte nämna de två filmer jag hunnit med i februari. Nämligen M. Night Shyamalans godnattsaga Lady in the Water och Jason Reitmans tobakssatir Thank You for Smoking. Jag har haft en liten förkärlek för Shyamalan ända sen jag för en tid sen gjorde en djupgående analys av hans berättarteknik i The Village, en film som jag efter det inte riktigt kan få nog av. Lady in the Water fullkomligt andas Shyamalan men manuset (som bygger på en godnattsaga han berättade för sina barn) är lite väl skruvat och ganska tunt även för honom. Sagan känns fortfarande som den berättas vid sängkanten och nästan som att det hittas på efterhand. Berättelsen har en relativt underhållande grundtanke men den klarar inte av förflyttningen till vita duken, trots fint skådespel från favoriter som Bryce Dallas Howard och Paul Giamatti. Jag finner ändå trygghet i att se det som att Shyamalan nu fått denna film ur systemet och väntar med spänning på nästa.

Thank You for Smoking stöter på liknande problem som föregående film, men inte till samma grad. Jason Reitman (son till Ivan Reitman, som stod för regin i Ghost Busters och en rad andra Hollywoodkomedier) har gjort en mycket underhållande film. Tyvärr är det första man tänker när eftertexterna rullar att det hade kunnat bli så mycket mer. Satiren är inte så knivskarp som man hade velat och humorn får alldeles för ofta överhanden. Lite synd på en mängd bra skådespelare (Aaron Eckhart har aldrig varit bättre) och ett intressant manus. Filmen är på tok för kort för att tackla ett sådant intressant ämne som tobakslobbyism och allt tassande kring de viktiga frågorna, och tendensen att hela tiden skoja bort det seriösa, får en att misstänka verkliga tobaksaktörers inblandning i Hollywood. Sevärd och välgjord men den hade kunnat vara så oändligt mycket mer.

Jag missade det efterlängtade Filmkrönikan igår med Mårlind/Stein som gäster. Lyckligtvis går det ju att titta på många SVT-program på webben vilket jag också gjorde. Programmet var helt okej och jag är nu ruggigt sugen på både Pan’s Labyrinth och Children of Men. På webben finns också ett utökat samtal mellan Helena von Zweigbergk, Göran Everdahl, Björn Stein och Måns Mårlind och det var riktigt roligt att ta del av eftersom regissörernas tid i det TV-sända programmet var begränsad. Idén med att lägga ut extramaterial som inte får plats i programmen på hemsidan är ett lysande koncept som SVT verkligen borde spinna vidare på. I klippet fick man tydliga bevis på Mårlind/Steins enorma berättarglädje och varför de jobbar så bra ihop, den ena tycks ta vid där den andra slutar. Helt klart det bästa Filmkrönikan producerats hittills i år.

Ända sedan januari blev februari har jag tänkt sammanfatta årets första filmmånad. Men min laptop har varit på reparation och däri sparar jag all information om filmerna jag ser, så det har fått vänta. Men igår dök datorn upp igen så här följer lite reflektioner kring årets första månad.

Vi kan kalla det en mjukstart. På de 31 dagarna i januari hann jag med 10 filmer. Det är mindre än en film var tredje dag och det får verkligen betraktas som ett stort misslyckande. Samtidigt känner jag att mitt filmtittande lite smått börjar få fotfäste och jag försöker undvika att göra filmkonsumtionen till ett tvångsbegär. Tittar man tillbaka på de 10 filmerna intalar jag också mig själv att kvalitén har fått gå före kvantiteten. Ska jag sätta fingret på mitt misslyckande så är det biofilmerna. Jag såg inte en enda film på bio i januari. Pinsamt. Jag tycker visserligen att biobesök svider ordentligt i plånboken men 2-4 biofilmer i månaden måste jag väl kunna kosta på mig? Som det är nu har jag inte ens kommit iväg på Rocky Balboa trots att jag tjatat om den i ett tidigare inlägg.

Av januarifilmerna sticker The Squid and the Whale, Good Night, and Good Luck och Little Miss Sunshine ut som självklara favoriter. Infernal Affairs var också riktigt bra men jag har trots det inte sett The Departed ännu. Resten av filmerna har jag säkert nämnt tidigare i förbifarten så de behöver således inte nämnas igen. Att jag nästan inte alls eller helt glömt att kommentera vissa av filmerna som jag sett talar säkerligen för sig själv.

Ett tydligt mönster i årets filmtittande är att nästan alla filmerna är från förra året, eller åtminstone hade Sverigepremiär 2006. Stromboli, från 1949-50, är den enda filmen som inte kom på 2000-talet. Det beror på att jag ju fortfarande försöker hinna ikapp allt jag missade förra året, men kunde jag bara klämma in några av årets filmer samt några klassiker hade allt varit perfekt.

Så avslutningsvis tar jag med mig två hemläxor in i februari. Att komma iväg på bio har blivit till ett akut måste och jag hoppas snart kunna notera den första 2007-filmen. Jag ska också damma av klassikerlådan och avnjuta lite filmhistoria och filmnostalgi. Nu tar vi nya tag.

Filmkrönikan har börjat riktigt bra den här säsongen. I två raka avsnitt har programmet gästats av en intressant filmpersonlighet och konversationerna kring filmerna är inte fullt lika tomma som förra året. Andrea Reuter har jag börjat mjukna för men jag har fortfarande otroligt svårt för Helena von Zweigbergks ointressanta monologer. Förra veckan var Stefan Jarl gäst och nu senast besökte Ewa Fröling programmet. Båda var mycket kunniga inom sina områden och jag får ta tillbaka en del av den kritik som jag kom med förra året. Jag menade att skådespelare och regissörer inte nödvändigtvis kan uttrycka sig kunnigt om film bara för att de har det som yrke, något som förra säsongen gång på gång bevisade. Men hittills i år håller jag tillbaka kritiken.

Martin Scorsese är annars ett bra exempel på att det går att kombinera stor kunnighet och stor filmkonst. Hans A Personal Journey with Martin Scorsese Through American Movies är ett lysande exempel. Se den.

Nästa vecka gästas programmet av regissörerna bakom fantastiska Storm, Måns Mårlind och Björn Stein. Jag längtar redan.

Lägg namnet på minnet. Ni som redan sett Little Miss Sunshine vet vem jag pratar om. Det var länge sedan (om någonsin?) jag blivit så tagen av ett litet barn i en filmroll. Jag har vanligtvis väldigt svårt för barnskådisar och tycker ofta att deras dåliga prestationer verkar förlåtas med ”De är ju bara barn”, av både publik och filmskapare. Abigail Breslin ger hopp åt en sån som jag. En som känner sig bitter och elak när han sitter och klagar på barn på film. Abigail visar att åldern 10 inte är någon ursäkt för att vara en dålig skådespelare. Jag minns att jag var ganska tagen av henne redan i Signs men tillsammans med filmens misslyckande föll hon i glömska. Jag har också varit fascinerad av hennes bror, Spencer Breslin, i både The Kid och The Cat in the Hat, även fast den förstnämnda var ganska dålig och den sistnämnda riktigt usel. Säga vad man vill om barnarbete men föräldrarna Breslin har gjort ett bra jobb. I Little Miss Sunshine, trots fantastiska insatser av precis alla andra medverkande, lyser Abigail klarare än någon annan och filmen är något utav det bästa jag sett i år. Den bevisar att det faktiskt går att sätta seriösa ämnen som sex, framgång, skönhet, acceptans och död på dagordningen, presentera allt på ett skruvat och tokroligt sätt och ändå göra stor film av det. Filmen är otroligt dum och fånig på sina ställen men dessa scener vägs upp av närvaron av ett extremt stort hjärta. Håll utkik efter makarna Dayton/Faris nästa långfilm.

För att kommentera på tidigare filmer som jag sett den senaste tiden så var A Scanner Darkly helt okej. Filmen är en visuell upplevelse, med sin animering på redan filmat material, men innehållet, med intressanta frågor kring kopplingen mellan drogtillverkning – drogavvänjning och antidrogaktivisters gränser, slarvades bort någonstans där i den snygga formen. Den hade några exceptionella grepp men jag hade förväntat mig så mycket mer.

Good Night, and Good Luck var riktigt bra men kändes så otroligt kort. Jag hade också väntat mig en större koncentration på maktkampen mellan McCarthy och Murrow, som det var nu kändes det som de bara gick en kort rond mot varandra utan direkt kroppskontakt. Men det ligger något magiskt skimmer över denna svartvita pärla. Den är intressant, snygg och det är svårt att hitta en enda dålig skådespelare i rollistan. Den fungerar också väldigt väl som ett viktigt inlägg i debatten om vinklad mediepolitik och vill man så hittar man svar på den egentliga anledningen till att Public Service behövs i Sverige.

Har också hunnit med att hyra och se Brick som jag tyckte var helt okej. Den gör sköna kopplingar till Film Noir-genren men jag var ganska trött när jag såg den och hängde inte riktigt med. Filmen växer en hel del nu när jag läser om den på nätet och hade jag inte behövt lämna tillbaka den hade jag sett om den.

Det kan gå flera dagar utan att jag hinner med att se en enda film eller lyckas hitta några intressanta filmnyheter på nätet. Det är visserligen dagar som jag får mycket annart gjort. Men så kan det plötsligt komma dagar, som de i början på denna vecka, som till bredden är fyllda med film. Denna vecka har Guldbaggegalan avverkats, Oscarsnomineringarna släppts och ovanpå det så har jag hyrt två filmer, A Scanner Darkly och Good Night, and Good Luck. Det blir till att se båda filmerna idag eftersom filmtittandet avbröts igår av att Infernal Affairs (Mou gaan dou) gick på tv. SVT ger återigen valuta för licensavgiften genom det lysande draget att visa Hong Kong-föregångaren till The Departed som fortfarande går på bio. Eftersom jag inte hade sett någon av filmerna tyckte jag det var passande att börja i rätt ände med Infernal Affairs.

För att sammanfatta veckan hittills så tyckte jag att Guldbaggegalan var märkligt ironisk på något sätt. Det kändes som många av deltagarna och även producenterna skämdes för svensk film, vilket också speglades i de pricksäkra men malplacerade fejktrailers som visades. Emma sammanfattade det kanske bäst med orden: ”Känns det inte som att det är farligt att parodiera något som ofta är parodi redan i sig själv?”

Oscarsnomineringarna har jag inte så mycket åsikter om, vilket fortfarande bottnar i att jag inte sett många av filmerna. Men det ska jag självklart ändra på innan själva galan. Jag återkommer också med en tipsrad på hur jag tror det kommer att gå.

Infernal Affairs var riktigt bra. Fick härliga amerikansk 90-talsaction-vibbar av bildspråket samtidigt som berättelsen inte följde Hollywoodsberättandets ramar, vilket kändes väldigt uppfriskande och faktiskt lite ovant efter de stora portioner amerikansk film som jag sätter i mig. Jag är ännu mer nyfiken på The Departed nu, men jag har inte höga förväntningar.

A Scanner Darkly har jag väntat på sedan jag fick reda på att Philip K. Dick (mannen som skrev ”Do Androids Dream of Electric Sheep?” som blev Blade Runner) låg bakom berättelsen. Jag har hittills bara sett halva och den är riktigt snygg och ganska underhållande men filmen kryper över hela kroppen på något konstigt vis. Återkommer med den slutgiltiga domen när jag sett hela. Good Night and Good Luck ska jag se ikväll och där har jag riktigt höga förväntningar efter att den landade som nummer ett på filmtidningen Ingmars lista över 2006 års bästa filmer och att de i motiveringen lyckades nämna All the Presidents Men som är en fantastisk film. Det kommer bli en bra kväll.